Tillbaka till verkligheten igen

Jag var ute i tre och en halv timma i fredags, vandrade omkring i skogen. I söndags var jag och mamma ute i drygt två timmar. Jag visade henne några av de platser jag brukar gå till och hon plockade mossa och annat som hon ska dekorera trädgården med. Hon var förundrad över hur jag hittade överallt och hur jag visste exakt vart jag var någonstans på kartan (teoretiskt alltså, har ju inte med mig någon karta). "Jag vet inte," svarade jag, "det bor väl kanske en liten hobbit i mig, ändå". "Du är precis som morfar", sa hon. Han brukade tydligen också vara ute flera timmar i skogen och vandra runt, när han var yngre. Hobbitmorfar.

Jag är glad att hon orkade gå så långt, trodde faktiskt att hon skulle börja prata om att vända hem redan efter en timma, men då har jag ju inte hunnit visa någonting! Vi gick och gick och när vi kom hem var hon glad och nöjd, hon tyckte det var lika härligt som jag att vara ute, och hon sa att hon nog inte behöver oroa sig för mig längre när jag är ute själv utan mobilen.

"Tänk om du snubblar och stukar foten?" Ja, då får jag väl halta hem.

"Men om du bryter den då?" Då får jag halta ännu mer, men hem kommer jag förmodligen. Eller så tar jag mig någonstans där jag kan bli upphittad. Jag ligger ju inte och dör i skogen, uppgiven och ensam.

Hon var rädd att jag skulle vara så djupt in i skogen att jag gått vilse, men efter att hon märkt att jag faktiskt alltid hittar och vet var jag är så lugnade hon ner sig och sa "Ja, du klarar dig nog alltid. Jag ska sluta oroa mig"

Jag nämnde även att mördare och våldtäktsmän förmodligen inte är så långt in i skogen, de är snarare i samhället. Och kossor är jag inte rädd för, attackerar de så kan jag springa snabbt, om jag befinner mig i en av de många kohagar som ligger lite här och var.

Det har vart så himla skönt att ha vandrat igen, det är precis vad jag behöver för att må bra. I fredags när jag var ute för första gången på... två månader tror jag, kunde jag känna den där barnsliga lyckan fylla hela min kropp, jag grät till och med lite, när jag trampade in på första stigen. Det var så underbart att vara hemma i skogen igen.

Skogsvandringar är precis vad jag behöver för att må bra. Jag kände: ta ifrån mig alla intressen, gymkort, jobb, bil, film. Får jag bara gå i skogen och ha kvar musiken, mina vänner och min familj så är jag världens lyckligaste människa.