Vill men vill inte
Det känns bara som att jag är trött på att ständigt dölja det för alla, samtidigt är jag livrädd för att berätta och om någon kom på mig med vissa beteenden skulle jag förmodligen skämmas ihjäl.
Jag kan inte uttrycka mig verbalt utan att bli osäker, utan att vara rädd att det ska låta larvigt, utan att stamma mig fram. Jag vill inte prata om saker, inte längre i alla fall.
Jag skriver och hoppas att de inte läser, samtidigt som jag vill att de ska läsa! Jag vill att de ska veta men jag vill inte möta deras blickar när de förstått.
Just den saken skulle de aldrig förstå. Det har aldrig funnits någon med de tankarna i vår släkt. Morsan frågade mig igår om jag hade problem när jag sa att min mage var svullen. Vad jag menade var att det var den tiden i månaden och att magen var uppsvälld p.g.a. det.
Hon trodde jag menade att jag var tjock och jag började nästan gråta av blicken jag fick.
Om det skulle vara så så skulle de aldrig förstå. Jag förstod inte heller förr, men jag vet hur hjärnan fungerar i den situationen nu. Det är inte medvetet, det är inte något man valt själv.
Men det är vad de skulle tro.
Så jag är glad när de ser mig, alltid på bra humör.
Det är bara när jag gått och lagt mig som jag släpper efter.
När jag suttit och stirrat på datorskärmen i en timma utan att varken ha sett den eller tiden ticka förbi.
När jag bestämt mig för att skjuta upp det till imorgonkväll istället och lagt mig under täcket för att försöka sova medan tusen tankar kastas omkring i huvudet och jag stirrar upp i taket istället för på skärmen.
