Tillbaka till verkligheten igen

Det kommer gå åt helvete. Som förra gången. Så fort något känns så börjar tankarna komma.
Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vad känner jag ens? Finns det något där att hämta eller är det bara mitt huvud som fantiserar igen?
Är det bara jag som känner så för att jag är svag och låter mig själv känna?
Det kanske inte är så för andra menar jag; andra kanske kan ha kontakt med varandra utan att det behöver betyda något.
Jag tror inte att det här betyder något. Det är bara jag som virrar omkring bland känslorna.
Det är jag som beter mig onormalt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Jag borde inte ha mänsklig kontakt med en enda jävla själ.
Hjärnan trasslar ihop sig direkt till en hård knut.
Så förstör jag allt.

Mina starka stunder blir allt färre, de stunder när jag tänker att jag inte behöver något/någon annan än mig själv.
Just nu nu känner jag mig som hud utan ett skelett. Det finns ingenting som håller mig uppe, jag ligger bara där helt hjälplös och patetiskt ynklig.
Jag vill be någon vara mitt skelett men jag kan inte.

Ibland önskar jag att jag blev inlagd för jag orkar inte stå upp själv, jag orkar inte koncentrera mig på mig själv eller att leva ett normalt liv.
Vill koppla bort allting som kallas ansvar och bara bli omhändertagen.
Morsan har ju märkt på mig ibland att det är något som är fel. Har faktiskt pratat lite med henne om vad som pågår i mig när jag blir sådan.
Vi har pratat om att jag ska börja gå till en psykolog, men jag vågar inte det. Jag vill inte få reda på saker om mig själv som jag alltid jobbat på att skjuta undan.

Bara det faktum att jag fick en mindre panikattack på Gekås i onsdags var ju chockerande, för mig i alla fall. Jag har aldrig fått sådan panik av att befinna mig i en folkmängd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ändå har jag vart där så många gånger och tyckt det vart lika kul varje gång.
Denna gången var annorlunda, satt bara vid toaletterna och väntade på att morsan skulle bli färdig med sin runda.

Satt och tänkte på förra gången jag var på Gekås och planerna efter det. Det var så annorlunda då.
Det är konstigt hur man tror att man glömt och gått vidare när man märker att man bara tvingat sig själv att inte tänka på det.
Gamla känslor dök upp igen, inte lika starka, men de fanns där.
Saknar det ibland och har tänkt mycket på det den senaste tiden. Ibland önskar jag att jag var tillbaka där, bara en liten stund. Bara en natt.

Nu känns det som att jag har börjat om på nytt, startat en ny omgång som kommer gå åt helvete den med.
Och jag hatar mig själv för att jag gör det en gång till.
Den här gången vet jag inte ens om det är det minsta besvarat.