Snälla, låt mig säga hej då. Låt mig sova
Varför är det så fruktansvärt svårt? Varför är det fortfarande så jävla omöjligt att släppa taget? Varför hoppas jag fortfarande och vad är det jag hoppas på? Om det jag väntar på mot alla odds faktiskt skulle hända, vad gör jag då?
Jag vet vad jag bör göra, men det är inte vad jag vill göra.
Jag fortsätter hoppas och jag fortsätter längta men det är redan försent,
varför har jag inte insett det?
Jag märker ju hur lite det betyder,
om det hade betytt något så hade det jag väntar på redan hänt.
Nu väntar jag bara på slutet.
Det här betyder väl dock inte så mycket att jag får en chans att avsluta det så att jag får frid i sinnet.
Det ligger inte på mitt bord nu.
Det kommer bara försvinna bort utan att jag kan göra något.
Det har inte varit värt något på länge verkar det som.
Och alla dessa tankar som håller mig vaken om nätterna... Igår somnade jag tidigt, innan tolv på natten, trots att jag vaknat kl 13 den dagen. Det var såklart för bra för att vara sant. Innan jag somnade tänkte jag "Vad skönt att jag faktiskt är trött ändå" men så vaknar jag en timma senare och är vaken till minst halv fyra på mornen. Vågade inte se vad klockan var, det hade bara gjort mig mer stressad och hållt mig vaken längre. Sent var det i alla fall.
Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och ändra på saker och ting.
Jag hatar det här. Jag känner mig svag och obetydlig som människa. Jag är rädd för att må bra och tänka positivt. Jag är rädd för att misslyckas med det jag gör just nu om jag gör något åt det som håller mig nere. Och barnen i Afrika svälter. Boo-fuckin-hoo vad jävla synd det är om mig då...
Ibland hatar jag min ynkliga, självömkande uppenbarelse.
Det är inte ett jävla dugg synd om mig.
Jag står ivägen för min egen lycka och jag tänker inte flytta på mig, så jag får skylla mig själv. Men jag orkar inte kämpa för att vara glad i ett par dagar för att sen sjunka ännu djupare ner i skiten.
Har upptäckt det mönstret nu. Varenda gång jag ryckte upp mig när jag var nere så dök jag längre ner nästa gång jag tappade gnistan. Nu vågar jag inte försöka må bra för då tar jag väl livet av mig nästa neråtkurva.
Det där var halvt på skämt. Tror inte jag har det i mig att ta livet av mig, men med det här mönstret vet jag faktiskt inte. Jag spekulerar inte i det hur som helst.
Fan
SV : tack så mycket ! och desamma . du nämnde tidigare , tror jag , om något mejl , kontakt , osv . för visst är det bättre att tala ut med någon ' utanför ' , som man inte riktigt känner men som VET .. men , jag kommer iaf följa din blogg med !
