Tillbaka till verkligheten igen

Jag vet inte än. Men det känns bättre åtminstone. Tror jag. Ingenting kan få en att må så dåligt som vetskapen att man inte vet någonting. Eller jo, det är klart... Om det man får veta är negativt så kan det ju vara världens undergång, men hoppet finns alltid kvar fram tills valet är gjort. I måndags (igår) kände jag för första gången på länge en genuin lycka, ändå försökte jag instinktivt hålla den tillbaka, men så tänkte jag för mig själv att om jag nu inte känt glädje på så här länge, kan jag då inte tillåta mig att släppa fram det lilla (eller egentligen i det här fallet - den enormt stora) som finns? Det är farligt att vara glad, för det kan ryckas ifrån en på en halv sekund, men ska det då betyda att jag aldrig vågar vara glad igen? Är det värt att vara lycklig precis just nu, även om det betyder att jag senare kan falla så hårt att jag inte kan ta mig upp igen? Det känns som att det är ett bättre alternativ att vara negativ, då blir inte fallet så hårt om mattan dras undan. Men i grund och botten är jag nog optimist när det gäller allvarliga val och situationer. Eller bara naiv. Vad det än heter så är jag tacksam för att jag som människa alltid ser ljuset någonstans. Det jag menar med det är att jag hoppas att det där fallet aldrig kommer. Jag hoppas att jag kommer stå stadigt och fast, för jag har aldrig varit så här säker på vad jag vill och vad jag känner.