Det är lustigt...
Jag känner så mycket kärlek, känner mig så fylld av lycka och kärlek, hopp och förväntan. Nästan på ett lite sentimentalt och sorgset sätt, men ändå har en varm och lycklig känsla spridit sig i mitt bröst.
Det känns som att vad som än händer den närmsta framtiden så är det lugnt. Just nu känner jag mig tillfreds, lugn inombords. Ändå kommer jag inte ifrån den där sorgsna känslan, den som säger att jag liksom accepterat att något kommer försvinna snart. Vad vet jag inte, men det får väl framtiden utvisa.
Fast lite orolig är jag, det är just den här känslan som utvecklas till de nätter som varit fyllda med lite sömn och mycket gråt. Jag känner ju ändå sorg, även om... Oj, där måste jag avbryta mig själv... Har jag börjat acceptera hans död? Är det det som denna känsla av värme, kärlek, blandat med sorg betyder? Jag antar det.
Det är nog din närvaro, Bella, som fyller mig med värmen och kärleken, Han står för sorgen.
Kommentarer
Trackback
