Helt plötsligt känns allt så verkligt.
Sitter och lyssnar på Farväl Falkenbergs soundtrack och minns de vackra tider när jag först introducerades inför filmen och musiken. Har undvikit allt som har med det att göra, har glömt känslan, har inte tänkt på minnena därifrån. Nu lyssnar jag och minns allt. Det var tvunget att ske någon gång, jag kan inte för alltid undvika filmen eller musiken som jag älskar mer än Sagan om Ringen.
Det kommer tillbaka till mig med en känsla av slutgiltig tomhet. En accepterad och fridfull saknad efter något som aldrig var menat att fungera just då.
Jag har inte vart nere på länge och jag kan inte påstå att jag känner mig deprimerad just nu heller, det är snarare en slags melankolisk känsla som infinner sig. Jag vill tillbaka men ändå inte. Kanske finns chansen till nystart längre fram, men det ligger så långt fram att det inte är läge att tänka på det just nu.
Jag får nästan ont i bröstet av att lyssna på musiken, den är laddad med så många känslor i sig självt att det nästan blir för mycket för vad en kropp kan tåla när man adderar sina egna.
Nog.
Åter till verkligheten efter en stund i Drömskan....
