Tillbaka till verkligheten igen

...men det är en ny dag och nya tag skall tas!!
Ska se till att inte falla tillbaka i mönstret och deppa ihop bara för att det var en dålig kväll och natt. Jag kan förvisso inte kämpa mig ur det själv än, behöver verkligen min Kick-ass musik för att känna mig stark och kunna kicka ass själv, men att jag ens lägger energi på att orka försöka ta mig upp ur djupet jag dras ner i är för mig en stor framgång! Normalt sett hade jag förmodligen gråtit mig igenom natten och inte somnat förrän 6 på mornen. Icke denna gången! Låg visserligen vaken till kl 3, men jag får skylla mig själv att jag går upp så sent på dagarna.
Har dragit i mig en latte ((!) ibland får man faktiskt göra det) till frukost och känner hur lemmarna börjar vakna till liv. Solen lyser (solen är min gud, det enda jag dyrkar), och det betyder lycka, energi och liv för mig. Har jag solen vid min sida så kan dagen inte bli dålig, för den berättar för mig om livets ljusa sidor! Det finns inte bara mörker, det finns ljus också! När allt annat känns mörkt så finns den där och skänker tröst och trygghet (jag vet, det är lite smått rubbat, men å andra sidan har jag aldrig påstått att jag är fullt normal).

Dags att göra lite nytta nu!

Ikväll ska jag somna med Metallica i lurarna, vågar inte gå och lägga mig utan styrkan deras musik ger mig.
Utan den går jag under när jag är sådan här.
Behöver min fighting spirit om jag ska kunna sova, annars lär jag vara vaken till 3-4 i natt och grubbla.

Och jag var dum nog att tro på det...

Det är skönt att ha blivit av med den värsta depressionen, man kan nästan påstå att jag är mig själv (vem nu det är) helt och hållet igen. Nästan. Det finns fortfarande det som hänger över mig, som gör att jag blir arg på mig själv. Jag försöker och försöker att göra något åt det men misslyckas hela tiden. Kanske inte lika grova misslyckanden som förr, men det är en annan sak nu. Nu har jag vänjt mig (vänjt/vant, vilket är korrekt uttryck?) vid mindre och måste kämpa hårdare. Ska bli oerhört skönt att börja träna igen, börja med gruppträningspass så jag får kondition och framför allt koordination, det är helt obefintlig!
Känner mig som en säck när jag inte rör på mig, vill känna mig sund och frisk och stark! Humöret får verkligen en boost när man tränar, springer och kämpar, dags att utnyttja den kropp man fått, vad ska man annars med ett par ben och armar till?

Känner mig så obekymrad just nu, kan inte fatta att jag inte ens vågade försöka må bättre för bara ett par veckor sedan. Livet är för kort för att vara rädd för att vara glad! Det kan man dock inte alltid inse när människor säger det till en, man måste fatta det själv. Man måste våga göra något åt det.

Hur kunde jag vara rädd för att må bra? Det är inte klokt.

Har haft en vän från Stockholm här i en vecka så datorn har för det mesta stått oanvänd vad gäller bloggandet. Nu är det dock dags att ta i med hårdhandskarna igen. Har kommit till nya insikter, fått lite nya funderingar, nya fjärilar som flyger runt i magen.
För det första ska jag bege mig ner till Arbetsförmedlingen och be om studievägledning - jag tror nämligen att jag ska börja plugga igen! Har aldrig känt att det har varit något som lockat eftersom jag inte har något som jag verkligen brinner för. Men för ca en vecka sedan kom jag till insikt att det vore väldigt intressant och spännande att plugga till psykolog eller något åt det hållet. Jag vill vara engagerad emotionellt, få andra människor att må bra. Jobba med människor! Framför allt kvinnor och ungdomar. DET skulle kunna vara ett kall!
Jag vill inte stå på en fabrik och jobba till leda och värk, jag vill ha ett jobb som spelar roll, ett jobb som betyder något och som jag kan tänka mig att göra tills jag går i pension!
Så definitivt ett socialt jobb, inte nödvändigtvis just psykolog, men det finns ju många liknande jobb som inte kräver lika lång utbildning.
Ska bli väldigt spännande att se vad de har att säga på Ams.

Har haft jättekul i veckan med Bella, vi har filmat (hennes största dröm som hon brinner för är att bli regissör), promenerat, ätit god mat, sett på bra film och festat lite också.
Det var verkligen längesen jag var så berusad och det behövde jag! Har sådan fruktansvärd träningsvärk i nacken efter att ha headbangat, hoppat runt och rockat loss till skön musik i två-tre timmar!
Träningsverk i nacken, magen, benen och ett stort blåmärke på rumpan efter att ha tappat balansen i vilda rörelser! Precis som det ska vara efter en hård kväll ute!
Älskar att vi har ett ställe i Jönköping som spelar Janis Joplin, Nirvana, AC/DC, Ebba Grön och en massa annan klassisk underbar rock, punk, osv! Ibland spelar de till och med Metallica!
Då går jag upp i atomer, då existerar bara jag och musiken!
Synd bara att åldersgränsen är 18, man märker verkligen hur stor skillnad fyra år gör i mognad på många som går dit. Jkpg borde verkligen ha ett sådant ställe för ca 23 år och uppåt.

Hur som, en liten uppdatering bara.
Ska komma igen med bloggandet och läsandet av bloggar nu när jag är själv hemma igen.

Peace out!

Har känt det ett litet tag nu. Det är dags för ändring, jag kan inte gå och ojja mig längre och skylla på att jag är deprimerad, det är bara jag som kan dra upp mig ur den depressionen. Det är bara jag som kan få mig själv att må bra.
Positiva tankar. Jag är någon, jag kan något, jag betyder något.
Det är ju så! Alla har något att ge, alla har ett liv att göra någonting med!
Jag tänker inte slösa bort mitt med att vara olycklig.
Jag vet med säkerhet att jag har ett liv. Kanske har man fler, men det är långt ifrån säkert.
Hur som helst så vore det väldgt ansvarslöst av mig att slösa bort det livet jag vet at jag har på att må dåligt. Eller den enda ungdom jag har.
Fy fan för att se tillbaka på en ungdom som ett svart hål när det är tiden för att verkligen göra saker. Leva livet!

Dags att ge sig själv en käftsmäll och faktiskt börja leva nu.

Det är lite konstigt, men helt underbart, att tycka om någon väldigt mycket fast utan att vara kär i honom.
Man får samma varma känsla i kroppen som man får när man tänker på någon man är kär i, men det där som gör att man är just kär fattas. Man känner bara en enorm tillgivenhet för personen, man blir lycklig och tacksam av tanken på att han finns i ens liv. Man känner förtroende och en slags lojalitet för honom.
Som att man kan berätta precis allt utan att vara rädd för att han dömer en.
Och man vill ge lika mycket tillbaka, man vill finnas där om något skulle hända.
Det är som en slags vänskap fast med samma varma känslor som i ett förhållande, utan just *it*-känslorna.
Bara de trygga och tillgivna känslorna man får när man ser på personen.
Mer än en nära vän, men mindre än en pojkvän...

Och det är precis det jag behöver just nu - närhet, inte kärlek.

En tanke som borde ha slagit mig för alldeles för längesen bubblade precis upp i huvudet på mig; vad värdelöst det vore om jag alltid skrev om allt dåligt och negativt som påverkar mig och lät bli att blogga om de dagar som faktiskt är riktigt bra!
Som om de dagarna bara är "vanliga" och endast en väntan på nästa nedslag. Det är de ju inte! Hur kan jag bara tränga bort de dagar när jag inte mår dåligt? Hur kan jag glömma dem som om de inte vore värda ett skit för mig?
Fy fan vad bortskämt gjort av mig, ruttet rent ut sagt.
Det finns människor utan hem, utan mat, utan vänner, familj, armar, ben och hälsa som inte låter sig slås ner av just det faktumet att de saknar något av ovanstående sakerna.
Och jag kan inte ens göra mig besväret att komma ihåg en bra dag?
Jag har allt det där och jag skriver ändå bara om det som får mig att må dåligt.

Dags för en ändring känner jag nu.

Från och med idag ska alla bra dagar - eller till och med om det bara är sekunder, dokumenteras.
Ja, jag har en depression, jag har problem med mig själv men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Här kommer för första gången på den här bloggen ett riktigt stort jävla feelgood-kollage!

                                  

JAG ORKAR INTE!! JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!

VAD JAG ÄN GÖR SÅ GÖR JAG FEL!!!!!!

HUR FAN SKA MAN BETE SIG EGENTLIGEN?! FÖRLÅT FÖR ATT JAG LÅTER DET GLIDA IGENOM IBLAND!
JAG ORKAR INTE SJÄLV!!

OM DU BARA VISSTE HUR MYCKET JAG HAR SOM LIGGER OCH SJUDER UNDER YTAN, SOM JAG DÖLJER FÖR ER SKULL FÖR ATT NI SKA SLIPPA BÄRA MINA BEKYMMER!!!

ÄR DET SÅ KONSTIGT ATT JAG LÅTER LITEGRANN SYNAS IBLAND??
BARA TOPPEN PÅ ISBERGET!

Som en uppföljare på förra inlägget postar jag den här videon.
Det är sjukt hur ofta hans låtar kan ta orden ur munnen på mig. Han sjunger om exakt det jag känner, exakt hur jag gör, exakt vad jag vart med om och hur jag tagit det.

Jag kan riva ur hur många bitar av texter som helst, ibland hela låtar. Det är jag.
Jag älskar Thåström

Hittade ingen annan version än live



Ungefär såhär är det
Ungefär såhär
Ungefär såhär är det
Ungefär såhär

Du vet jag håller bara färgen
Ingenting av mig är sant
Jag har gjort det till en konsform
Jag har gjort det till mitt allt

Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ner

När gong-gongen ringer in mig
har jag hela världen i min hand
Och jag har nio stycken armar
Det finns ingenting jag inte kan

Ooh, Bosse Högberg sa det till mig
sen föll jag som en sten
Ooh, Bosse Högberg sa det till mig
och Anita sa det med

Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ner

Ooh, när golvet kom emot mig
Ooh, Ni skulle sett mig då
Ooh, när golvet kom emot mig
att det skulle ta just där

Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ne

Det känns bara som att jag är trött på att ständigt dölja det för alla, samtidigt är jag livrädd för att berätta och om någon kom på mig med vissa beteenden skulle jag förmodligen skämmas ihjäl.
Jag kan inte uttrycka mig verbalt utan att bli osäker, utan att vara rädd att det ska låta larvigt, utan att stamma mig fram. Jag vill inte prata om saker, inte längre i alla fall.
Jag skriver och hoppas att de inte läser, samtidigt som jag vill att de ska läsa! Jag vill att de ska veta men jag vill inte möta deras blickar när de förstått.
Just den saken skulle de aldrig förstå. Det har aldrig funnits någon med de tankarna i vår släkt. Morsan frågade mig igår om jag hade problem när jag sa att min mage var svullen. Vad jag menade var att det var den tiden i månaden och att magen var uppsvälld p.g.a. det.
Hon trodde jag menade att jag var tjock och jag började nästan gråta av blicken jag fick.
Om det skulle vara så så skulle de aldrig förstå. Jag förstod inte heller förr, men jag vet hur hjärnan fungerar i den situationen nu. Det är inte medvetet, det är inte något man valt själv.
Men det är vad de skulle tro.

Så jag är glad när de ser mig, alltid på bra humör.

Det är bara när jag gått och lagt mig som jag släpper efter.
När jag suttit och stirrat på datorskärmen i en timma utan att varken ha sett den eller tiden ticka förbi.
När jag bestämt mig för att skjuta upp det till imorgonkväll istället och lagt mig under täcket för att försöka sova medan tusen tankar kastas omkring i huvudet och jag stirrar upp i taket istället för på skärmen.

Kom precis att tänka på ett samtal jag hade med mitt ex för ett tag sedan. Något som skrämde skiten ur mig.
Han är i princip den enda som vet allt om mig.
Vi pratade om min depression och den andra faktorn som påverkar mitt psyke väldigt mycket.
Han sa att det är dags för mig att göra något åt det, att vända och gå uppåt igen.
En del av mig vet att han har rätt, medan en annan del - den starkare, fortsätter ljuga.
Jag svarade att jag tror inte man kan börja klättra uppåt igen förrän man nått botten och hans svar på det påståendet var:
Se för fan till att aldrig hamna där, för jag känner dig och du kommer inte kunna vända när du nått botten, du kommer vara kvar där och inte hitta någon utväg, så till slut...

Jag ville inte tro på det, han menade alltså att om jag nådde botten så skulle jag inte se någon annan utväg än att ta livet av mig.
Det kändes skrattretande att han såg det som ett möjligt scenario.
Jag säger inte att jag tror på honom nu heller, jag tror jag kan hitta styrkan att gå uppåt igen, men det var en skrämmande tanke som var värd att fundera över. Han har rätt i en sak, han känner mig väldigt väl och har sällan fel. Men nu, i det här fallet, vill jag tro att han har det.
Jag tror inte att jag skulle göra något så extremt. Eller rättare sagt - just nu vet jag att jag inte skulle det.
Det är otänkbart, jag skulle aldrig kunna vara så egoistisk.
Även om jag ofta är nere och apatisk och allt det där som kommer med en depression så älskar jag ändå livet för mycket för att skiljas från det. Jag älskar min familj och mina vänner och skulle aldrig stå ut med tanken på att skada dem på det sättet.
Det vore fruktansvärt egoistiskt att göra det när jag har så mycket att leva för och så många runt omkring mig som älskar mig.
Att då ta ifrån dem det för att man själv mår dåligt är inte ens att tänka på.

DEN tanken skulle få mig att klättra uppåt igen när botten är nådd.
Om jag fortfarande har dem kvar då så skulle jag kämpa, utan tvivel.
För deras skull och till slut för min egen.

                
Apati
Illamående
Tårar 
Ångest 
Osäkerhet 
Förtvivlan
Sorg
Saknad
Förvirring
Huvudverk
Tomhet

Slåss mot gamla demoner. Ska jag släppa in dig i mitt liv igen?
Orkar jag? Vill du, eller bryr du dig ens?
Saknar närhet, hatar att sova själv sådana här nätter.
Jag önskar att någon kunde dyka upp ur tomma intet om man viskade den personens namn.
Ingen kärlek inblandad, bara någon som ville hålla om en och vara där för att fylla tomrummet.
Någon som brydde sig om en och förstod att man behövde en famn att försvinna i.
Som inte blev obekväm av att man grät, utan höll hårdare.
Inga ord behövde yttras, vill bara få vara svag och sårbar men ändå känna mig trygg.
Vill krossa fasaden och visa mitt allra innersta, svagaste jag, den jag egentligen är.
Avslöja mina sanna färger och känna acceptans.
Vill slita av mig mina kläder, mitt skinn, allt som döljer mig och skrika:
SÅ HÄR SER JAG UT!
JAG VET ATT JAG ÄR FUL, YNKLIG OCH LITEN
MEN DET HÄR ÄR VAD SOM FINNS INUTI MIG, BAKOM KLÄDER OCH FASADER!

Som om det inte vore fel att vilja visa det för någon.
Som om det faktiskt fanns någon som genuint ville ställa upp av de själen.
Som om jag skulle kunna visa det.

Bäst att vara jävligt skärpt nu

Jag hade inte hört hela låten innan, lyssnar mest på hans gamla låtar. Letade upp den på Spotify och såg till att lyssna på texten ordentligt. Herregud, känns som att det stämmer in så jävla väl på det där.
I princip hela låten känns som den handlar om just det.
Jag har nog inte insett hur kär jag var.
Ibland saknar jag dig så mycket, jag önskar att vi kunde göra om allt från början. Önskar att du kunde ge mig en helt ny chans, glömma hur jag var då. Glömma alla fel jag gjorde, hur destruktiv jag var.
Sista perioden försökte jag vara glad, inte visa de dåliga sidorna som fått dig att undvika mig.
Det som fick mig att bryta helt var att jag inte orkade hålla upp en fasad för dig.
Jag var inte på bra humör, jag orkade inte låtsas det för att du skulle vilja prata med mig.
Jag ville inte vara en börda och huvudvärk, jag ville att du skulle tänka på mig och känna det där man känner i magen när man tycker om någon.

Jag ångrar inte att jag bröt kontakten, det fanns inget annat att göra.
Jag vill inte kunna göra det ogjort.
Jag vill bara kunna uppleva det där igen, som det var i början.

Du måste verkligen ha vart speciell, eftersom jag drömmer om dig - väldigt sällan nu, men det händer. Eftersom jag uppenbarligen inte kunnat "gå vidare", om man nu kan säga så om något som aldrig blev något.

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Alla klockor, körer
Alla himlens orglar skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du