Tillbaka till verkligheten igen

Ignorera mig inte när jag är märkbart upprörd, var inte så kall. Jag är fortfarande mänsklig, precis som du. Behandla mig inte som luft, jag känner mig redan som ingenting. Att bli ignorerad gör bara den känslan starkare.

Inte berättigad till ett värde.
Inte berättigad till några starkare negativa känslor.
Om jag inte får bli upprörd, om det bara leder till att folk vänder ryggen till, vad har jag då för värde?

En människa kommer med många sidor, bra som mindre bra. Om vissa sidor hos någon är mindre värda, vad säger det om individen? Om de sidorna inte är tillräckligt bra för att uppärksammas, då är ju hon mindre värd. Mänsklighetsfaktorn dras ned till hälften. En människa som inte kan visa sina sämre sidor är inte en hel människa. Jag tror inte ens jag är mer än 25-30 procent, allt inräknat.

Så här har du mig, en fjärdedels människa som tappar ännu fler procentenheter ju mer hon stänger in sig. Jag är bra på att vara glad, att inte ta illa upp, lugn och förbiseende. Jag har lärt mig. Det i sin tur har gjort att jag inte en enda gång kan visa någon av de här monstruösa sidorna som även jag har. Om jag gör det blir det kallt.

För varje gång mina mänskliga känslor blir ignorerade sluter sig skalet tätare omkring.
Vad är det ens skalet sluter sig om? Ett stort Ingenting.

Jag kan inte visa minsta tecken på irritation/ilska/frustration/missförståelse. Jag värd inte värd att få utlopp för sådana känslor.

Just smile and wave, boys. Smile and wave.