Lättar hjärtat lite bara...
Vill bara krypa ner i sängen och tyna bort, det här är inte bra.
Jag borde inte ha något socialt nätverk över huvud taget på minst ett år, jag kommer bara stöta bort alla jag tycker om...
Vill bara försvinna bort från allt. Kommer ändå bara vara en börda och en last för så många till slut.
Jag vill att folk ska få en positiv känsla i magen när de tänker på mig, inte känna sig tvingade till att prata och vara med mig för att de inte vill såra mig.
Så trött på att människor ljuger för att de tror att man inte tål att höra sanningen. Grejen är bara att jag plågar mig själv så mycket mer då. Jag tänker och grubblar, gråter, stänger in mig i mig själv.
Om någon vågade säga som det var så skulle det kännas som en stor sten lyftes från mina axlar. Som en orolig ande som äntligen fått frid.
Jag föredrar sanning framför en vit lögn. Även om den lögnen är till för att inte såra mig så gör den så mycket ondare än att få veta sanningen, även om sanningen gör ont ibland.
Jag är så van vid att alltid höra sanningen, plågsamt van. Känns som att jag kan ta allt så länge det är sant. Jag är däremot inte van vid att folk ljuger. Jag drar en liten jämförelse som många känner igen; "Ser min rumpa stor ut i de här jeansen?" "Nej då, du är jättefin (...)".
Om jag hade ställt en sån fråga hade jag fått till svar "Ja det gör den, men det gör inget"
Jag hör direkt om någon ljuger för mig, fattar ni då vilken omställning det är?
SANNINGEN SÅRAR MIG INTE SÅ MYCKET SOM LÖGNEN GÖR!
I can handle the fucking truth!
Nu pratar jag om människor i allmänhet, det är så vanligt att dra vita lögner.
Om du inte vill umgås med mig - lugnt, du behöver inte! Om du inte tycker om mig - fine, säg det då! Låtsas inte att du gör det. Alla kan inte tycka om en. Om du inte håller med mig om en grej så är det lugnt, I can take it!
Men! Det finns något jag gör fel jämt och ständigt. Det kan ha en liten, men även en stor del med det ovannämnda att göra.
Jag vill ha koll. Jag vill veta vad som händer och vad man känner.
Det är det jag gör fel i hela tiden. Varför kan jag aldrig fatta att man inte kan veta allt? Varför ska jag försöka ta reda på allt?
Jag säger till mig själv så ofta att ta det soft, lugna ner dig. Det går som det går. Du kan inte bestämma ett skit.
Varför lyssnar jag inte på mig själv när jag vet att jag har rätt?
