Tillbaka till verkligheten igen

Låt mig få springa!! Låt mig få gå normalt och slippa halta som någon jävla Quasimodokopia. Så ska man då träna benen för att bygga upp musklerna runt omkring knäet så det blir avlastat och vad händer då? Jo, andra knäfanskapet går åt helvete! Trodde jag i alla fall... Så istället för att gå från gymmet med ett något starkare vänsterknä så får jag i princip dra mig fram á la slamkryparstyle eftersom även högerknät gett upp hoppet om att leva. Tur som fan att det gick över fort åtminstone.

Har jag förresten nämnt hur mycket jag hatar idioterna på gymmet efter kontorstid? När alla kommer från jobbet? Inte tillräckligt många gånger i alla fall.

En viss typ av killar där, inte alla, men vissa. De är störst bäst och vackrast. Killar kan. Allt. Speciellt träning. Som tjej på ett gym är man rätt utsatt vad gäller just dessa killar. För tjejer kan ju inget, de går ju bara från maskin till maskin och vevar lite. Herregud, vad skulle en tjej rimligtvis kunna veta om träning? Riktig hardcoreträning? Kosttillskott? Finns inte en chans att hon slår killarna på det i alla fall.
Gå du och stoppa tummen i röven, göm dig i en grotta där du hör hemma och kom aldrig tillbaka. Jag kan nog fan så mycket mer om det än vad du både tror och kan själv.
Synd och skam bara att man får tunghäfta i varenda situation där man ska försöka låta intelligent. Där har ni min brist. Jag tror mig vara någorlunda smart, men it all goes out the window när jag ska försöka formulera mig. Antar att det är pressen jag ställer på mig själv. "Måste låta smart så de tar dig på allvar". Jag bryts sönder av stress. Kan ingenting. Kapsejsar. Om jag kunde få ge dem en lapp istället så skulle jag kunna sätta dem på plats, men med uttalade ord...
Dessutom har jag märkt att jag har ytterst svårt att kontrollera mina uttryck när jag blir arg. Snubblar över ord, kommer på massa bra idéer och tankar, men inga vill komma fram och ut ur munnen.

Naahh, shit the same. Bara lite mundiarré...