Tillbaka till verkligheten igen

Är av någon underlig anledning fylld med värme och, tro det eller ej - kärlek(!) idag.
Känns som att saker är på gång nu, känslomässsigt bra saker.
För första gången på riktigt länge känner jag mig stabil, som att jag enkelt skulle kunna hantera eventuella händelseförlopp utan några problem. Jag har kommit lite närmre målet i jakten på mig själv!

Kände ett starkt behov av att posta ett litet Kick Ass kollage efter att ha postat förra inlägget:)
Till alla tjejer där ute som har eller har haft det svårt, till alla er som vågar kämpa och vågar tro att ni är något, och till er som inte vågar - börja tro på er själva för ni är värda så jävla mycket mer än vad ni vet om!

 
 

Får alltid en sådan go' känsla i magen när jag vart i Nässjö och hälsat på, känner mig verkligen genuint lycklig när jag tänker på vilka underbara kompisar jag har där.

             

En tanke som borde ha slagit mig för alldeles för längesen bubblade precis upp i huvudet på mig; vad värdelöst det vore om jag alltid skrev om allt dåligt och negativt som påverkar mig och lät bli att blogga om de dagar som faktiskt är riktigt bra!
Som om de dagarna bara är "vanliga" och endast en väntan på nästa nedslag. Det är de ju inte! Hur kan jag bara tränga bort de dagar när jag inte mår dåligt? Hur kan jag glömma dem som om de inte vore värda ett skit för mig?
Fy fan vad bortskämt gjort av mig, ruttet rent ut sagt.
Det finns människor utan hem, utan mat, utan vänner, familj, armar, ben och hälsa som inte låter sig slås ner av just det faktumet att de saknar något av ovanstående sakerna.
Och jag kan inte ens göra mig besväret att komma ihåg en bra dag?
Jag har allt det där och jag skriver ändå bara om det som får mig att må dåligt.

Dags för en ändring känner jag nu.

Från och med idag ska alla bra dagar - eller till och med om det bara är sekunder, dokumenteras.
Ja, jag har en depression, jag har problem med mig själv men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Här kommer för första gången på den här bloggen ett riktigt stort jävla feelgood-kollage!

                                  

                
Apati
Illamående
Tårar 
Ångest 
Osäkerhet 
Förtvivlan
Sorg
Saknad
Förvirring
Huvudverk
Tomhet

Slåss mot gamla demoner. Ska jag släppa in dig i mitt liv igen?
Orkar jag? Vill du, eller bryr du dig ens?
Saknar närhet, hatar att sova själv sådana här nätter.
Jag önskar att någon kunde dyka upp ur tomma intet om man viskade den personens namn.
Ingen kärlek inblandad, bara någon som ville hålla om en och vara där för att fylla tomrummet.
Någon som brydde sig om en och förstod att man behövde en famn att försvinna i.
Som inte blev obekväm av att man grät, utan höll hårdare.
Inga ord behövde yttras, vill bara få vara svag och sårbar men ändå känna mig trygg.
Vill krossa fasaden och visa mitt allra innersta, svagaste jag, den jag egentligen är.
Avslöja mina sanna färger och känna acceptans.
Vill slita av mig mina kläder, mitt skinn, allt som döljer mig och skrika:
SÅ HÄR SER JAG UT!
JAG VET ATT JAG ÄR FUL, YNKLIG OCH LITEN
MEN DET HÄR ÄR VAD SOM FINNS INUTI MIG, BAKOM KLÄDER OCH FASADER!

Som om det inte vore fel att vilja visa det för någon.
Som om det faktiskt fanns någon som genuint ville ställa upp av de själen.
Som om jag skulle kunna visa det.

Jag är helt jävla förstörd. Ännu en natt åt helvete på grund av tankar. Jag vill så gärna släppa men jag kan inte. När jag sover drömmer jag om det som hela tiden ockuperar mina tankar innan jag somnar.
"Bra" drömmar som ger hopp varvas med dåliga drömmar som speglar verkligheten. På samma natt. Jag drömmer om dig - vaknar, somnar om igen och drömmer ytterligare en dröm. Gång på gång.
Det förföljer mig och gör mig så jävla svag.
Jag hatar mig själv för att jag är så svag. Personer i min närhet säger ibland att jag är starkare än jag tror... Det är jag inte. Jag är svagare än vad de tror.
Jag är så jävla naiv, godtrogen och blåögd... Jag vet hur situationen ser ut, ändå hoppas jag och tror att det finns en liten chans att det inte är så!
Men det är så.
Jag hatar att jag är så patetisk, så låg mot mig själv.
Jag vet inte vad jag mer ska säga... Låter bilderna tala för resten av tankarna.