Meningen med livet är...
...Teknikmagasinet. Skämt åsido.
Jag är arg och cynisk och bitter om vart annat. Ibland varvas det med hopplös gråt innan det är dags för att försöka sova och ibland enbart med likgiltighet. Och jag är inte inne i min s.k. lingonvecka längre. Jag har bara totalt tappat min livsgnista. Jag skiter i att jag låter som en bitterfitta. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Det enda jag orkar göra är att jobba, för då måste jag tänka på något annat än alltings slut eller på dödens frammarsch. På Fb blockerar jag den ene efter den andre som kommer med lama statusuppdateringar. I trafiken har jag blivit alldeles för aggressiv (fortfarande inte ansvarslös) och rent allmänt är jag bara arg. Inte på någon jag känner eller ser på stan, det är mest riktat mot mig själv. Eller rättare sagt, det utgår från mig och riktas tyvärr utåt mot andra. Fast inte så de märker det. Jag sitter bara i min ensamhet och förbannar allt och alla lite smått patetiskt sådär.
Jag orkar inte leva, men det betyder inte att jag vill dö, absolut inte. Jag orkar bara inte anstränga mig för att se positivt på saker och ting. Jag vet inte om jag orkar berätta för kuratorn om mitt nuvarande apatiska tillstånd, kanske borde skärpa mig och börja dra vita lögner för folk igen.
Ja, det här får nog bli sista negativa inlägget på ett bra tag. Och sista sanningsenliga svar när någon frågar hur det är. Ibland kommer det perioder då jag låter det sippra ut. Det blir helt enkelt för mycket till slut, så nu är det dags att stänga till dörren igen. Det är inte bra att berätta för mycket om sig själv. Nej, det får vara slut på det nu. Vad fan har folk för nytta av den informationen anyway...? Ingen. Det drar bara ner humöret på omgivningen.
Ja ä int bitter.
Vad fan är det egentligen för mening med någonting när allting ändå ska dö? Vad är det för idé att se fram emot och förvänta sig saker när det oftast inte blir som man tänkt sig eller ens händer över huvud taget ändå?
Jag är arg och cynisk och bitter om vart annat. Ibland varvas det med hopplös gråt innan det är dags för att försöka sova och ibland enbart med likgiltighet. Och jag är inte inne i min s.k. lingonvecka längre. Jag har bara totalt tappat min livsgnista. Jag skiter i att jag låter som en bitterfitta. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Det enda jag orkar göra är att jobba, för då måste jag tänka på något annat än alltings slut eller på dödens frammarsch. På Fb blockerar jag den ene efter den andre som kommer med lama statusuppdateringar. I trafiken har jag blivit alldeles för aggressiv (fortfarande inte ansvarslös) och rent allmänt är jag bara arg. Inte på någon jag känner eller ser på stan, det är mest riktat mot mig själv. Eller rättare sagt, det utgår från mig och riktas tyvärr utåt mot andra. Fast inte så de märker det. Jag sitter bara i min ensamhet och förbannar allt och alla lite smått patetiskt sådär.
Jag orkar inte leva, men det betyder inte att jag vill dö, absolut inte. Jag orkar bara inte anstränga mig för att se positivt på saker och ting. Jag vet inte om jag orkar berätta för kuratorn om mitt nuvarande apatiska tillstånd, kanske borde skärpa mig och börja dra vita lögner för folk igen.
Ja, det här får nog bli sista negativa inlägget på ett bra tag. Och sista sanningsenliga svar när någon frågar hur det är. Ibland kommer det perioder då jag låter det sippra ut. Det blir helt enkelt för mycket till slut, så nu är det dags att stänga till dörren igen. Det är inte bra att berätta för mycket om sig själv. Nej, det får vara slut på det nu. Vad fan har folk för nytta av den informationen anyway...? Ingen. Det drar bara ner humöret på omgivningen.
Ja ä int bitter.
Kommentarer
Trackback
