Jag vet att jag har hyllat Thåström många gånger...
...kanske till och med vid fler tillfällen än vad jag hyllat Metallica, men känns som att jag inte kan göra det tillräckligt många gånger.
Varenda ord som kommer över hans läppar är poesi. Hans röst är så vacker, så tung. Så fylld av livserfarenhet och av lidande, av ilska, samhällskritik. Den är så trasig och sliten men samtidigt är den ren och mjuk som sammet.
Han var och är en sådan stor del av mig. Har sagt det förut, ibland känns det som att många av texterna är tagna ur mitt liv. Inte bara vissa rader, utan hela låtar. De handlar om mig, så nära man kan komma i alla fall.
Metallica för mig är (om man ska dra överdrivet stora jämförelser) livet. De är styrkan i mig, de är en stor del av det som gjort mig till den jag är idag. Jag känner en tillgivenhet och en trygghet när jag lyssnar på dem, inget kan slå mig då, inget kan skrämma mig. Jag är oövervinnlig, oantastlig, odödlig. De har vart mitt skelett så många gånger och jag älskar dem för det. De är som en slags familj.
Thåström däremot är min själ, mitt mörkaste och mitt ljusaste jag. Mitt innersta väsen. Han är mina känslor, mitt sinne, mitt hat och min kärlek. Han är min magkänsla, mina tårar och mitt allvar. Han är mitt leende och min glädje.
Om Metallica är hårdvaran så är Thåström mjukvaran. Det som finns i mig.
Lite creepy kanske, men när man känt sig tom så länge och enbart kunnat fyllas med känslan i musiken man lyssnar på så växer det i en. Musiken blir inte bara något man lyssnar på, det blir något man är. Lika levande som en själv. Nästan så att man skulle kunna ta på det.
Nåja, god natt.
Varenda ord som kommer över hans läppar är poesi. Hans röst är så vacker, så tung. Så fylld av livserfarenhet och av lidande, av ilska, samhällskritik. Den är så trasig och sliten men samtidigt är den ren och mjuk som sammet.
Han var och är en sådan stor del av mig. Har sagt det förut, ibland känns det som att många av texterna är tagna ur mitt liv. Inte bara vissa rader, utan hela låtar. De handlar om mig, så nära man kan komma i alla fall.
Metallica för mig är (om man ska dra överdrivet stora jämförelser) livet. De är styrkan i mig, de är en stor del av det som gjort mig till den jag är idag. Jag känner en tillgivenhet och en trygghet när jag lyssnar på dem, inget kan slå mig då, inget kan skrämma mig. Jag är oövervinnlig, oantastlig, odödlig. De har vart mitt skelett så många gånger och jag älskar dem för det. De är som en slags familj.
Thåström däremot är min själ, mitt mörkaste och mitt ljusaste jag. Mitt innersta väsen. Han är mina känslor, mitt sinne, mitt hat och min kärlek. Han är min magkänsla, mina tårar och mitt allvar. Han är mitt leende och min glädje.
Om Metallica är hårdvaran så är Thåström mjukvaran. Det som finns i mig.
Lite creepy kanske, men när man känt sig tom så länge och enbart kunnat fyllas med känslan i musiken man lyssnar på så växer det i en. Musiken blir inte bara något man lyssnar på, det blir något man är. Lika levande som en själv. Nästan så att man skulle kunna ta på det.
Nåja, god natt.
Kommentarer
Trackback
