Tillbaka till verkligheten igen

Längtar efter dig så jag blir tokig snart! Jag har tusen tankar i huvudet som vill ut, kan knappt försöka sätta ord på dem för allt blir en enda röra. Inget låter vettigt när man är kär, man vill säga så mycket men orden är inte tillräckligt fina eller beskrivande. Hjärtat slår så hårt att ord enbart skulle förminska känslan i slagen, sätta ett tak över och hindra hur högt det skulle kunna slå. Det vore som att ha hörselkåpor på öronen under en Metallicakonsert!

Du har glömt din tröja här, den doftar verkligen som du gör. Doften kommer försvinna ganska snart om du inte är här och kan "fylla på" den. Börjar redan avta, det är lite skrämmande att det försvinner så fort. Tröjan är det enda fysiska jag har, det enda jag kan röra vid och känna en liten förnimmelse av närhet, som påminner om dig. Det som dock är starkast är mina tankar på dig. Tänker på platserna där vi var, sakerna vi gjorde där, känslorna vi båda kände. Jag har verkligen tur som har hittat någon som jag i princip kan vara helt naturlig med. Det dröjer ju alltid en viss tid innan man kan vara exakt som man är när man inte har sällskap, men känns som att det ändå har gått fort att lära känna varandra, på riktigt den här gången.
Usch, det har varit så mycket till och från, speciellt från min sida. Jag är ändå väldigt glad att jag bröt kontakten de tre månaderna när jag mådde som sämst, jag tror inte att vi skulle trampa på samma väg över huvud taget idag om jag inte hade gjort det.
Trodde ett tag där att jag aldrig skulle se dig igen, att vi gjort vårt och var färdiga med varann. Oj, vad fel jag hade. Vad mycket vi hade och fortfarande har att hämta hos varandra!
Ibland är jag nästan nära att tänka/säga/skriva de där orden, men jag vet att det är alldeles för tidigt att göra det. Det är bara för att jag är så jäkla kär i dig som jag vill säga det, orden är dock alldeles för starka för att slösas bort vid det här stadiet. För det är just det man gör då, man slösar på dem. Svårt att föklara, jag tycker ju om dig så mycket, men jag vill spara just de orden till ett tillfälle då båda känner att det är rätt tid att säga det.
Jag var rädd för att nämna sådana här saker innan "pausen", men nu känns det som att vi är på samma våglängd. Du har sagt och skrivit så många fina saker nu det senaste att jag tappat andan och fått en overklighetskänsla, händer det här? Sa du just det där? Är det verkligen mig du menar? Och ja, det är mig du menar. Helt otroligt, kan fortfarande inte fatta att det är på riktigt men det är det. Du tycker faktiskt om mig, på riktigt.

Men avståndet... Det funkar inte. Jag ser massa roliga saker jag vill göra hela tiden, vill göra dem med dig. Käka sån där god kladdkaka med dig, sitta och se på solnedgången med dig, fiska med dig, campa med dig, softa med dig, vad som helst blir roligt bara du är med! 
Vi måste göra något åt avståndet.