Vem sa att det var lätt att leva?
Jag är väldigt känslomässigt förvirrad just nu. Herrejävlagud. Antingen händer inget eller så händer allt samtidigt. Det kan aldrig vara en sak åt gången. Jag är inte bitter, jag är bara förundrad. Hur ska man kunna följa sitt hjärta om det vill åt helt skilda håll på samma gång? Om man går åt ett håll vill man fortfarande vända sig om och gå åt andra hållet, och när man väl kommit dit så vill man åt ett tredje. Hur ska man veta vilket håll som är rätt? Jag är snart 25 år gammal, jag börjar få ont om tid. Jag vill inte gå in på villovägar och slösa på den tiden. Känner det mer och mer. En klocka har börjat ticka, vare sig jag vill det eller ej.
Saknad, sommar, Sanna.
Ibland kommer den tillbaka, saknaden. Sommar, pirr i magen och kärlek. Minnet av spänningen och nervositeten innan och känslan av att sväva på moln efter.
Det kommer nog alltid finnas där och kännas sorgligt och bitterljuvt. Jag ler för mig själv ibland när jag tänker på det, men jag kommer också ihåg det där som inte var så bra.
De minnen som är fina och ljuva kommer dock alltid vara dem jag tänker på i första hand.
Nu är jag en annan människa. Till och med Sanna sa det idag, att jag förändrats väldigt mycket det här året. Att jag är glad nästan hela tiden nu, till skillnad från hur jag var för ett år sedan. Då var jag nedstämd nästan hela tiden. Trots att hon inte är den typen själv, trots att hon inte förstår precis hur jag känner och hur jag tänker så har hon stannat kvar. Hon har låtit bli att undvika mig som är så lätt hänt när man inte riktigt vet hur man ska hantera en människa. Tack för det Sanna.
Elektricitet
Vi har alla (eller jag hoppas det åtminstone) vår egen, individuella musik. Den som berör dig mest, den som får dig att gråta innan den ens har börjat spela. Den du skulle spela på ditt bröllop eller din begravning. Den du faller tillbaka till i trygghet, när du bara vill flyta omkring i tomma intet och i evigheten en kort stund. Den som får dig att försvinna från jorden och tar dig med ut i rymden, bort från all stress, alla bekymmer och vardagstrivialiteter. Eller så tar den dig till platser du varit, platser du vill tillbaka till. Den väcker minnen, oftast bitterljuva sådana som du kanske inte tänker på särskilt ofta. Musiken tar sig in i dig, det kvittar hur mycket kläder du har på dig för det känns som att du sitter naken, utan kläder och utan hud. Den tar sig in i ditt bröst, ditt huvud, magen, benen, händerna och fötterna. Det finns inget du kan göra åt det. Det är som om en varm elektrisk ström sköljer över dig, nästan attackerar dig. Tusentals små pilar avlossas och borrar sig in i dig överallt. De utsöndrar ett berusande gift in i ditt blod. Du känner hur musiken går som elektriska vågor genom hela din kropp och du får gåshud. Det är som att en dimma av purpur, nästan i kroppslig form, går in i dig så som man kan föreställa sig att ett spöke skulle göra. Du andas tyngre och hjärnan uppnår ett rus när favoritpartierna spelas. Håren i nacken står rätt upp och du vill nästan ställa dig upp och skrika. Något man inte kan se tar en form så fysisk att du nästan kan ta på den. Samtidigt som du känner melankoli och sorg fylls kroppen av värme och underbar kärlek som du inte kan förklara. Helt plötsligt kommer stycket du älskar mest, men som du samtidigt är mest rädd för, det överrumplar dig och dina ögon exploderar okontrollerbart ut i tårar. Du tror inte att du ska reagera på detta vis varje gång du hör musiken, men det gör du.
http://grooveshark.com/#/s/The+State+The+Sea+Left+Me+In/3QPdv9?src=5
Nu tror du kanske att jag pratar om Metallica, som är fastetsade i mig sedan tio år tillbaka, men det gör jag inte. Musiken som får mig att känna så här är Erik Enockssons album Farväl Falkenberg - soundtracket till filmen med samma namn. Jag kan dra en parallell med film här. Jag älskar Sagan om Ringen så fruktansvärt mycket. Det är min trygghetsfilm, min andra värld och min flykt från verkligheten. Det finns dock en film som jag älskar mer än den, vilket jag aldrig trodde skulle hända eftersom Sagan om Ringen är ett mästerverk i alla aspekter, och det är Farväl Falkenberg. Jag har aldrig någonsin blivit så berörd av en film som jag blev andra (!) gången jag såg Farväl Falkenberg. Jag grät och grät, den gick verkligen rakt in i hjärtat. Samma sak gäller musiken. Metallica är min trygghet, min andra värld och min verklighetsflykt, men ingen, INGEN musik får mig att känna så mycket som Enockssons. Jag är helt naken och sårbar inför den.
http://grooveshark.com/#/s/The+State+The+Sea+Left+Me+In/3QPdv9?src=5
Ångestångestångestångest!
Fuckfuckfuckfuckfuck!!! Vet inte vad jag ska göra, är så ångestladdad just nu! Helvete. Mår illa, skakar, fryser och känner mig totalt värdelös! Vill bara lägga mig i sängen och sova bort ett dygn tills Isabella kommer hit! Vill sova bort december, januari och halva februari tills det är dags att åka! Varför ska det vara så jävla svårt att ha en känslohjärna?!
Nu är det bekräftat - något är allvarligt fel med mig.
Jag förstår inte hur min hjärna funkar. Hur kan det bara lägga av? Visst, känslor är väl en sak. Det visste jag ju inte ens om jag hade några, men attraktionen?! Vart tog den vägen och varför? Jag vill ju ha den! Nu känner jag mig alldeles tom. Det har vart så kul att känna lite spänning, eventuellt lite känslor, och nu är allt borta. Kanske bara för tillfället, jag hoppas på det, men tänk om det inte kommer tillbaka?
Min teori är att jag nu i helgen kände mig så dissad (jag vet att jag inte har rätt till att känna så, ingenting var egentligen bestämt men jag kan ändå inte bortse från det faktum att jag faktiskt kände mig jävligt tragisk och dum som satt hemma och hoppades på att ses) att jag helt enkelt bara stängde av allt och blev totalt numb. Jag vill inte ha den fysiska kontakten med någon som jag blir lite ledsen av att tänka på. Återigen - jag VET att det enbart är min dumma hjärna som fått för sig det. Ingen har gjort något fel mot mig och jag får skuldkänslor av att jag känner så här.
Jag önskar att jag kunde sluta känna mig liten och dissad, för det är så otroligt dumt alltihop, men jag funkar inte så. Jag kan inte bara tänka logiskt och "gå vidare" utan jag måste trycka ner mig själv i det där jävla känsloträsket och analysera precis allt jag tänker och känner tills jag inte kan sova på nätterna.
Jag hoppas verkligen att det här kommer ebba ut om några dagar och vara som vanligt igen. Det känns nästan som när det tog slut mellan mig och mitt ex, man förstår inte vart det tagit vägen och man vill känna något. Man har skuldkänslor och känner sig elak, för när allt har vart fint och bra - varför kan det inte fortsätta vara det? Varför kan man inte bara vara glad och nöjd som man var för några dagar sen?
Har verkligen aldrig varit så förvirrad med någon innan. Jag är inte van vid att inte veta exakt vad jag känner, för nu går det inte bara åt två håll - det går åt alla möjliga håll och kanter utan att jag kan kontrollera det!
En sak är säker, jag har fortfarande en hel del att jobba på vad gäller mig själv. Nästan så jag borde leva singelliv minst ett år till. Det skulle förmodligen vara det allra bästa. Det och en vettig KBT-terapeut. Ta itu med övertänkandet.
Det är tur att jag har många fina vänner iaf.
Det är tur att jag har många fina vänner iaf.
Varför ska det vara så jävla svårt?
Fan. Sitter hemma och känner mig dum och tragisk. Precis som jag känner mig när jag tror att någon undviker mig. Men jag har inget som stöder den teorin just nu. Blir dock mer och mer stressad, vi måste ju hinna ses innan den 3e januari. Fan. Det här börjar bli jobbigt nu.
L
Känner mig som en jävla loser som sitter och väntar på något som inte verkar hända. Egentligen är det väl lika bra, för jag är inte direkt på topp fysiskt. Bakis och eländig. Ont i magen och allmänt sjabbig. Det är ju inte så lång tid kvar, det är bara det som får mig att hoppas på att det blir något ikväll. Men klockan är just nu halv tio på kvällen och jag börjar inse att det är försent att tro det. Får slänga på en film och ta det lugnt ikväll.
Försökt lista ut...
...vad jag känner när jag tänker på er.
********: Otrolig värme, genuin kärlek och tillgivenhet.
****: Barnslig glädje, lycka och någon slags överseende moderskärlek.
******: Allt ovannämnda, plus pirr och nyfikenhet.
Skogsvandringar
Jag var ute i tre och en halv timma i fredags, vandrade omkring i skogen. I söndags var jag och mamma ute i drygt två timmar. Jag visade henne några av de platser jag brukar gå till och hon plockade mossa och annat som hon ska dekorera trädgården med. Hon var förundrad över hur jag hittade överallt och hur jag visste exakt vart jag var någonstans på kartan (teoretiskt alltså, har ju inte med mig någon karta). "Jag vet inte," svarade jag, "det bor väl kanske en liten hobbit i mig, ändå". "Du är precis som morfar", sa hon. Han brukade tydligen också vara ute flera timmar i skogen och vandra runt, när han var yngre. Hobbitmorfar.
Jag är glad att hon orkade gå så långt, trodde faktiskt att hon skulle börja prata om att vända hem redan efter en timma, men då har jag ju inte hunnit visa någonting! Vi gick och gick och när vi kom hem var hon glad och nöjd, hon tyckte det var lika härligt som jag att vara ute, och hon sa att hon nog inte behöver oroa sig för mig längre när jag är ute själv utan mobilen.
"Tänk om du snubblar och stukar foten?" Ja, då får jag väl halta hem.
"Men om du bryter den då?" Då får jag halta ännu mer, men hem kommer jag förmodligen. Eller så tar jag mig någonstans där jag kan bli upphittad. Jag ligger ju inte och dör i skogen, uppgiven och ensam.
Hon var rädd att jag skulle vara så djupt in i skogen att jag gått vilse, men efter att hon märkt att jag faktiskt alltid hittar och vet var jag är så lugnade hon ner sig och sa "Ja, du klarar dig nog alltid. Jag ska sluta oroa mig"
Jag nämnde även att mördare och våldtäktsmän förmodligen inte är så långt in i skogen, de är snarare i samhället. Och kossor är jag inte rädd för, attackerar de så kan jag springa snabbt, om jag befinner mig i en av de många kohagar som ligger lite här och var.
Det har vart så himla skönt att ha vandrat igen, det är precis vad jag behöver för att må bra. I fredags när jag var ute för första gången på... två månader tror jag, kunde jag känna den där barnsliga lyckan fylla hela min kropp, jag grät till och med lite, när jag trampade in på första stigen. Det var så underbart att vara hemma i skogen igen.
Skogsvandringar är precis vad jag behöver för att må bra. Jag kände: ta ifrån mig alla intressen, gymkort, jobb, bil, film. Får jag bara gå i skogen och ha kvar musiken, mina vänner och min familj så är jag världens lyckligaste människa.
De e stabilt.
Nej, någon depressionssvacka var det nog inte tal om, snarare en rädsla för att det skulle kunna vara det. Hade det vart depressionen som slagit till igen så hade den förmodligen gnagt hål på magen vid det här laget eftersom första "hugget" kom för någon månad sen. Jag känner mig inte ihålig, tänker inte på att det skulle vara något grått, melankoliskt moln som omgett mig, känner ingen hopplöshet när jag tänker på att göra något som skulle göra mig glad. För så brukar det ju vara, jag vill bara ligga i sängen och gråta när jag är deprimerad. Skita i att försöka aktivera mig, tänka saker som "Det hjälper ändå inte, jag orkar inte, jag är en värdelös och ointressant människa", och jag hatar mig själv för att jag borde vara glad för det jag har men inte kan känna tacksamhet, vilket i sin tur tar mig ännu längre ner i ett bottenlöst hål. Sen kommer ätstörningarna som på beställning och då har jag även det problemet att handskas med.
Inget sådant. Jag mår rätt bra, även om jag saknar sommaren och alla saker jag kan göra då. Det är ju faktiskt mer eller mindre bevisat att de negativa jonerna i luften blir fler när det är sämre väder, samt att det förmodligen påverkar humöret mer än man hittills trott. Illustrerad Vetenskap... Bra tidning.
Många mår sämre på hösten och vintern. Bara för att man lider av depression behöver inte det betyda att det är den som slår till igen, det är helt enkelt en fysisk reaktion på väderförändringarna. Sen kan det ju givetvis leda till att man blir deprimerad, men inte nödvändigtvis.
Känner mig ganska stabil.
Nu är jag trött på designen igen....
Den är faktiskt lite gay.
En avlägsen bekant hälsar på
Jag känner igen det. Tunghäftan, nervositeten, den avvaktande bubblan som väntar på att omsluta mig om jag låter den göra det. Den här gången ska jag försöka hålla den på avstånd. Vara mig själv. Ha självförtroende. Komma ihåg att jag är en intressantare människa om jag inte bryr mig om att verka dum. Jag vet ju att jag är en person som många tycker om att umgås med, så varför ska jag försöka anstränga mig att bete mig "rätt" så fort jag misstänker att någon vill veta mer om mig? Personen i fråga har ju fattat intresse för mig på grund av att jag varit mig själv från början. Det är lustigt hur man anpassar sitt beteende efter vad man tror någon vill se.
Jag har väl misstänkt det en tid, att det kan vara något svagt som vaknat till liv igen. Uppenbarligen har folk runt omkring mig varit mer observanta än jag själv i den här situationen, då de himlat med ögonen och proklamerat "Det visste jag väl redan, det är ju uppenbart!"
Jaha... Det kanske det är... Jag vet inte. Jag vet knappt själv vad jag känner. Jag vet bara att jag är bekant med den här känslan, fast inte hur långt den kommit eller hur långt den kan ta sig. Om det är på riktigt eller om jag inbilliar mig något bara för att jag kan. Bara för att det är tillgängligt och teoretiskt sett nog skulle kunna funka ganska bra. En lämplig kandidat, helt enkelt. Många kriterier som stämmer in. Men frågan är - är det rätt bara för att det är praktiskt fördelaktigt, och är jag i rätt fas att faktiskt klara av något sådant?
HejjagheterEmelieochjagäranalytiker.
Jag är ett mos.
Trött som ett as. Ingen aptit. Inget sockersug som jag brukar ha. Mår mest illa. Inte fått tag i terapeuten idag heller. Bokat tid för check-up på bröstet iaf... Jäkla klump, blivit större tror jag. Är nog inget att oroa sig för, men man vill ju veta. Just det, jag vet en sak som gör mig glad! Att umgås med D & G. Känner inte ens av det där sugande hålet i magen när jag är där. Fan vilka goa killar, är så glad att jag lärt känna dem. Snuskig humor, bra musiksmak, glada, snälla, roliga. Underbara människor. Glömmer helt av allt vad depression heter. Och snart kommer R till Jkpg, ser fram emot det med. Fan vad jag är lyckligt lottad som känner så jävla fina personer. Jag blir alltid så glad när jag tänker på att jag skaffat mig vänner som man bara kan dra ner till och glo på film med. De bor inte flera mil bort och man är alltid välkommen.
På tisdag blir det Arch Enemy, Engel och Embodied! Kuuul!
Nu är det höst.
Jag trodde inte jag kunde bli deprimerad igen, nu när jag mått så bra så länge. Flera månader i sträck, minst ett halvår utan att vara deppig. Nån dip då och då, visst, men överlag har jag vart så glad att jag nästan lyft från marken varje dag.
Detta är föreställningen jag har varje gång jag mår bra. Det där var sista gången jag halkade ner. Nu har jag inga problem längre, nu borde jag inte vara deprimerad. Ingen kille att fundera på, inga ätstörningar, inga nya skärsår i armarna, jag tränar nästan varje dag - varför skulle jag vara deprimerad?
Jo, för att det är en sjukdom. Jag har börjat inse det mer och mer nu, mot min vilja. Jag är sjuk. Jag är sjuk... Nu är det dags att utnyttja KBTn till max. Trodde jag skulle sluta gå efter nästa gång. Då är det tänkt att vi ska prata om beteendehantering för säkerhets skull, ifall jag trillar dit, sen skulle jag sluta för en liten period. Tror nog det får bli några fler besök.
Gick ner i källaren till boxningssäcken idag. Det är märkligt hur man kan växla på sekunder mellan sorg och aggression. Som om hjärnan kortslutits och inte kunde bestämma sig för vilken känsla den ville förmedla. Slog några slag utan handskar, så nu är knogarna lite uppslitna och ömma, sen gjorde jag några armhävningar. Åkte ner till stan för att distrahera mig, köpte lite grejer jag behöver och ett par skitsnygga Dr. Martenskängor. Vinterskor. Har nog inte haft det sedan jag var liten. Men jag kände det där hålet i bröstet. Det har börjat öppna sig igen. Det gnager hela tiden.
Jag är dock ganska säker på att det beror väldigt mycket på att jag inte skogsvandrat på någon månad. Måste ge mig ut och gå igen, några timmar om dagen. Se om det hjälper. Skippa Facebook.
Den här hösten ska jag klara av.
Löprunda
Det är märkligt hur mycket det påverkar humöret att motionera. Har precis vart ute och sprungit, det gick inte så jättebra, men man presterar ju så gott man kan och jag var dödstrött efteråt. Nu är jag på mycket bättre humör än igår. Jag är ganska säker på att jag var nere för att jag motionerat dåligt i helgen. För mycket godis och för lite springande sliter på kroppen och på psyket. Dessutom är ju varenda jävel omkring mig sjuk, så immunförsvaret är förmodligen lite vekt just nu.
Dags att ringa KBT-terapeuten och boka nytt möte också...
Dating
Jag tänkte på hur frustrerande det är att behöva spela spel man inte vill spela, bara för att alla andra går efter regler som jag inte vill följa.
Det här med dating till exempel. En öl med en kille betyder inget annat än just det - en öl och ett trevligt samtal. Jag vill ha vänner - inte dater! Jag vill inte att mitt intresse för människor ska förväxlas med ett intresse för att ligga med med dem! Jag vill inte ligga! Jag är så jävla trött på att be om råd på hur man ska bete sig för att inte behöva förklara att "Alltså, jag är inte intresserad av dig på DET sättet". Kan man inte umgås med någon utan att ha baktankar? Jag må vara naiv och blåögd när det kommer till att umgås med män, men jag föredrar fan det framför att skärma av mig bara för att jag måste tänka på hur jag ska bete mig så att de inte tror jag ska ha sex med dem!
Samtidigt som jag vill vara naiv så börjar det bli för mycket nu. Jag har börjat se signaler jag inte vill se, jag har börjat få ett medvetande och blivit uppmärksam på ett alldeles för stort plan för att känna mig glad och bekväm när jag umgås med killar. Jag hatar att det är en sån jävla köttmarknad där ute. Jag vill vara ung och naiv och kunna umgås med alla.
Nu låter det som att jag är självupptagen och antar att alla killar jag pratar med vill ha mig, naturligtvis vet jag att det inte är så. Däremot tror jag att de flesta vet om att det är ett spel som pågår i singelvärlden, tjejer och killar emellan. Det som är svårt är att hitta de människor som - precis som jag, inte vill vara med i spelet. De som står utanför planen och tittar på. Vänner.
Man kanske utvecklar något med tiden, men det är inte huvudsyftet till att man vill umgås med varann. Huvudsyftet är att man gillar varandras sällskap, sen får det gå som det går.
Jag börjar ge upp det här snart, känner mig alltmer cynisk...
Kol
Igår när jag skulle sova kände jag mig förvirrad. Den generella känslan - om man ska sätta den i bilder, var som om mitt bakhuvud öppnat upp sig och slängde ut en massa information om mig själv till alla som var i närheten att kunna se den. Jag springer och försöker dra tillbaka känsloinfon i huvudet igen för att folk inte ska se den. Stänga till och pussla ihop skallen så att bilderna inte kommer ut, men det går inte. Bilderna fortsätter att ta sig ut och de följer mig som en bisvärm.
Resten av kroppen hade en annan känsla. Jag låg med armarna korsade över bröstet och benen uppdragna mot magen, som man ligger när man fryser. Fast jag frös inte, jag försökte snarare skydda bröstkorgen. Jag kunde inte låta bli att känna det som att mina revben var bara, inget skinn och inga muskler runt dem. De var brända till kol och inuti bröstkorgen var det fortfarande något som glödde, det jag försökte beskydda. Samtidigt visste jag att det inte fanns något där att skydda längre. Revbenen var inte tillräckliga för att hålla kvar glöden, och glöden var inte det som var viktigt att hålla kvar. Det mest väsentliga av mig själv hade redan försvunnit ut i rymden och jag försökte förgäves stänga in något som egentligen inte fanns där.
Jag grät igår, jättemycket. Tänkte på Marvin, önskade att han låg hos mig och var levande och glad. Jag tänkte på saker som hänt, sådant man tagit sig igenom. Alla som inte är delar av mitt liv längre.
Jag undrar hur det känns att inte se allt det här i bilder. Hur känns det att bara vara? Att inte se din kropp utifrån som en svart kolbit? Det låter säkert jättekonstigt för den som inte känner på det här sättet, men vissa fungerar så här. Samtidigt som det låter väldigt jobbigt då man förmodligen mår mycket sämre än "icke-känslo-människor" när man mår dåligt, så skulle jag aldrig byta bort mitt filter.
När jag mår bra så mår jag bäst i världen, när jag vet att uppskatta något så kan jag börja gråta av lycka över att jag får vara med om något som många andra aldrig kommer få vara med om. När jag är lycklig så är jag så lycklig att jag nästan går sönder av sprudlande känslor. Jag skulle aldrig vilja jämna ut det, jag älskar att känna. Jag älskar att skratta, känna den där barnsliga lusten till livet. Jag älskar att gråta, för då känner jag att jag är en människa. Jag är sårbar. Jag vet att jag lever. Dessutom kan man ju inte uppskatta känslan av att vara lycklig om man inte får vara lite ledsen ibland, eller hur?:)
Höstrenovering!
Näfan, nu är det dags att ändra på bloggen så den passar mig. Eller det gör den ju, men jag vill ändra ändå. Hårdrock!
Det är bara tjockisar som inte springer när det regnar
Ja, det är väl ingen hemlighet - jag blir EXTREMT provocerad av extrem fetma. Eller fetma över huvud taget. Inte övervikt eller kurvor, storlek 44 eller där runtomkring, utan FETMA. När man riskerar sin hälsa för att man inte orkar träna. När man kostar pengar för skattebetalarna för att man inte kan låta bli all den där colan, inte kan hålla sig borta från McDonald's, när man måste ha något onyttigt att käka till filmen - VARJE DAG! När man kostar pengar för att man är lat helt enkelt. Jag säger inget om sjukdomar som diabetes, eller viktuppgång p.g.a depression osv. När fetman SJÄLV blir en sjukdom, då har det gått för långt!
Anyway.... Det jag tänkte komma till var att det regnar. Och jag har druckit kaffe. Jag har skitit. Klätt på mig för en löprunda. Och det spöregnar. Jag vill inte ut. Men jag ska springa ändå. Det är bara tjockisar som använder regn som ursäkt för att slippa motionera.
Det hjälper att skriva.
Vad jag än känner - lycka, kärlek, sorg eller saknad, så hjälper det alltid att skriva. Det är så skönt att veta vad man ska ta sig för när en massa känslor vill ut och man inte har någon i närheten som förstår eller vill höra.
Jag har kommit till så många insikter hittills i år, lärt känna mig själv så mycket mer än jag någonsin vågat tro. Förr när jag tänkte på mig själv hade jag ingen aning om någonting, det negativa tog en sådan plats i mitt huvud att det inte fanns utrymme för en personlighet. Aldrig något bra, aldrig en positiv tanke. Bara melankoli, ledsamhet, osäkerhet, hat, förvirring och ensamhet. Jag fanns inte. Jag var ett "Inget".
Hur kunde jag känna så? Hur kan någon ha så låga tankar om sig själv?
En stor skillnad från förr är att jag tillåter mig själv att vara ledsen en liten stund. Jag ser det inte som ett nederlag eller en svaghet, bara som en våg med känslor som vill ut. Jag kan ju skratta, le och fnissa utan en specifik anledning, varför skulle jag inte kunna gråta, varför är det fel? Varför skulle jag vara mindre värd bara för att jag är sårbar en liten stund? Det är energikrävande, men det är så skönt när all gråt är borta och man bara kan ligga ner och lyssna på fantastisk musik och känna att man lever.
Ikväll har varit en sådan kväll. Jag är dödstrött nu, men jag behövde en riktig urladdning. Har inte gråtit mycket alls de senaste månaderna, så det här har nästan varit efterlängtat.
Nu ska jag se på film, ta en snus, dricka ett glas vin och till slut ska jag somna. Imorgon ska jag springa. Då mår jag som bäst.
Göra rätt
Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
De fyra första raderna stämmer fortfarande, men jag skulle inte göra om det, jag skulle inte vrida tillbaks tiden. Texten är inte längre för mig.
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
De fyra första raderna stämmer fortfarande, men jag skulle inte göra om det, jag skulle inte vrida tillbaks tiden. Texten är inte längre för mig.
Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill ha. Jag vet vad jag förväntar mig av en partner, jag vet kriterierna och det allra viktigaste för att ett förhållande ska fungera.
Inte göra om det, men om det kom en chans till någon gång, längre fram i framtiden, skulle jag ta den och göra det helt annorlunda.
Bitter kärring
Jag orkar inte sakna fler personer! Faaaaan, nu sitter jag här och känner mig som en ensam och bitter gammal hagga och saknar fruktansvärt många (typ fem) människor! Kommer det dyka upp fler som man måste ta hänsyn till? Jag orkar inte det! Idag har vart ett enda stort nederlag! Ensam, tom, övergiven (jag veeeeet att jag inte är det....), ledsen, sårbar och deppig! Jag mår jävligt bra nu för tiden, det gör jag. Idag är bara en set-back. Jag vill veta... Hur kommer det se ut om ett år? Vem kommer jag slippa sakna och vem kommer jag tvingas glömma? Idag vill jag knarka! Nä, det vill jag inte... Bara lite, sådär så man blir lugn och glad. Jag tar en snus och sover istället...
Comfortably numb
Lyssnar på den här låten och får någon slags märklig men ändock så behaglig känsla av tragik. Den sortens tragik man känner när man ser någon på film som har nästintill knarkat sig själv till döds. Någon vars hjärta slår sina sista, svaga, hopplösa slag. Någon som förlorat kontrollen över sina tankar och känslor, tagit en överdos och skurit upp handlederna så pass djupt att ingen återvändo längre är möjlig. Hon kommer dö. Kameran zoomar in på henne långt ovanifrån, tar sig närmre henne där hon ligger, långt nere i mörkret. Hennes hud är vit och genomskinlig som alabaster. Ögonen stirrar tomt, med bara en hint av fridfull lycka, upp mot himmeln.
Jag ser inte den här personen utifrån, jag känner det som om jag vore inuti, som om jag vore hon. Och det känns... skönt. Försvinna in i den dimma som (vad jag gissar på att) heroin omger mig i. Tårar rinner sakta och obönhörligt nedför kinderna, blodet nedför fingertopparna. Man är inte längre en person, man är bara ett skal, ett Inget. Apatisk. Borta. Död. Men det är okej. Man har accepterat sin död, man välkomnar den varma känslan som sköljer över en när drogen börjar kicka in och blodet rinner ut. Värmen i handlederna, bultandet i armarna, i hjärtat. Lugnet som infinner sig då man med ens känner att tiden och livet försvinner i takt med blodet letar sig ut på marken.
Det är en speciell känsla man får när man skurit sig. Ibland känns det som om det är något av det skönaste jag upplevt, hur man fylls av ett lugn som inget annat kan skapa, utom möjligtvis droger. Det vet jag dock ingenting om, men jag har en känsla av att man känner sig... comfortably numb.
Tänk vad musik kan göra med ens hjärna. Eller rättare sagt: vad man tillåter sin hjärna att associera den med.
Det finns så många personer jag saknar!
Åh, lille Marvin... Min plutt. Om man kunde göra saker ogjorda. Jag älskar dig, önskar att du fanns kvar. Hade jag vetat om alternativet så hade du levt idag. Har fortfarande inte funnit ett tillfälle att gråta okontrollerat över dig. Visst fäller jag tårar ibland när jag tänker på dig, men jag har nog fortfarande inte förstått att du är död. Jag saknar dig så mycket.
Vissa vill jag inte sakna, men jag gör det ändå. Hatar att känna saknad inför personer som inte förtjänar det. Det blir nån slags "fuck you/I love you"-konflikt i huvudet på mig (och inte "love" i DEN bemärkelsen, snarare på ett "I love you, man"-sätt). Andra känns bra att sakna, rofyllt och accepterat men ändå sorgligt. Lite som ett nödvändigt ont. Någon annan känns förbannat vemodigt att sakna, men av någon anledning känns det som du aldrig försvunnit eller någonsin kommer försvinna, även om vi inte hörs. Du har en för stor plats i mitt hjärta för att kunna glömmas bort. Andra kommer jag snart sakna, men det är bra med tanke på hur jag vill leva mitt liv just nu. Själv.
Kan ju inte nämna alla vid namn, men ni finns alla i mitt huvud och snurrar runt! Tänker på er varje dag när jag inte får träffa er!
Bellos - my own, my love, my precioussssss! Snart kommer jag o tarej!
Helt plötsligt känns allt så verkligt.
Sitter och lyssnar på Farväl Falkenbergs soundtrack och minns de vackra tider när jag först introducerades inför filmen och musiken. Har undvikit allt som har med det att göra, har glömt känslan, har inte tänkt på minnena därifrån. Nu lyssnar jag och minns allt. Det var tvunget att ske någon gång, jag kan inte för alltid undvika filmen eller musiken som jag älskar mer än Sagan om Ringen.
Det kommer tillbaka till mig med en känsla av slutgiltig tomhet. En accepterad och fridfull saknad efter något som aldrig var menat att fungera just då.
Jag har inte vart nere på länge och jag kan inte påstå att jag känner mig deprimerad just nu heller, det är snarare en slags melankolisk känsla som infinner sig. Jag vill tillbaka men ändå inte. Kanske finns chansen till nystart längre fram, men det ligger så långt fram att det inte är läge att tänka på det just nu.
Jag får nästan ont i bröstet av att lyssna på musiken, den är laddad med så många känslor i sig självt att det nästan blir för mycket för vad en kropp kan tåla när man adderar sina egna.
Nog.
Åter till verkligheten efter en stund i Drömskan....
Dom är förrädiska. Minnen.
Jag önskar att man kunde lägga vissa minnen åt sidan, dra ur dem ut genom tinningen med en trollstav som Dumbledore gör, lägga dem i ett minnessåll och inte tänka på dem.
Varför låter man personer ta en så otroligt stor plats i ens hjärna? Varför plågar man sig själv med att tänka på alla fina och bra saker så att det suger till sådär jobbigt i magen och man nästan blir tårögd? Varför tänker man alltid på dem som bara försvinner? Varför kan man inte bara koncentrera sig på de dåliga, rentav skitstövliga, händelser man vart med om så att man kan gå vidare och tänka nåt i stil med "Jag förtjänar bättre" eller nån sån jäkla klyshig skit?
Jag vill inte tro att människor inte bryr sig, jag vill inte acceptera att det var med mening, jag vill inte tänka att det jag trott om någon inte stämmer. Jag vill att denna någon ska vara god, ha en bra anledning, vara den jag lärde känna från början. Jag vill inte tro ont om en människa, inte en som vart så fin vid första intrycket.
Känner mig så naiv och dum som gick på det igen. Ännu en gång en blind tro på att denna personen är the real deal. Denna personen är trygghet, denna personen kan man prata med. Nej Emelie, du kan inte prata om vad som helst. Acceptera det faktum att även om du låter dig vaggas in i denna varma trygghetskänsla så kommer illusionen att brista om du släpper taget om dina tankar och känslor. Håll i dem, håll dem inne, det är bara då denna illusion kan fortsätta hölja dig i sin dimma.
Men jag vill ju inte. Jag vill ju inte dölja vem jag är. Jag måste bara hitta rätt. Hitta den brutala ärlighet och den fasta klippa jag vill ha.
Men inte än, först måste jag vara min egen klippa.
Varför låter man personer ta en så otroligt stor plats i ens hjärna? Varför plågar man sig själv med att tänka på alla fina och bra saker så att det suger till sådär jobbigt i magen och man nästan blir tårögd? Varför tänker man alltid på dem som bara försvinner? Varför kan man inte bara koncentrera sig på de dåliga, rentav skitstövliga, händelser man vart med om så att man kan gå vidare och tänka nåt i stil med "Jag förtjänar bättre" eller nån sån jäkla klyshig skit?
Jag vill inte tro att människor inte bryr sig, jag vill inte acceptera att det var med mening, jag vill inte tänka att det jag trott om någon inte stämmer. Jag vill att denna någon ska vara god, ha en bra anledning, vara den jag lärde känna från början. Jag vill inte tro ont om en människa, inte en som vart så fin vid första intrycket.
Känner mig så naiv och dum som gick på det igen. Ännu en gång en blind tro på att denna personen är the real deal. Denna personen är trygghet, denna personen kan man prata med. Nej Emelie, du kan inte prata om vad som helst. Acceptera det faktum att även om du låter dig vaggas in i denna varma trygghetskänsla så kommer illusionen att brista om du släpper taget om dina tankar och känslor. Håll i dem, håll dem inne, det är bara då denna illusion kan fortsätta hölja dig i sin dimma.
Men jag vill ju inte. Jag vill ju inte dölja vem jag är. Jag måste bara hitta rätt. Hitta den brutala ärlighet och den fasta klippa jag vill ha.
Men inte än, först måste jag vara min egen klippa.
Grubblerier.
Jag undrar hur det känns att inte tänka. Inte fundera på allt, inte analysera. Inte ligga vaken på nätterna och fundera på vad man gjort/gör för fel.
Jag undrar hur man gör för att släppa taget om paranoian för att inte vara perfekt. En perfekt vän, en perfekt flickvän. En perfekt människa.
Jag undrar hur man går vidare från något som inte funkar.
Jag undrar hur man gör för att ta dagen som den kommer.
Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda. Skulle jag låtit bli att öppna upp mig, ska jag sluta berätta om mig själv? Jag hade inte sagt det om du inte frågat, men du frågade och jag kan inte ljuga. Eller jag hade kunnat ljuga för någon annan som frågat, men pga att du själv är en ärlig person fick jag inte ur mig ett lögnaktigt "Självklart har jag inte skurit mig". Tro mig, jag försökte verkligen pressa fram det, men det kändes som att du ändå hade genomskådat mig. Vissa kan man inte ljuga för.
Jag undrar om det är det som är felet, att du upptäckte att jag, trots min avslappnade attityd utåt, faktiskt inte är helt all right.
Jag undrar hur man hittar människor som grubblar och funderar lika mycket som jag, så man slipper vara nojjig över att ha berättat för mycket.
De måste va nåt fel på mej
Nu börjar min härligt destruktiva sida sätta igång igen, efter en lång tid av att ha legat i viloläge. Första tanken när jag vaknat på morgonen: Jag hatar mig själv. Andra tanken: Vad är det för fel på mig, vad gör jag för fel? Tredje tanken: Jag borde bara dö. Efter det följer en serie fina tankar om min kropp som är det fulaste, fetaste och äckligaste jag vet. Jag älskar verkligen den sidan hos mig själv.
Jag tror jag vet vad felet är, men jag vet inte hur jag ska göra för att ställa det till rätta.
Jag vill veta hur läget ser ut, då kan jag vara lugn. Hur det än ser ut, bra eller dåligt, så är det bättre än att jag ska hålla på att gissa mig till hur det kommer te sig. Jag hatar att inte veta, HATAR! Säg som det är, hur det än är! Det kommer alltid vara det bästa alternativet.
Jag tror jag vet vad felet är, men jag vet inte hur jag ska göra för att ställa det till rätta.
Felet jag gör är att jag får en känsla av att något inte stämmer, sen går jag omkring och överanalyserar denna känsla om och om igen. Detta i sin tur gör att jag beter mig annorlunda mot personer i min närhet, i synnerhet dem som den nämnda känslan gäller, de tar avstånd och jag försöker förstå varför de tar avstånd. Jag ser inte hur jag verkar och har därför svårt att sluta oroa mig. Till slut får jag ångest då jag är medveten om att jag inte är mig själv men ändå inte kan ändra på det.
Jag vill ju bara att allting ska vara som vanligt, men jag måste ha gjort något fel som orsakat att förändring har skett.
Den här känslan upphör när allt gått tillbaka till hur det var innan, eller när jag fått bekräftat att något är uppochned och jag fått en chans att vända det rätt. Med andra ord, när personen i fråga berättat vad det är eller fått mig att förstå att jag inbillat mig alltihop. För den allra farligaste triggern för mig är att gå omkring i någon slags dimma utan att veta vad som kommer hända. När någon undviker mig, det är då jag mår som sämst.
Jag vill ju bara att allting ska vara som vanligt, men jag måste ha gjort något fel som orsakat att förändring har skett.
Den här känslan upphör när allt gått tillbaka till hur det var innan, eller när jag fått bekräftat att något är uppochned och jag fått en chans att vända det rätt. Med andra ord, när personen i fråga berättat vad det är eller fått mig att förstå att jag inbillat mig alltihop. För den allra farligaste triggern för mig är att gå omkring i någon slags dimma utan att veta vad som kommer hända. När någon undviker mig, det är då jag mår som sämst.
Jag vill veta hur läget ser ut, då kan jag vara lugn. Hur det än ser ut, bra eller dåligt, så är det bättre än att jag ska hålla på att gissa mig till hur det kommer te sig. Jag hatar att inte veta, HATAR! Säg som det är, hur det än är! Det kommer alltid vara det bästa alternativet.
Släpp mig inte
Hur tar man sig tillbaka? Help me to stop being sad and be awesome instead.
Kära dagbok.
Våren är på väg och mitt humör går stadigt åt samma ljusgröna håll. Jag är utan någon uppenbar anledning skitglad i princip hela tiden. Det är som ett ständigt lyckorus och det har hållit på konstant i flera veckor, om inte ett par månader till och med. Små nedåtsvingar ibland givetvis, men man är ju bara människa.
Jag längtar efter framtiden och kommer av den göra det bästa jag kan.
Jag känner mig positiv, förväntansfull, fridfull, tålmodig, skrev jag positiv? Ibland känner jag mig till och med alldeles nykär. Jag är övertygad om att det inte är några vårhormoner, för isåfall har de rusat runt i mig sen slutet av december-början av januari, och det kallar inte jag för vår. Jag tror bara att jag helt enkelt är mer säker på mig själv som person, saker har börjat gå bra och går de inte bra så gör det inget.
Jag har börjat drömma drömmar där jag kan springa ifrån det som jagar mig, jag kan till och med vända mig om och kicka den personens ass utan att själv bli dödad eller ens nerslagen. Det är nog ett väldigt gott tecken, konstaterade jag och Isabella när hon var här på besök.
Jag längtar efter framtiden och kommer av den göra det bästa jag kan.
