Sammanträffanden
Jag är inte den som tror på allmäktiga gudar, som ni kanske vet. Oftast har lustiga händelser logiska förklaringar. Det finns dock stunder då man får stanna upp, le åt sammanträffanden och fundera lite på om det kanske, kanske kan betyda något.
Jag vill tro på att det finns något oförklarligt, kanske för att känna att vi inte är ensamma på jorden. Kanske för att man inte vill vara helt och hållet död när man sedan ska dö. Att ha en tröst liksom. Hur som helst så kommer varenda människa få reda på det till slut. Jag kan hoppas på att det finns, men jag vet inte om jag vågar tro. Om det skulle visa sig att det faktiskt finns något mer än det fysiska jordliga livet så skulle jag vara öppen för att ta in det utan att känna mig chockad, skulle det inte finnas... Ja, då är ju det fullkomligt logiskt det med.
Anledningen till varför jag kom att tänka på det här är för att jag tappade en vante i höstas, några veckor innan snön kom. Promenerade runt Skinnersdal som vanligt och märkte när jag kom hem att en av vantarna (som jag hade i fickan) var borta. Det är en ganska lång runda att genomsöka så jag tänkte att jag tar det nästa gång jag går ut. Gick ut någon vecka efteråt, hittade ingen vante. Flera gånger gick jag rundan och spanade. Sen kom snön och det var för sent för att leta. Tänkte på vanten då och då, speciellt när snön sakta men säkert till slut började smälta bort och det var dags att ge sig ut igen. Så idag när jag bestämt mig för att springa (vilket var en dum idé eftersom jag inte druckit något vatten, så jag blev svimfärdig efter bara en liten stund) tänkte jag att jag ska hålla utkik. Ingen vante. Nähä, då ger jag väl upp då, den har säkert sköljts iväg av vattenflödena som blivit av snön. När jag bestämt mig för att ge upp letandet tänkte jag samtidigt att oftast sker ju positiva saker när man just gett upp allt hopp, när man slutat leta efter det man vill ha. Så gick jag några hundra meter till och såg att jag skulle få möte av en tjej på andra sidan vägen. Hon hade ridkläder på sig och skulle till stallet jag just gått förbi. Funderade på om jag skulle orka hälsa på henne, men av erfarenhet vet jag att yngre människor aldrig brukar hälsa på en, ens om man själv hejar högt, så jag lät bli i sista sekund och tittade bort åt sidan istället. Då fick jag tvärstanna, för just som jag var på väg förbi den så såg jag den blåa stickade vanten i ögonvrån. Där låg den. Hade jag valt att hälsa på tjejen hade jag inte sett vanten.
Nu är ju inte det här en jättegrej över huvud taget, det som fick mig att fundera var just det att jag bara några hundra meter innan tänkt att "Om jag ger upp och slutar spana efter den så kanske jag hittar den, även om den förmodligen ligger på ett ställe jag redan gått förbi för längesen. Det är ju oftast när man gett upp som man hittar vad man söker".
När jag hittat vanten och förundrats litegrann över sammanträffandet kom jag att tänka på andra sammanträffanden jag vart med om i livet. Första pojkvännen till exempel (nej, jag räknar inte den jag hade i låg- och mellanstadiet). Det hade vart ett jäkla ståhej fram och tillbaka med en kille som jag var dödligt förälskad i när jag gick i gymnasiet, till slut gav jag upp den ständiga jakten (där han jagade mig med blicken och jag jagade honom om vart annat) i tron om att jag aldrig någonsin skulle träffa en kille som var tillräckligt intresserad av mig för att starta ett förhållande. Då hände det. Då träffade jag Honom helt plötsligt. Vi var tillsammans i ca fyra år.
En annan gång, ganska nyligen egentligen, hände också en sak som fick mig att fundera på om det var mer än slumpen som avgjorde. Var lite samma sak där, mycket fram och tillbaka med den här killen också. När jag till slut bestämt mig för att bryta kontakten för bådas frid, och till och med börjat glömma bort det lite (hade nog gått nästan tre månader) så slog det ner som en blixt från klar himmel. Drömde en dröm som talade sitt tydliga språk och som fick mig att minnas allting igen. Fick mig att fatta att det inte alls var glömt, bara förträngt och borttvingat.
Blev förtvivlad när jag insåg det och att det var för sent. Jag ångrade inte att jag brutit kontakten, det gör jag fortfarande inte eftersom det nog var vad som behövdes just då, men jag hade velat göra allt för att få en ny start. Visste inte om jag skulle våga ta första steget eftersom jag brutit kontakten utan att säga ett ord om det. Dagen efter drömmen fick jag ett sms av honom. Det var visserligen relativt innehållslöst och dessutom inte ens menat till mig, men jag kunde inte låta bli att undra varför det hände när jag precis kommit att tänka på honom igen efter så lång tid.
The rest is history:)
Som sagt, jag vill gärna tro på att det var mer än slumpen men jag vet inte om jag vågar. Lite skeptisk är jag ju. Kanske är kontentan av det hela att det betyder något för just mig, för att det är jag som gör det speciellt? Det behöver inte vara något stort som bestämmer över dessa händelser, det blir kanske en större grej för just den individen som tycker att det är speciellt, just för att det är speciellt för just den individen? Man kanske skapar sina sammanträffanden och öden.
Någon mer som vart med om något liknande?
Jag vill tro på att det finns något oförklarligt, kanske för att känna att vi inte är ensamma på jorden. Kanske för att man inte vill vara helt och hållet död när man sedan ska dö. Att ha en tröst liksom. Hur som helst så kommer varenda människa få reda på det till slut. Jag kan hoppas på att det finns, men jag vet inte om jag vågar tro. Om det skulle visa sig att det faktiskt finns något mer än det fysiska jordliga livet så skulle jag vara öppen för att ta in det utan att känna mig chockad, skulle det inte finnas... Ja, då är ju det fullkomligt logiskt det med.
Anledningen till varför jag kom att tänka på det här är för att jag tappade en vante i höstas, några veckor innan snön kom. Promenerade runt Skinnersdal som vanligt och märkte när jag kom hem att en av vantarna (som jag hade i fickan) var borta. Det är en ganska lång runda att genomsöka så jag tänkte att jag tar det nästa gång jag går ut. Gick ut någon vecka efteråt, hittade ingen vante. Flera gånger gick jag rundan och spanade. Sen kom snön och det var för sent för att leta. Tänkte på vanten då och då, speciellt när snön sakta men säkert till slut började smälta bort och det var dags att ge sig ut igen. Så idag när jag bestämt mig för att springa (vilket var en dum idé eftersom jag inte druckit något vatten, så jag blev svimfärdig efter bara en liten stund) tänkte jag att jag ska hålla utkik. Ingen vante. Nähä, då ger jag väl upp då, den har säkert sköljts iväg av vattenflödena som blivit av snön. När jag bestämt mig för att ge upp letandet tänkte jag samtidigt att oftast sker ju positiva saker när man just gett upp allt hopp, när man slutat leta efter det man vill ha. Så gick jag några hundra meter till och såg att jag skulle få möte av en tjej på andra sidan vägen. Hon hade ridkläder på sig och skulle till stallet jag just gått förbi. Funderade på om jag skulle orka hälsa på henne, men av erfarenhet vet jag att yngre människor aldrig brukar hälsa på en, ens om man själv hejar högt, så jag lät bli i sista sekund och tittade bort åt sidan istället. Då fick jag tvärstanna, för just som jag var på väg förbi den så såg jag den blåa stickade vanten i ögonvrån. Där låg den. Hade jag valt att hälsa på tjejen hade jag inte sett vanten.
Nu är ju inte det här en jättegrej över huvud taget, det som fick mig att fundera var just det att jag bara några hundra meter innan tänkt att "Om jag ger upp och slutar spana efter den så kanske jag hittar den, även om den förmodligen ligger på ett ställe jag redan gått förbi för längesen. Det är ju oftast när man gett upp som man hittar vad man söker".
När jag hittat vanten och förundrats litegrann över sammanträffandet kom jag att tänka på andra sammanträffanden jag vart med om i livet. Första pojkvännen till exempel (nej, jag räknar inte den jag hade i låg- och mellanstadiet). Det hade vart ett jäkla ståhej fram och tillbaka med en kille som jag var dödligt förälskad i när jag gick i gymnasiet, till slut gav jag upp den ständiga jakten (där han jagade mig med blicken och jag jagade honom om vart annat) i tron om att jag aldrig någonsin skulle träffa en kille som var tillräckligt intresserad av mig för att starta ett förhållande. Då hände det. Då träffade jag Honom helt plötsligt. Vi var tillsammans i ca fyra år.
En annan gång, ganska nyligen egentligen, hände också en sak som fick mig att fundera på om det var mer än slumpen som avgjorde. Var lite samma sak där, mycket fram och tillbaka med den här killen också. När jag till slut bestämt mig för att bryta kontakten för bådas frid, och till och med börjat glömma bort det lite (hade nog gått nästan tre månader) så slog det ner som en blixt från klar himmel. Drömde en dröm som talade sitt tydliga språk och som fick mig att minnas allting igen. Fick mig att fatta att det inte alls var glömt, bara förträngt och borttvingat.
Blev förtvivlad när jag insåg det och att det var för sent. Jag ångrade inte att jag brutit kontakten, det gör jag fortfarande inte eftersom det nog var vad som behövdes just då, men jag hade velat göra allt för att få en ny start. Visste inte om jag skulle våga ta första steget eftersom jag brutit kontakten utan att säga ett ord om det. Dagen efter drömmen fick jag ett sms av honom. Det var visserligen relativt innehållslöst och dessutom inte ens menat till mig, men jag kunde inte låta bli att undra varför det hände när jag precis kommit att tänka på honom igen efter så lång tid.
The rest is history:)
Som sagt, jag vill gärna tro på att det var mer än slumpen men jag vet inte om jag vågar. Lite skeptisk är jag ju. Kanske är kontentan av det hela att det betyder något för just mig, för att det är jag som gör det speciellt? Det behöver inte vara något stort som bestämmer över dessa händelser, det blir kanske en större grej för just den individen som tycker att det är speciellt, just för att det är speciellt för just den individen? Man kanske skapar sina sammanträffanden och öden.
Någon mer som vart med om något liknande?
Kommentarer
Trackback
