Tillbaka till verkligheten igen

om imorgon inte kändes så oändlig

då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag har kommit till en punkt där jag vill veta vart jag ska gå. Jag vill ha något att se fram emot, jag vill ha några månader framåt bestämda. Jag jobbar nu och jag vill veta vad jag sparar pengar till. Jag vill bort nu och jag har ändå bara en kort tid på mig innan jag måste röra på mig åt något håll. Jag har bara jobb december ut, kanske några få dagar i början på januari, men det är allt. Jag vill inte vara fast i den här staden utan jobb igen.

Jag håller på att bryta ihop, hade inte Bella vart här inatt så vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort. Jag har aldrig upplevt en så frekvent ström av impulser att skada mig själv. Ögonen rullade bakåt i huvudet och jag hade svårt att fästa blicken på något, jag fick ingen luft, försökte dra in luft i lungorna men det gav inte med sig, hela kroppen spände sig och skakade, samtidigt som tankarna på att skada mig själv flimmrade förbi framför ögonen varje sekund. Och jag grät och grät och grät, okontrollerat, det brände i ögonen och det brände där tårarna runnit. Lägg till berusning, ensamhet och ett verktyg, det hade inte varit så svårt att ta ett förhastat beslut.

Jag tror att det är det som kallas panikattack.