Ännu mer...
Tornet fortsätter växa, nu har sistera mi kastats av sin häst och fått en hjärnskakning. Vad fan är det som händer egentligen? Och varför händer allt på en gång? Vad kommer hända här näst? Jag börjar fan bli riktigt jävla orolig nu.
Vad var det jag sa?
Sa ju att det hade vart bättre om jag inte fanns. Är inte kontaktbar just nu, går under jorden och försvinner ett tag. Det uppskattas om inga försök görs att nå mig, jag orkar inte prata. Mobilen är avstängd och borta. Finns bara en person jag vill prata med.
Meningen med livet är...
...Teknikmagasinet. Skämt åsido.
Jag är arg och cynisk och bitter om vart annat. Ibland varvas det med hopplös gråt innan det är dags för att försöka sova och ibland enbart med likgiltighet. Och jag är inte inne i min s.k. lingonvecka längre. Jag har bara totalt tappat min livsgnista. Jag skiter i att jag låter som en bitterfitta. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Det enda jag orkar göra är att jobba, för då måste jag tänka på något annat än alltings slut eller på dödens frammarsch. På Fb blockerar jag den ene efter den andre som kommer med lama statusuppdateringar. I trafiken har jag blivit alldeles för aggressiv (fortfarande inte ansvarslös) och rent allmänt är jag bara arg. Inte på någon jag känner eller ser på stan, det är mest riktat mot mig själv. Eller rättare sagt, det utgår från mig och riktas tyvärr utåt mot andra. Fast inte så de märker det. Jag sitter bara i min ensamhet och förbannar allt och alla lite smått patetiskt sådär.
Jag orkar inte leva, men det betyder inte att jag vill dö, absolut inte. Jag orkar bara inte anstränga mig för att se positivt på saker och ting. Jag vet inte om jag orkar berätta för kuratorn om mitt nuvarande apatiska tillstånd, kanske borde skärpa mig och börja dra vita lögner för folk igen.
Ja, det här får nog bli sista negativa inlägget på ett bra tag. Och sista sanningsenliga svar när någon frågar hur det är. Ibland kommer det perioder då jag låter det sippra ut. Det blir helt enkelt för mycket till slut, så nu är det dags att stänga till dörren igen. Det är inte bra att berätta för mycket om sig själv. Nej, det får vara slut på det nu. Vad fan har folk för nytta av den informationen anyway...? Ingen. Det drar bara ner humöret på omgivningen.
Ja ä int bitter.
Vad fan är det egentligen för mening med någonting när allting ändå ska dö? Vad är det för idé att se fram emot och förvänta sig saker när det oftast inte blir som man tänkt sig eller ens händer över huvud taget ändå?
Jag är arg och cynisk och bitter om vart annat. Ibland varvas det med hopplös gråt innan det är dags för att försöka sova och ibland enbart med likgiltighet. Och jag är inte inne i min s.k. lingonvecka längre. Jag har bara totalt tappat min livsgnista. Jag skiter i att jag låter som en bitterfitta. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Det enda jag orkar göra är att jobba, för då måste jag tänka på något annat än alltings slut eller på dödens frammarsch. På Fb blockerar jag den ene efter den andre som kommer med lama statusuppdateringar. I trafiken har jag blivit alldeles för aggressiv (fortfarande inte ansvarslös) och rent allmänt är jag bara arg. Inte på någon jag känner eller ser på stan, det är mest riktat mot mig själv. Eller rättare sagt, det utgår från mig och riktas tyvärr utåt mot andra. Fast inte så de märker det. Jag sitter bara i min ensamhet och förbannar allt och alla lite smått patetiskt sådär.
Jag orkar inte leva, men det betyder inte att jag vill dö, absolut inte. Jag orkar bara inte anstränga mig för att se positivt på saker och ting. Jag vet inte om jag orkar berätta för kuratorn om mitt nuvarande apatiska tillstånd, kanske borde skärpa mig och börja dra vita lögner för folk igen.
Ja, det här får nog bli sista negativa inlägget på ett bra tag. Och sista sanningsenliga svar när någon frågar hur det är. Ibland kommer det perioder då jag låter det sippra ut. Det blir helt enkelt för mycket till slut, så nu är det dags att stänga till dörren igen. Det är inte bra att berätta för mycket om sig själv. Nej, det får vara slut på det nu. Vad fan har folk för nytta av den informationen anyway...? Ingen. Det drar bara ner humöret på omgivningen.
Ja ä int bitter.
Svartsjuka...
...skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Det är en av de värsta känslorna jag vet. Inget gör så ont som det och inget är så jobbigt som vetskapen att man egentligen inte ens har några fog för den känslan.
Och tankarna som följer på det... Ska det också vara en trigger som utlöser början på spiralen som ständigt snurrar nedåt?
Får nästan svindel när jag tänker på vad som gömmer sig precis under ytan. Om jag snubblar och faller över kanten så blir det en kvicksand av tankar som omsluter mig långsamt mer och mer, tills hela min värld ÄR tankarna. Jag är vad jag tänker. Visst, det är bara att tänka om, tänka positivt. Visst. Det är det inte. Extremt lätt att säga så, jag vet. Jag brukade också tycka så. Nu är det inte så lätt längre. Tvärtom, ju mer jag försöker tänka positivt desto längre ner sjunker jag, desto starkare blir de negativa tankarna.
Jag försöker - jag lovar, men det är som att "the Dark side" pushar sig själv till att bli större, som geparden tvingar sig själv att bli snabbare när antilopen springer ifrån den. "Hon" retar mig och säger att jag kan springa så fort jag vill, hon kommer ändå komma ifatt mig till slut, när jag minst anar det.
Jag kommer aldrig någonsin kunna vara mig själv helt och hållet igen, skuggan kommer alltid finnas i bakgrunden av rampljuset. När lamporna släcks kommer det krypande som en svart kletig klump.
Jag är ledsen att jag inte är perfekt, jag önskar att jag var det. Att jag inte var ett känslomässigt vrak. Men jag är inte perfekt på långa vägar och jag tror inte att jag någonsin kommer bli det.
Ibland känns det som att det hade vart bäst både för mig och för alla andra om jag helt enkelt inte fanns.
Och tankarna som följer på det... Ska det också vara en trigger som utlöser början på spiralen som ständigt snurrar nedåt?
Får nästan svindel när jag tänker på vad som gömmer sig precis under ytan. Om jag snubblar och faller över kanten så blir det en kvicksand av tankar som omsluter mig långsamt mer och mer, tills hela min värld ÄR tankarna. Jag är vad jag tänker. Visst, det är bara att tänka om, tänka positivt. Visst. Det är det inte. Extremt lätt att säga så, jag vet. Jag brukade också tycka så. Nu är det inte så lätt längre. Tvärtom, ju mer jag försöker tänka positivt desto längre ner sjunker jag, desto starkare blir de negativa tankarna.
Jag försöker - jag lovar, men det är som att "the Dark side" pushar sig själv till att bli större, som geparden tvingar sig själv att bli snabbare när antilopen springer ifrån den. "Hon" retar mig och säger att jag kan springa så fort jag vill, hon kommer ändå komma ifatt mig till slut, när jag minst anar det.
Hon finns och kommer alltid finnas där. Ligga på lur, låta mig tro att allt är lugnt och sen dyka upp vid minsta lilla snedsteg. Jag kommer aldrig bli av med henne, rötterna har grävt sig för djupt ner i mig. De har nog till och med tagit sig in till själen. Konstig mening, men det känns verkligen så. Det känns som att hon (vad nu "hon" är, vet inte hur jag annars ska benämna det för att distansera mig från det) har grävt ner sina tjocka, svarta, vassa klor så långt in och gripit tag så hårt att jag aldrig kommer kunna avlägsna dem utan att också dra med mig själv. Som en stor cancertumör. Jag drar för många liknelser...
Jag kommer aldrig någonsin kunna vara mig själv helt och hållet igen, skuggan kommer alltid finnas i bakgrunden av rampljuset. När lamporna släcks kommer det krypande som en svart kletig klump.
Jag är ledsen att jag inte är perfekt, jag önskar att jag var det. Att jag inte var ett känslomässigt vrak. Men jag är inte perfekt på långa vägar och jag tror inte att jag någonsin kommer bli det.
Ibland känns det som att det hade vart bäst både för mig och för alla andra om jag helt enkelt inte fanns.
Return of Emmo
Tänk vad något så fjäderlätt kan åstadkomma. När jag håller det i min hand känner jag att det börjar svida, helt utan orsak. Jag tar det som ett tecken - det är dags för fredagsmys...
System overload
Vill skriva att det var droppen som fick bägaren att rinna över, men problemet är att bägaren aldrig rinner över. Den blir bara mer och mer överfull. Överbelastad. När den väl rinner över kommer jag förmodligen få kortslutning.
Jag har i allafall nått en gräns där jag förstått att det inte funkar längre. Det går ut över andra nu, personer jag tycker om, och det kan jag inte tillåta. Om jag inte tappar ur lite vätska ur bägaren så kommer alla jag bryr mig om att försvinna. Har bokat tid hos en kurator nu, jag kan inte ständigt hålla upp en fasad mot andra, för den kommer brista till slut. Det kommer bara göra att jag stöter bort människor istället för att hålla dem nära. Fasaden är ju till för just det, för båda sakerna egentligen. Att hålla någon på avstånd samt att hålla denne i närheten så att den inte försvinner ur ens liv.
Men nu har det gått för långt, nu är det dags att göra något åt det. Ensam är inte stark, det enda som händer är att man förgör sig själv.
Avbruten bekännelse
Var på väg att skriva en bekännelse, men fick ingen ro att kunna göra det så det blev bara skit av alltihopa. Ihopkletad jävla dynga som man inte blev riktigt klok på.
Kanske en annan gång. Lika bra att hålla det för mig själv egentligen. Köra det racet jag alltid gjort.
Ensam är stark.
At work
Först och främst: Lianna! Du har fortfarande inte hört av dig och vad jag vet så är du hyfsat aktiv på internet. Här med efterlyses du! Vill ju veta mer om de senaste veckorna efter att jag fått det där sms:et som jag inte kunde svara på! :)
Nu skiter jag i jävla Jantelagen - jag mår så jävla bra just nu! De senaste dagarna alltså... Säger bara det. Det går bra nu. Jag har ett underbart jobb (som tyvärr bara sträcker sig till 25:e juni), underbara vänner och bekanta, sommaren är på gång och jag har till och med blivit lite brun! Fast bara lite. Sen finns det ju en annan ganska självklar anledning till varför jag går på moln (måååln), som är minst lika underbar :)
Tror att det är jobbet som lyfter min vardag väldigt mycket. Lätt att deppa ihop när man bara sitter hemma, man får alldeles för mycket tid att tänka. Finns ju fortfarande mycket tid över till tankar, men när man jobbar så tenderar man att tänka på det som är positivt, istället för att fokusera sig på allt negativt.
Sen skadar det ju inte att ha det jobbet jag har heller - jag går hur mycket som helst hela dagarna, så kroppen får jobba mycket. Tiden flyger förbi, arbetskamraterna är väl i princip de bästa man kan ha och man ser saker på ett helt annat sätt när yrket går ut på att jobba med människor. Man möter så många starka personligheter och man lyssnar på deras livshistorier, otroligt fascinerande vad många gått igenom, vad som gjort dem till dem. Man pratar med arbetskompisarna och får reda på vårdtagarnas situation och varför vissa hamnat där de är, osv, osv. Man lär sig så mycket hela tiden och man växer som människa så man nästan får växtvärk! Så mycket erfarenhet på så kort tid! Vill fortsätta på den här banan, i någon form i alla fall. Finns ju många yrken inom ungefär samma område som lär vara minst lika spännande.
Idag bjöd de på kladdkaka och jordgubbar. De hade lika gärna kunnat låta bli att bjuda mig eftersom det var till deras månatliga möte, men de såg till att jag tog en bit först, sen gick de in till konferensrummet för att påbörja mötet. De är så jäkla goa och glada hela tiden (tror bara det är en som har lite svårt för mig), och en av dem påminner starkt om min fantastiska asballa faster!
Fan vad jag trivs, synd att det bara är ett sommarjobb.
En annan sak som alltid gör mig glad är Linn och Kaj. De passar perfekt ihop och jag är så glad att de har hittat varandra. Efter Jesper är Kajjen den enda som jag sett som en brorsa, inte bara nån som Linn är ihop med ett tag. Det här kommer hålla, det känns så. De förtjänar varandra för de är lika jävliga båda två, kanske därför det känns så naturligt att han är en i familjen. Tja, en av anledningarna i alla fall.
Oj, nu blev jag snurrig. Bäst jag lägger mig ner en stund. Kanske börjar bli alldeles för cheesy det här. Min hjärna säger ifrån när det blir för mycket sentimentalitet och känslosamhet, haha.
Anyway, ville bara skriva av mig lite.
Nu skiter jag i jävla Jantelagen - jag mår så jävla bra just nu! De senaste dagarna alltså... Säger bara det. Det går bra nu. Jag har ett underbart jobb (som tyvärr bara sträcker sig till 25:e juni), underbara vänner och bekanta, sommaren är på gång och jag har till och med blivit lite brun! Fast bara lite. Sen finns det ju en annan ganska självklar anledning till varför jag går på moln (måååln), som är minst lika underbar :)
Tror att det är jobbet som lyfter min vardag väldigt mycket. Lätt att deppa ihop när man bara sitter hemma, man får alldeles för mycket tid att tänka. Finns ju fortfarande mycket tid över till tankar, men när man jobbar så tenderar man att tänka på det som är positivt, istället för att fokusera sig på allt negativt.
Sen skadar det ju inte att ha det jobbet jag har heller - jag går hur mycket som helst hela dagarna, så kroppen får jobba mycket. Tiden flyger förbi, arbetskamraterna är väl i princip de bästa man kan ha och man ser saker på ett helt annat sätt när yrket går ut på att jobba med människor. Man möter så många starka personligheter och man lyssnar på deras livshistorier, otroligt fascinerande vad många gått igenom, vad som gjort dem till dem. Man pratar med arbetskompisarna och får reda på vårdtagarnas situation och varför vissa hamnat där de är, osv, osv. Man lär sig så mycket hela tiden och man växer som människa så man nästan får växtvärk! Så mycket erfarenhet på så kort tid! Vill fortsätta på den här banan, i någon form i alla fall. Finns ju många yrken inom ungefär samma område som lär vara minst lika spännande.
Idag bjöd de på kladdkaka och jordgubbar. De hade lika gärna kunnat låta bli att bjuda mig eftersom det var till deras månatliga möte, men de såg till att jag tog en bit först, sen gick de in till konferensrummet för att påbörja mötet. De är så jäkla goa och glada hela tiden (tror bara det är en som har lite svårt för mig), och en av dem påminner starkt om min fantastiska asballa faster!
Fan vad jag trivs, synd att det bara är ett sommarjobb.
En annan sak som alltid gör mig glad är Linn och Kaj. De passar perfekt ihop och jag är så glad att de har hittat varandra. Efter Jesper är Kajjen den enda som jag sett som en brorsa, inte bara nån som Linn är ihop med ett tag. Det här kommer hålla, det känns så. De förtjänar varandra för de är lika jävliga båda två, kanske därför det känns så naturligt att han är en i familjen. Tja, en av anledningarna i alla fall.
Oj, nu blev jag snurrig. Bäst jag lägger mig ner en stund. Kanske börjar bli alldeles för cheesy det här. Min hjärna säger ifrån när det blir för mycket sentimentalitet och känslosamhet, haha.
Anyway, ville bara skriva av mig lite.
Lianna
Jag ersatte ditt gamla nummer med ditt nya och jag når inte fram! Din blogg är borta! Jag hittar dig inte! Hör av dig!:)
Spotify Premium
Cyniker
Någonsin känt det som att hela världen hatar dig och du bara vill skrika "FUCK YOU RIGHT BACK!"?
Någonsin känt dig totalt ensam, trots att du är i ett rum fullt av människor?
Någonsin känt "Det kvittar vad du säger, jag vet att det bara är lögner för att få mig att må bättre"?
Någonsin känt dig totalt oförtjänt av den kärlek du får av andra människor?
Någonsin känt dig så full av ilska och hat att du vill vråla rakt ut i tomma intet?
Någonsin känt att ingen utom du själv förtjänar det där hatet, så istället för att rikta det mot något annat så imploderar du i dig själv och faller ned i en hjälplös hög av raseri på golvet?
Det var i alla fall jävligt skönt att få ut lite aggressioner på boxningssäcken innan. Måste dock be någon lära mig en bra teknik så att jag inte skadar handlederna och sån shit...
Har det slagit dig...
...att jag kanske helt enkelt inte ville veta vad ett svar skulle leda till? Att jag kanske kände att det inte fanns något där att hämta?
Försök inte få det att låta som att jag missar något eller gjort ett misstag, sådana signaler känner jag allt för väl igen.
We're through.
Försök inte få det att låta som att jag missar något eller gjort ett misstag, sådana signaler känner jag allt för väl igen.
We're through.
Stockholm-Jönköping-Falkenberg
Då är det bara att packa väskan och dra iväg till huvudstaden. Imorrn kl 08.05 går bussen och är framme vid 13-tiden. Det är inte lika jobbigt denna gången, vet inte varför. Kanske för att jag har en och samma uppgift att fokusera på - spela in kortfilm med Bella och resten av gänget som ställt upp på projektet utan att begära något i ersättning. Helt sjukt. Min roll är att vara scripta, det ska bli en rolig erfarenhet.
Jag ska inte vara där så länge heller, på måndag åker jag hem igen och då ska jag morsan och farsan se Shutter Island (som du och jag ju skulle se Koffe, men nääädå, du hade visst redan sett den!). På tisdag är det bara att packa om kappsäcken för på onsdagen sen bär det äntligen av till Falkenberg :)
Det blir (ca) två sköna, roliga veckor nu. Ser verkligen fram emot dem, jag saknar er alla så mycket!
Nu: packa och Ugly Betty!
Jag ska inte vara där så länge heller, på måndag åker jag hem igen och då ska jag morsan och farsan se Shutter Island (som du och jag ju skulle se Koffe, men nääädå, du hade visst redan sett den!). På tisdag är det bara att packa om kappsäcken för på onsdagen sen bär det äntligen av till Falkenberg :)
Det blir (ca) två sköna, roliga veckor nu. Ser verkligen fram emot dem, jag saknar er alla så mycket!
Nu: packa och Ugly Betty!
Olycka
Hur kommer det sig att jag drömmer så mycket om vänner i otäcka situationer? Igår natt drömde jag att en barndomsvän till mig blev påkörd av en bil när hon cyklade, så illa påkörd att hon dog. Till saken hör att jag STÖR MIG SÅ JÄVLA MYCKET PÅ FOLK SOM KÖR FÖR NÄRA! Till er som ligger i röven på andra när ni kör bil - dessa faktum fick mig att stressa ned och hålla avstånd:
1: Om du inte har en sträcka där du kan köra om, whats the use att klistra sig fast i röven på framförvarande fordon?
2: Personen framför dig kommer inte köra i 120 på en 70-väg bara för att du vill det, mest troligt är att han/hon saktar in för att jävlas eftersom du är så dum i huvudet och ligger mindre än 2 cm bakom denne.
3: Om det skulle hoppa fram ett rådjur eller en älg eller springa ut ett barn mitt i gatan framför första bilen så att den måste tvärnita så kommer du köra din jävla bil rätt in i den och ge föraren skador för livet, kvadda din egen bil, kvadda bilen framför, förmodligen tvingad att betala böter för vårdslöshet i trafiken (jag skulle stämma dig din jävel!), kanske till och med dö på kuppen. BARA för att du tyckte att "Kärringen får väl gasa lite". Was it wort it? Did'nt think so.
Alltså. Du kommer inte om. Du kommer inte fortare fram. Personen i bilen framför kommer köra i 55-60 km/h där det är 70 vilket resulterar i att det kommer ta ännu längre tid för dig att komma till din destination. Du kanske krockar och dör.
Hade du så jävla bråttom från början? Nej, de flesta har inte det, de vill bara framframfram NUUUUUU!!!!!! och skiter i konsekvenserna det kan innebära att det medför. Så slow down, lugna ned nerverna, för du lär få en hjärtattack när du blir äldre om du ska hålla på så här.
Slutsats: "Jag kan inte köra om, jag kommer inte fortare hem till middagen, jag kan krocka och dö = lika bra att hålla avståndet och INTE RISKERA DET!"
Visst, jag håller inte hastigheten, oftast ganska långt ifrån, men jag är ingen idiot. Jag är ingen fartdåre som utsätter andra för press och fara. Jag har trafikvett. Ligger det någon framför mig exakt i 70 km/h, ja, då får jag helt enkelt anpassa mig. Jag har ändå inte bråttom.
Ok, anledningen till varför detta hör till saken, drömmen, är ju såklart att min vän dog på grund av en sådan idiot som inte kunde hålla avstånd.
Drömde i natt om en annan vän som fick en obehaglig sjukdom, man visste inte om den var farlig eller om den ens gick att bota. Hoppas jag drömmer något trevligt i natt...
Nu är det dags att ta tag i dagens sysslor, ska iväg till äldreboendet i Tenhult där jag ska jobba i sommar, möte med Tjejjouren kl 17 (tror jag, bäst att kolla), hinna med träning, utgång av hund, städning, tvättning, ringning av folk, osv osv.
Peace out
1: Om du inte har en sträcka där du kan köra om, whats the use att klistra sig fast i röven på framförvarande fordon?
2: Personen framför dig kommer inte köra i 120 på en 70-väg bara för att du vill det, mest troligt är att han/hon saktar in för att jävlas eftersom du är så dum i huvudet och ligger mindre än 2 cm bakom denne.
3: Om det skulle hoppa fram ett rådjur eller en älg eller springa ut ett barn mitt i gatan framför första bilen så att den måste tvärnita så kommer du köra din jävla bil rätt in i den och ge föraren skador för livet, kvadda din egen bil, kvadda bilen framför, förmodligen tvingad att betala böter för vårdslöshet i trafiken (jag skulle stämma dig din jävel!), kanske till och med dö på kuppen. BARA för att du tyckte att "Kärringen får väl gasa lite". Was it wort it? Did'nt think so.
Alltså. Du kommer inte om. Du kommer inte fortare fram. Personen i bilen framför kommer köra i 55-60 km/h där det är 70 vilket resulterar i att det kommer ta ännu längre tid för dig att komma till din destination. Du kanske krockar och dör.
Hade du så jävla bråttom från början? Nej, de flesta har inte det, de vill bara framframfram NUUUUUU!!!!!! och skiter i konsekvenserna det kan innebära att det medför. Så slow down, lugna ned nerverna, för du lär få en hjärtattack när du blir äldre om du ska hålla på så här.
Slutsats: "Jag kan inte köra om, jag kommer inte fortare hem till middagen, jag kan krocka och dö = lika bra att hålla avståndet och INTE RISKERA DET!"
Visst, jag håller inte hastigheten, oftast ganska långt ifrån, men jag är ingen idiot. Jag är ingen fartdåre som utsätter andra för press och fara. Jag har trafikvett. Ligger det någon framför mig exakt i 70 km/h, ja, då får jag helt enkelt anpassa mig. Jag har ändå inte bråttom.
Ok, anledningen till varför detta hör till saken, drömmen, är ju såklart att min vän dog på grund av en sådan idiot som inte kunde hålla avstånd.
Drömde i natt om en annan vän som fick en obehaglig sjukdom, man visste inte om den var farlig eller om den ens gick att bota. Hoppas jag drömmer något trevligt i natt...
Nu är det dags att ta tag i dagens sysslor, ska iväg till äldreboendet i Tenhult där jag ska jobba i sommar, möte med Tjejjouren kl 17 (tror jag, bäst att kolla), hinna med träning, utgång av hund, städning, tvättning, ringning av folk, osv osv.
Peace out
Solsken
Det kommer gå åt helvete om du ska fortsätta med dina jävla fasader, lär du dig aldrig det Emelie?
Vad fan trodde du att du skulle få för respons egentligen när du håller på så, tar avstånd? Märker du inte de första tecknen på att det blir exakt så som du tror att det kommer bli om du låter det fortsätta? Och vad innebär det att släppa fasaden, att berätta för dem?
Aldrig. Det går inte. Jag kan inte.
Just eftersom de är så underbara så går det inte.
Nej, imorrn ska jag göra något åt det, men inget som involverar någon av dem.
Aldrig. Det går inte. Jag kan inte.
Det är omöjligt.
Vad fan trodde du att du skulle få för respons egentligen när du håller på så, tar avstånd? Märker du inte de första tecknen på att det blir exakt så som du tror att det kommer bli om du låter det fortsätta? Och vad innebär det att släppa fasaden, att berätta för dem?
Aldrig. Det går inte. Jag kan inte.
Just eftersom de är så underbara så går det inte.
Nej, imorrn ska jag göra något åt det, men inget som involverar någon av dem.
Aldrig. Det går inte. Jag kan inte.
Det är omöjligt.
Mantra
Det där med mantran är ju tydligen ganska populärt. Att ha ett gäng ord, eller en mening, som man upprepar för sig själv gång på gång för att intala sig något om sig själv (det är åtminstone det jag har fått för mig att det är). Well, jag tror jag har funnit mitt mantra, för de orden vägrar lämna mina tankar. Jag vill inte tränga bort dem heller, de är ju sanna.
Skumt...
Har vart en väldigt konstig dag. Suddig och blurrig, om det nu är rätt ord. Inte negativ direkt, eller jo, kanske lite. Men den känslan jag brukar ha när det "svänger neråt" är inte den jag känner nu. Nu känns det bara.... skumt. Som att jag inte vet riktigt vad som händer eller vart jag har folk. Jag vet inte om jag gjort något fel som påverkat attityden hos någon till mig på något sätt.
Med det menar jag inte att jag måste ha kontroll på alla jag känner, absolut inte. Det där kontrollbehovet verkar vara som bortblåst, tack och lov. Jag tror jag faktiskt har lärt mig nu att ta dagen som den kommer och göra det bästa av situationen. Jag har lärt mig att inte planera för mycket, speciellt inte känslomässigt och framför allt inte andras känslor. Man kan aldrig påverka hur någon ska känna för en, inte planera eller bestämma det. Det är förmodligen det allra viktigaste jag lärt mig det senaste halvåret. Det är en bra egenskap hos mig, om jag får vara lite självsmickrande, att jag är avslappnad vad gäller relationer till människor jag tycker om.
I stort sett iaf. I mindre skala däremot är jag rätt konflikträdd när det gäller känslor och att stöta mig med folk. När det känns som att jag gjort någon besviken blir jag ganska avvaktande. Notera att jag inte skriver "undvikande". Jag blir på min vakt, vill ta reda på vad bekymret är utan att råka orsaka en konflikt eller ett missförstånd. Luska lite, bättra mig. Extra försiktig, extra snäll, extra uppmärksam på allt och alla signaler.
Sådant här kan gräma mig i dagar, kanske till och med veckor ibland. Jag vill att allt ska vara bra, inte att någon ska tänka på mig och känna "Hon är okej/snäll/gullig/whatever, men...". Det ska inte finnas något "men". Ingen gammal händelse som inte retts ut. Jag måste reda ut allt. En brist jag har, antar jag. Ingen är ju perfekt, men jag vill inte att någon ska känna att jag för något negativt med det positiva.
Det känns som att jag motsäger mig själv och det är svårt att förklara, men det här är för mig två helt skilda saker - att se till att alla mår bra runt omkring mig, och att försöka kontrollera andras känslor helt och hållet, exakt vad de ska tycka, tänka, känna när de tänker på mig. Det går inte. Och det vill jag inte heller, så det är ju tur att jag slutat känna behovet av att kontrollera det också.
Och varför är jag så lättretad igen? Varför är det ett återkommande mönster? Jag har inget att vara arg för, ändå känner jag direkt hur det blixtrar till i mig för skitsaker. En kommentar, en uppmaning till att göra något jag inte känner för att göra för tillfället. Låter barnsligt, och det är det också, men som tur är har jag lärt mig att hålla tillbaka de där onödiga "miniraseriutbrotten" för det mesta, om det inte varit alldeles för mycket småsaker som fyllts på under en dag vill säga.
Jag har nog en aning om vad det är, nu när jag tänker efter... Men det vill jag inte tänka mer på än vad jag redan gör.
Nu ska jag se på Ugly Betty. Eller nej, jag ska spela Dragon Age: Origins - Awakening, som jag fick igång idag efter huvudvärk, raserianfall och uppgivenhet. Jävla skitsupport EA har, får ju inte svar på ett skit. Tacka vet jag datanördar på spelforum:)
Gnatt.
Med det menar jag inte att jag måste ha kontroll på alla jag känner, absolut inte. Det där kontrollbehovet verkar vara som bortblåst, tack och lov. Jag tror jag faktiskt har lärt mig nu att ta dagen som den kommer och göra det bästa av situationen. Jag har lärt mig att inte planera för mycket, speciellt inte känslomässigt och framför allt inte andras känslor. Man kan aldrig påverka hur någon ska känna för en, inte planera eller bestämma det. Det är förmodligen det allra viktigaste jag lärt mig det senaste halvåret. Det är en bra egenskap hos mig, om jag får vara lite självsmickrande, att jag är avslappnad vad gäller relationer till människor jag tycker om.
I stort sett iaf. I mindre skala däremot är jag rätt konflikträdd när det gäller känslor och att stöta mig med folk. När det känns som att jag gjort någon besviken blir jag ganska avvaktande. Notera att jag inte skriver "undvikande". Jag blir på min vakt, vill ta reda på vad bekymret är utan att råka orsaka en konflikt eller ett missförstånd. Luska lite, bättra mig. Extra försiktig, extra snäll, extra uppmärksam på allt och alla signaler.
Sådant här kan gräma mig i dagar, kanske till och med veckor ibland. Jag vill att allt ska vara bra, inte att någon ska tänka på mig och känna "Hon är okej/snäll/gullig/whatever, men...". Det ska inte finnas något "men". Ingen gammal händelse som inte retts ut. Jag måste reda ut allt. En brist jag har, antar jag. Ingen är ju perfekt, men jag vill inte att någon ska känna att jag för något negativt med det positiva.
Det känns som att jag motsäger mig själv och det är svårt att förklara, men det här är för mig två helt skilda saker - att se till att alla mår bra runt omkring mig, och att försöka kontrollera andras känslor helt och hållet, exakt vad de ska tycka, tänka, känna när de tänker på mig. Det går inte. Och det vill jag inte heller, så det är ju tur att jag slutat känna behovet av att kontrollera det också.
Och varför är jag så lättretad igen? Varför är det ett återkommande mönster? Jag har inget att vara arg för, ändå känner jag direkt hur det blixtrar till i mig för skitsaker. En kommentar, en uppmaning till att göra något jag inte känner för att göra för tillfället. Låter barnsligt, och det är det också, men som tur är har jag lärt mig att hålla tillbaka de där onödiga "miniraseriutbrotten" för det mesta, om det inte varit alldeles för mycket småsaker som fyllts på under en dag vill säga.
Jag har nog en aning om vad det är, nu när jag tänker efter... Men det vill jag inte tänka mer på än vad jag redan gör.
Nu ska jag se på Ugly Betty. Eller nej, jag ska spela Dragon Age: Origins - Awakening, som jag fick igång idag efter huvudvärk, raserianfall och uppgivenhet. Jävla skitsupport EA har, får ju inte svar på ett skit. Tacka vet jag datanördar på spelforum:)
Gnatt.
Nytt kollage
Hittar lite sköna bilder då och då på kändisar som jag ville dela med mig av (ps: det ligger i detaljerna, texter, kläder, bakgrunder, så titta noga! Vissa av bilderna är dock bara sköna)
Low
Varför vaknar jag upp och känner skuld? Ledsen? Allmänt nedstämd? Vad har jag drömt? Har jag vart elak mot någon, gjort någon besviken? Vad kände jag när jag somnade igår?
Rysmys
Valborgshelgen har vart lite svängig. I fredags gick det mest neråt, kände mig misslyckad och så mycket mer av de negativa känslorna, blev bra först framåt natten tack vare en fin konversation med en fin person:) Gårdagen minns jag knappt, mer än två-tre positiva händelser. Blev mys med hundjävlen framför tv:n. Donnie Darko gick på tvåan. Skitbra film, längesen jag såg den.
Idag = fruktansvärt trött och FRUKTANSVÄRT nöjd! Ojoj, haft fullt upp hela dagen, lagade en riktigt god middag åt morsan och farsan, samt efterrätt. Jag kan tydligen när jag väl vill. Bakade ett jävligt gott bröd, enklare än jag trodde att baka bröd. Ernst Kirchsteigers recept, trot eller ej. Hittade flera goda recept av honom i tidningen som jag använde idag. Gubbjäveln kan laga mat i alla fall, även om han är så där äckligt mysgubbig att det kryper kalla kårar längs med ryggraden upp i nacken när man tänker på det. Hittade recepten i Leva & bo, Expressens lördagsbilaga. Vackert väder, har solat. Skönt. Marvin låg halva tiden med sitt huvud i min hand:) Vi har vart ensamma hemma hela helgen och han blir verkligen sjukt jävla myssugen då.
Nu är det dags för en riktigt perfekt och välförtjänt (av flera anledningar) avslutning på helgen: Ben & Jerry's Half Baked och Ugly Betty i min (ok, Linns...) sköna nybäddade säng.
Peace out.
Myyyyyyyyyyys-Ernst
Idag = fruktansvärt trött och FRUKTANSVÄRT nöjd! Ojoj, haft fullt upp hela dagen, lagade en riktigt god middag åt morsan och farsan, samt efterrätt. Jag kan tydligen när jag väl vill. Bakade ett jävligt gott bröd, enklare än jag trodde att baka bröd. Ernst Kirchsteigers recept, trot eller ej. Hittade flera goda recept av honom i tidningen som jag använde idag. Gubbjäveln kan laga mat i alla fall, även om han är så där äckligt mysgubbig att det kryper kalla kårar längs med ryggraden upp i nacken när man tänker på det. Hittade recepten i Leva & bo, Expressens lördagsbilaga. Vackert väder, har solat. Skönt. Marvin låg halva tiden med sitt huvud i min hand:) Vi har vart ensamma hemma hela helgen och han blir verkligen sjukt jävla myssugen då.
Nu är det dags för en riktigt perfekt och välförtjänt (av flera anledningar) avslutning på helgen: Ben & Jerry's Half Baked och Ugly Betty i min (ok, Linns...) sköna nybäddade säng.
Peace out.
Myyyyyyyyyyys-Ernst
