Det hjälper att skriva.
Vad jag än känner - lycka, kärlek, sorg eller saknad, så hjälper det alltid att skriva. Det är så skönt att veta vad man ska ta sig för när en massa känslor vill ut och man inte har någon i närheten som förstår eller vill höra.
Jag har kommit till så många insikter hittills i år, lärt känna mig själv så mycket mer än jag någonsin vågat tro. Förr när jag tänkte på mig själv hade jag ingen aning om någonting, det negativa tog en sådan plats i mitt huvud att det inte fanns utrymme för en personlighet. Aldrig något bra, aldrig en positiv tanke. Bara melankoli, ledsamhet, osäkerhet, hat, förvirring och ensamhet. Jag fanns inte. Jag var ett "Inget".
Hur kunde jag känna så? Hur kan någon ha så låga tankar om sig själv?
En stor skillnad från förr är att jag tillåter mig själv att vara ledsen en liten stund. Jag ser det inte som ett nederlag eller en svaghet, bara som en våg med känslor som vill ut. Jag kan ju skratta, le och fnissa utan en specifik anledning, varför skulle jag inte kunna gråta, varför är det fel? Varför skulle jag vara mindre värd bara för att jag är sårbar en liten stund? Det är energikrävande, men det är så skönt när all gråt är borta och man bara kan ligga ner och lyssna på fantastisk musik och känna att man lever.
Ikväll har varit en sådan kväll. Jag är dödstrött nu, men jag behövde en riktig urladdning. Har inte gråtit mycket alls de senaste månaderna, så det här har nästan varit efterlängtat.
Nu ska jag se på film, ta en snus, dricka ett glas vin och till slut ska jag somna. Imorgon ska jag springa. Då mår jag som bäst.
Kommentarer
Trackback
