En avlägsen bekant hälsar på
Jag känner igen det. Tunghäftan, nervositeten, den avvaktande bubblan som väntar på att omsluta mig om jag låter den göra det. Den här gången ska jag försöka hålla den på avstånd. Vara mig själv. Ha självförtroende. Komma ihåg att jag är en intressantare människa om jag inte bryr mig om att verka dum. Jag vet ju att jag är en person som många tycker om att umgås med, så varför ska jag försöka anstränga mig att bete mig "rätt" så fort jag misstänker att någon vill veta mer om mig? Personen i fråga har ju fattat intresse för mig på grund av att jag varit mig själv från början. Det är lustigt hur man anpassar sitt beteende efter vad man tror någon vill se.
Jag har väl misstänkt det en tid, att det kan vara något svagt som vaknat till liv igen. Uppenbarligen har folk runt omkring mig varit mer observanta än jag själv i den här situationen, då de himlat med ögonen och proklamerat "Det visste jag väl redan, det är ju uppenbart!"
Jaha... Det kanske det är... Jag vet inte. Jag vet knappt själv vad jag känner. Jag vet bara att jag är bekant med den här känslan, fast inte hur långt den kommit eller hur långt den kan ta sig. Om det är på riktigt eller om jag inbilliar mig något bara för att jag kan. Bara för att det är tillgängligt och teoretiskt sett nog skulle kunna funka ganska bra. En lämplig kandidat, helt enkelt. Många kriterier som stämmer in. Men frågan är - är det rätt bara för att det är praktiskt fördelaktigt, och är jag i rätt fas att faktiskt klara av något sådant?
HejjagheterEmelieochjagäranalytiker.
Kommentarer
Trackback
