Svartsjuka...
...skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Det är en av de värsta känslorna jag vet. Inget gör så ont som det och inget är så jobbigt som vetskapen att man egentligen inte ens har några fog för den känslan.
Och tankarna som följer på det... Ska det också vara en trigger som utlöser början på spiralen som ständigt snurrar nedåt?
Får nästan svindel när jag tänker på vad som gömmer sig precis under ytan. Om jag snubblar och faller över kanten så blir det en kvicksand av tankar som omsluter mig långsamt mer och mer, tills hela min värld ÄR tankarna. Jag är vad jag tänker. Visst, det är bara att tänka om, tänka positivt. Visst. Det är det inte. Extremt lätt att säga så, jag vet. Jag brukade också tycka så. Nu är det inte så lätt längre. Tvärtom, ju mer jag försöker tänka positivt desto längre ner sjunker jag, desto starkare blir de negativa tankarna.
Jag försöker - jag lovar, men det är som att "the Dark side" pushar sig själv till att bli större, som geparden tvingar sig själv att bli snabbare när antilopen springer ifrån den. "Hon" retar mig och säger att jag kan springa så fort jag vill, hon kommer ändå komma ifatt mig till slut, när jag minst anar det.
Jag kommer aldrig någonsin kunna vara mig själv helt och hållet igen, skuggan kommer alltid finnas i bakgrunden av rampljuset. När lamporna släcks kommer det krypande som en svart kletig klump.
Jag är ledsen att jag inte är perfekt, jag önskar att jag var det. Att jag inte var ett känslomässigt vrak. Men jag är inte perfekt på långa vägar och jag tror inte att jag någonsin kommer bli det.
Ibland känns det som att det hade vart bäst både för mig och för alla andra om jag helt enkelt inte fanns.
Och tankarna som följer på det... Ska det också vara en trigger som utlöser början på spiralen som ständigt snurrar nedåt?
Får nästan svindel när jag tänker på vad som gömmer sig precis under ytan. Om jag snubblar och faller över kanten så blir det en kvicksand av tankar som omsluter mig långsamt mer och mer, tills hela min värld ÄR tankarna. Jag är vad jag tänker. Visst, det är bara att tänka om, tänka positivt. Visst. Det är det inte. Extremt lätt att säga så, jag vet. Jag brukade också tycka så. Nu är det inte så lätt längre. Tvärtom, ju mer jag försöker tänka positivt desto längre ner sjunker jag, desto starkare blir de negativa tankarna.
Jag försöker - jag lovar, men det är som att "the Dark side" pushar sig själv till att bli större, som geparden tvingar sig själv att bli snabbare när antilopen springer ifrån den. "Hon" retar mig och säger att jag kan springa så fort jag vill, hon kommer ändå komma ifatt mig till slut, när jag minst anar det.
Hon finns och kommer alltid finnas där. Ligga på lur, låta mig tro att allt är lugnt och sen dyka upp vid minsta lilla snedsteg. Jag kommer aldrig bli av med henne, rötterna har grävt sig för djupt ner i mig. De har nog till och med tagit sig in till själen. Konstig mening, men det känns verkligen så. Det känns som att hon (vad nu "hon" är, vet inte hur jag annars ska benämna det för att distansera mig från det) har grävt ner sina tjocka, svarta, vassa klor så långt in och gripit tag så hårt att jag aldrig kommer kunna avlägsna dem utan att också dra med mig själv. Som en stor cancertumör. Jag drar för många liknelser...
Jag kommer aldrig någonsin kunna vara mig själv helt och hållet igen, skuggan kommer alltid finnas i bakgrunden av rampljuset. När lamporna släcks kommer det krypande som en svart kletig klump.
Jag är ledsen att jag inte är perfekt, jag önskar att jag var det. Att jag inte var ett känslomässigt vrak. Men jag är inte perfekt på långa vägar och jag tror inte att jag någonsin kommer bli det.
Ibland känns det som att det hade vart bäst både för mig och för alla andra om jag helt enkelt inte fanns.
Kommentarer
Skrivet av Madde
mmm den är fan inte ball...jag vet
Skrivet av Anonym
Du har FEL FEL FEL FEL. Jag kan inte tala för dina andra nära och kära, men mitt liv skulle sannerligen inte bli bättre om du inte fanns. TVÄRTOM. Sluta tänka i dom banorna annars slår jag dig.
Trackback
