Tillbaka till verkligheten igen

Fy fan vilka jobbiga nätter jag har haft nu på sistone. Drömmer massor och inte många av drömmarna är positiva. Den röda tråden är väl förvirring, eller nej, kaos är ett bättre ord. Kaos med relationer och med mitt liv, med saker jag gör och försöker undvika att göra. Allt tenderar att bli exakt så som jag inte vill att det ska bli.
Det är mörka drömmar, inte mardrömmar, men jag vaknar upp med känslan av att ha kommit hem från ett ställe som jag aldrig vill tillbaka till igen. Det börjar bli jobbigt att drömma, innan var det inget jag reflekterade över om inte drömmen varit speciell på något sätt, men nu ser jag inte fram emot att somna.

Låg dessutom vaken i natt och hörde ljud överallt. Förmodligen var det bara vinden som blåste så att huset knakade lite här och var, men man kan ju inte låta bli att fundera över om man glömt låsa dörren eller stänga fönstret. Så jävla nojjig som jag är när jag är ensam hemma så är det ingen risk att jag glömmer se till att jag är i säkerhet...

Nej, jag mår inte bra just nu. Jag vet att jag säger att jag gör det men det är bara för att slippa prata om det. Ärligt talat vill jag inte prata om det, sparar pratet till skrynklaren. Jag borde egentligen inte ens skriva det här men jag vill att ni ska veta varför jag är osocial, tjurig, nere, osv. Jag vill hålla det för mig själv, vill inte blanda in någon, även om jag har några som står mig väldigt nära. Det enda jag vill ha är en trygghet, en famn, ett ställe att gå till där jag kan glömma bort mig lite. Jag vill inte att du leker psykolog åt mig, jag vill bara att du är där.
Jag vet inte om det är mycket begärt att du ska vara där utan att veta varför, men det är det jag behöver.

Resten klarar jag själv. Jag klarar av att hjälpa mig själv bara jag har en hamn att komma till ibland. Anledningen till att jag skriver det här är att det börjar gå överstyr nu, jag börjar tappa kontrollen, så innan det är för sent måste jag ha gjort något åt det.

Det är i princip bara de som står mig närmst som läser här då och då, så jag ber er, fråga inte. Bara var där. Känns det alldeles för fräckt att jag ber om det så bara låtsas som ingenting.

Jag orkar inte med det här mer