Tillbaka till verkligheten igen

Resten av kroppen hade en annan känsla. Jag låg med armarna korsade över bröstet och benen uppdragna mot magen, som man ligger när man fryser. Fast jag frös inte, jag försökte snarare skydda bröstkorgen. Jag kunde inte låta bli att känna det som att mina revben var bara, inget skinn och inga muskler runt dem. De var brända till kol och inuti bröstkorgen var det fortfarande något som glödde, det jag försökte beskydda. Samtidigt visste jag att det inte fanns något där att skydda längre. Revbenen var inte tillräckliga för att hålla kvar glöden, och glöden var inte det som var viktigt att hålla kvar. Det mest väsentliga av mig själv hade redan försvunnit ut i rymden och jag försökte förgäves stänga in något som egentligen inte fanns där.

Jag grät igår, jättemycket. Tänkte på Marvin, önskade att han låg hos mig och var levande och glad. Jag tänkte på saker som hänt, sådant man tagit sig igenom. Alla som inte är delar av mitt liv längre.

Jag undrar hur det känns att inte se allt det här i bilder. Hur känns det att bara vara? Att inte se din kropp utifrån som en svart kolbit? Det låter säkert jättekonstigt för den som inte känner på det här sättet, men vissa fungerar så här. Samtidigt som det låter väldigt jobbigt då man förmodligen mår mycket sämre än "icke-känslo-människor" när man mår dåligt, så skulle jag aldrig byta bort mitt filter.

När jag mår bra så mår jag bäst i världen, när jag vet att uppskatta något så kan jag börja gråta av lycka över att jag får vara med om något som många andra aldrig kommer få vara med om. När jag är lycklig så är jag så lycklig att jag nästan går sönder av sprudlande känslor. Jag skulle aldrig vilja jämna ut det, jag älskar att känna. Jag älskar att skratta, känna den där barnsliga lusten till livet. Jag älskar att gråta, för då känner jag att jag är en människa. Jag är sårbar. Jag vet att jag lever. Dessutom kan man ju inte uppskatta känslan av att vara lycklig om man inte får vara lite ledsen ibland, eller hur?:)