Nu är det höst.
Jag trodde inte jag kunde bli deprimerad igen, nu när jag mått så bra så länge. Flera månader i sträck, minst ett halvår utan att vara deppig. Nån dip då och då, visst, men överlag har jag vart så glad att jag nästan lyft från marken varje dag.
Detta är föreställningen jag har varje gång jag mår bra. Det där var sista gången jag halkade ner. Nu har jag inga problem längre, nu borde jag inte vara deprimerad. Ingen kille att fundera på, inga ätstörningar, inga nya skärsår i armarna, jag tränar nästan varje dag - varför skulle jag vara deprimerad?
Jo, för att det är en sjukdom. Jag har börjat inse det mer och mer nu, mot min vilja. Jag är sjuk. Jag är sjuk... Nu är det dags att utnyttja KBTn till max. Trodde jag skulle sluta gå efter nästa gång. Då är det tänkt att vi ska prata om beteendehantering för säkerhets skull, ifall jag trillar dit, sen skulle jag sluta för en liten period. Tror nog det får bli några fler besök.
Gick ner i källaren till boxningssäcken idag. Det är märkligt hur man kan växla på sekunder mellan sorg och aggression. Som om hjärnan kortslutits och inte kunde bestämma sig för vilken känsla den ville förmedla. Slog några slag utan handskar, så nu är knogarna lite uppslitna och ömma, sen gjorde jag några armhävningar. Åkte ner till stan för att distrahera mig, köpte lite grejer jag behöver och ett par skitsnygga Dr. Martenskängor. Vinterskor. Har nog inte haft det sedan jag var liten. Men jag kände det där hålet i bröstet. Det har börjat öppna sig igen. Det gnager hela tiden.
Jag är dock ganska säker på att det beror väldigt mycket på att jag inte skogsvandrat på någon månad. Måste ge mig ut och gå igen, några timmar om dagen. Se om det hjälper. Skippa Facebook.
Den här hösten ska jag klara av.
Kommentarer
Trackback
