Elektricitet
Vi har alla (eller jag hoppas det åtminstone) vår egen, individuella musik. Den som berör dig mest, den som får dig att gråta innan den ens har börjat spela. Den du skulle spela på ditt bröllop eller din begravning. Den du faller tillbaka till i trygghet, när du bara vill flyta omkring i tomma intet och i evigheten en kort stund. Den som får dig att försvinna från jorden och tar dig med ut i rymden, bort från all stress, alla bekymmer och vardagstrivialiteter. Eller så tar den dig till platser du varit, platser du vill tillbaka till. Den väcker minnen, oftast bitterljuva sådana som du kanske inte tänker på särskilt ofta. Musiken tar sig in i dig, det kvittar hur mycket kläder du har på dig för det känns som att du sitter naken, utan kläder och utan hud. Den tar sig in i ditt bröst, ditt huvud, magen, benen, händerna och fötterna. Det finns inget du kan göra åt det. Det är som om en varm elektrisk ström sköljer över dig, nästan attackerar dig. Tusentals små pilar avlossas och borrar sig in i dig överallt. De utsöndrar ett berusande gift in i ditt blod. Du känner hur musiken går som elektriska vågor genom hela din kropp och du får gåshud. Det är som att en dimma av purpur, nästan i kroppslig form, går in i dig så som man kan föreställa sig att ett spöke skulle göra. Du andas tyngre och hjärnan uppnår ett rus när favoritpartierna spelas. Håren i nacken står rätt upp och du vill nästan ställa dig upp och skrika. Något man inte kan se tar en form så fysisk att du nästan kan ta på den. Samtidigt som du känner melankoli och sorg fylls kroppen av värme och underbar kärlek som du inte kan förklara. Helt plötsligt kommer stycket du älskar mest, men som du samtidigt är mest rädd för, det överrumplar dig och dina ögon exploderar okontrollerbart ut i tårar. Du tror inte att du ska reagera på detta vis varje gång du hör musiken, men det gör du.
http://grooveshark.com/#/s/The+State+The+Sea+Left+Me+In/3QPdv9?src=5
Nu tror du kanske att jag pratar om Metallica, som är fastetsade i mig sedan tio år tillbaka, men det gör jag inte. Musiken som får mig att känna så här är Erik Enockssons album Farväl Falkenberg - soundtracket till filmen med samma namn. Jag kan dra en parallell med film här. Jag älskar Sagan om Ringen så fruktansvärt mycket. Det är min trygghetsfilm, min andra värld och min flykt från verkligheten. Det finns dock en film som jag älskar mer än den, vilket jag aldrig trodde skulle hända eftersom Sagan om Ringen är ett mästerverk i alla aspekter, och det är Farväl Falkenberg. Jag har aldrig någonsin blivit så berörd av en film som jag blev andra (!) gången jag såg Farväl Falkenberg. Jag grät och grät, den gick verkligen rakt in i hjärtat. Samma sak gäller musiken. Metallica är min trygghet, min andra värld och min verklighetsflykt, men ingen, INGEN musik får mig att känna så mycket som Enockssons. Jag är helt naken och sårbar inför den.
http://grooveshark.com/#/s/The+State+The+Sea+Left+Me+In/3QPdv9?src=5
Ångestångestångestångest!
Fuckfuckfuckfuckfuck!!! Vet inte vad jag ska göra, är så ångestladdad just nu! Helvete. Mår illa, skakar, fryser och känner mig totalt värdelös! Vill bara lägga mig i sängen och sova bort ett dygn tills Isabella kommer hit! Vill sova bort december, januari och halva februari tills det är dags att åka! Varför ska det vara så jävla svårt att ha en känslohjärna?!
