Rester
Det känns orättvist, det är vad det gör. Jag förstår tvivel och tvekan, men inte att jag är den som ska ha orsakat det. Jag som hade skuldkänslor för att jag inte kände tillräckligt. Som var rädd för att inte vara tillräckligt tydlig, jag vet ju hur det känns att vara den som ligger i "underläge" och hoppas på att ta in några steg. Jag ville bara ge tillbaka lika mycket som jag tyckte jag fick, det var allt. Det är orättvist att det skulle bli mitt fall, när jag faktiskt började känna att det var på riktigt. Kände att det var, och jag citerar mig själv: "förvånansvärt seriöst". Det kanske var jakten som var höjdpunkten och att bytet kom inom räckhåll gjorde det till ett antiklimax, vad vet jag.
Hur som helst, jag kan inte låta bli att tycka att jag gjort bort mig. Jag pratar inte känslor - jag skriver om dem, och när jag skriver så skriver jag alltid för mycket. Hjärnan går liksom igång och arbetar på högtryck i och med att jag sällan tar upp mina tankar med personen de gäller.
Det är inte det att jag mår skit över hur det blev, märkligt nog mår jag ändå helt okej och tycker inte det är särskilt jobbigt. Det känns bara så jävla orättvist.
