Kära dagbok.
Våren är på väg och mitt humör går stadigt åt samma ljusgröna håll. Jag är utan någon uppenbar anledning skitglad i princip hela tiden. Det är som ett ständigt lyckorus och det har hållit på konstant i flera veckor, om inte ett par månader till och med. Små nedåtsvingar ibland givetvis, men man är ju bara människa.
Jag längtar efter framtiden och kommer av den göra det bästa jag kan.
Jag känner mig positiv, förväntansfull, fridfull, tålmodig, skrev jag positiv? Ibland känner jag mig till och med alldeles nykär. Jag är övertygad om att det inte är några vårhormoner, för isåfall har de rusat runt i mig sen slutet av december-början av januari, och det kallar inte jag för vår. Jag tror bara att jag helt enkelt är mer säker på mig själv som person, saker har börjat gå bra och går de inte bra så gör det inget.
Jag har börjat drömma drömmar där jag kan springa ifrån det som jagar mig, jag kan till och med vända mig om och kicka den personens ass utan att själv bli dödad eller ens nerslagen. Det är nog ett väldigt gott tecken, konstaterade jag och Isabella när hon var här på besök.
Jag längtar efter framtiden och kommer av den göra det bästa jag kan.
