Tillbaka till verkligheten igen

Sitter just nu och lyssnar på låtar som jag inte har hört på flera månader på grund av vissa anledningar. Jag tvingar mig själv att lyssna men borde kanske sluta snart för det är nära ett svimanfall. Låtarna väcker gamla känslor och minnen. De där känslorna som får en att tro att man kan flyga, man lyfter och man flyger upp över träden, över molnen, ut i rymden. Man ser stjärnorna och alla vackra supernovor, man flyger förbi rymdskrot, satelliter, kometer. Allt är mörkt och tyst runt omkring förutom låten som spelas mjukt och ljuvt och det enda ljuset är det från stjärnorna som glittrar både nära och långt bort. Man är bara så jävla hög av lycka.
Just den musiken i sig är perfekt för att fånga den känslan, att man flyger genom rymden. Även om man inte nödvändigtvis måste känna så för någon så förmedlar och projicerar musiken de bilderna i ditt huvud om du skulle blunda. 
Men den får mig också att vilja gråta, ångest kryper sakta upp längs ryggraden och försöker ta sig in i min hjärna underifrån. Vemod, sorg och saknad. Är alldeles yr i huvudet, det snurrar så fort. Jag mår illa, jag vill att det ska ta slut, jag vill stänga av musiken men samtidigt vill jag bara höra mermermer! Ta mig tillbaka till det stället. Jag känner det så tydligt, som att jag skulle vara där precis just nu. Är det det här man kallar "bittersweet"?

Det är inte så långt dit ändå, kanske är det därför jag kan lyssna på låtarna utan att en ångestattack bryter ut i full styrka och gör mig till en sängliggande grönsak för resten av dagen.

Här är låtarna som är de absolut starkaste triggarna.

Musik måste vara den starkaste faktorn som finns när det gäller att få en att känna något. Vad vore vi utan musik? Det är det mäktigaste människan har uppfunnit. Alla kan relatera någonting till en viss låt eller genre. Musik får varenda mäniska på jorden att känna något. Även den mest cyniske misantropen kan få något att blomma långt inne i själen, även om det kanske bara är mer hat. Något känner han i alla fall.