Tillbaka till verkligheten igen

Jag vill inte vara sån här längre, så tystlåten jämt. Jag vill kunna prata igen.
Prata och skratta och slappna av med andra människor, som förr.

Men jag känner mig så tom. När det blir tyst har jag inget att tillägga längre. Jag bara sitter där med en nästan sorgsen känsla i bröstet.

Om man själv inte är glad, utan deppig för det mesta, så märker man det så fort det tystnat runt omkring en. Man kan hålla igång ett samtal, man kan skratta, tycka och tänka, men när tystnaden lägger sig så läggs ett lock på och man får inte fram något, inte ens i tankeväg.
Man blir bara så fylld av tomhet att det är det enda man tänker på.
Det slukar allt annat.

En sak som jag däremot ser positivt på är att jag verkar ha hittat en balans nu. Skrev om att vara ärlig för en tid sedan, att människor gärna drar vita lögner istället för att säga som det är för att de tror att sanningen sårar en.
Skrev också i ett annat inlägg, helt nyligen, att jag kommer förstöra något. Att jag inte visste vad det betydde, ens för mig.
Sådant - ovetskap, kan göra att jag sitter och grubblar och "känner" mer än vad jag egentligen gör.
Behöver inte känna något nämnvärt alls, men bara för att jag inte vet läget så rusar tankar och placebokänslor iväg.
Nu vet jag läget och det är underbart! Jag är så jävla fri just nu, fri från de tankarna. Nu vet jag vad det betyder, tack vare att någon för en jävla gångs skull sa sanningen!
Det sårade inte ett dugg, blev enbart lättad av att få veta det.
Det betyder att jag kan sluta fundera, behöver inte tänka på hur jag ska vara eller hur jag ska formulera mig för att inte trampa snett och misslyckas.
Det finns inget att misslyckas med! Har aldrig funnits något och kommer förmodligen inte att bli något heller. Och det är lugnt! Så länge jag vet läget så är jag med på noterna.

Tack :)