Faller sönder
Har nog inte fattat hur mycket det påverkade mig.
Insåg det för några timmar sedan. Det har påverkat mig sjukt mycket, och till det negativa dessutom.
Jag har fått en ny egenskap.
Jag litar inte på att någon egentligen vill vara med mig. Jag tror bara att det är på grund av medlidande för den svagare individen.
Jag undrar varför någon skulle vilja umgås med mig bara för att.
Om någon mot alla odds faktiskt bara var ute efter mitt sällskap så tror jag att personen i fråga skulle tröttna efter några gånger och börja undvika mig istället.
Det är bara en tidsfråga.
Vad har jag att erbjuda? Jag är bara ett skal, trots allt.
Jag är tom och jag har så jävla svårt att lita på både mig själv och på andra.
Vågar inte lita på ord, de kan alltid betyda något annat. De kan alltid ha uttalats för att inte såra ens känslor.
Vad skulle jag kunna ha som får andra att vilja vara med mig?
Jag vet att det låter jävligt tragiskt, för att inte säga patetiskt. Men de tankarna höll mig vaken till sent in på natten och ju mer jag tänkte på det, desto sannare blev det.
Ibland känner jag att vissa är bara i mitt sällskap bara för att ha någon, så att de slipper få stämpeln om att de är ensam. Egentligen betyder det vår vänskap inget för vi har den för att vi inte skall se sårbara i andras ögon.
Jag hoppas innerligt att du övervinner dessa tankar.
