Dom är förrädiska. Minnen.
Jag önskar att man kunde lägga vissa minnen åt sidan, dra ur dem ut genom tinningen med en trollstav som Dumbledore gör, lägga dem i ett minnessåll och inte tänka på dem.
Varför låter man personer ta en så otroligt stor plats i ens hjärna? Varför plågar man sig själv med att tänka på alla fina och bra saker så att det suger till sådär jobbigt i magen och man nästan blir tårögd? Varför tänker man alltid på dem som bara försvinner? Varför kan man inte bara koncentrera sig på de dåliga, rentav skitstövliga, händelser man vart med om så att man kan gå vidare och tänka nåt i stil med "Jag förtjänar bättre" eller nån sån jäkla klyshig skit?
Jag vill inte tro att människor inte bryr sig, jag vill inte acceptera att det var med mening, jag vill inte tänka att det jag trott om någon inte stämmer. Jag vill att denna någon ska vara god, ha en bra anledning, vara den jag lärde känna från början. Jag vill inte tro ont om en människa, inte en som vart så fin vid första intrycket.
Känner mig så naiv och dum som gick på det igen. Ännu en gång en blind tro på att denna personen är the real deal. Denna personen är trygghet, denna personen kan man prata med. Nej Emelie, du kan inte prata om vad som helst. Acceptera det faktum att även om du låter dig vaggas in i denna varma trygghetskänsla så kommer illusionen att brista om du släpper taget om dina tankar och känslor. Håll i dem, håll dem inne, det är bara då denna illusion kan fortsätta hölja dig i sin dimma.
Men jag vill ju inte. Jag vill ju inte dölja vem jag är. Jag måste bara hitta rätt. Hitta den brutala ärlighet och den fasta klippa jag vill ha.
Men inte än, först måste jag vara min egen klippa.
Varför låter man personer ta en så otroligt stor plats i ens hjärna? Varför plågar man sig själv med att tänka på alla fina och bra saker så att det suger till sådär jobbigt i magen och man nästan blir tårögd? Varför tänker man alltid på dem som bara försvinner? Varför kan man inte bara koncentrera sig på de dåliga, rentav skitstövliga, händelser man vart med om så att man kan gå vidare och tänka nåt i stil med "Jag förtjänar bättre" eller nån sån jäkla klyshig skit?
Jag vill inte tro att människor inte bryr sig, jag vill inte acceptera att det var med mening, jag vill inte tänka att det jag trott om någon inte stämmer. Jag vill att denna någon ska vara god, ha en bra anledning, vara den jag lärde känna från början. Jag vill inte tro ont om en människa, inte en som vart så fin vid första intrycket.
Känner mig så naiv och dum som gick på det igen. Ännu en gång en blind tro på att denna personen är the real deal. Denna personen är trygghet, denna personen kan man prata med. Nej Emelie, du kan inte prata om vad som helst. Acceptera det faktum att även om du låter dig vaggas in i denna varma trygghetskänsla så kommer illusionen att brista om du släpper taget om dina tankar och känslor. Håll i dem, håll dem inne, det är bara då denna illusion kan fortsätta hölja dig i sin dimma.
Men jag vill ju inte. Jag vill ju inte dölja vem jag är. Jag måste bara hitta rätt. Hitta den brutala ärlighet och den fasta klippa jag vill ha.
Men inte än, först måste jag vara min egen klippa.
Kommentarer
Skrivet av isabella
I like what I'm reading! Att vara din egen klippa sounds like an awesome plan. Och glöm inte att du alltid har en klippa i mig också :-)
Trackback
