Vem sa att det var lätt att leva?
Jag är väldigt känslomässigt förvirrad just nu. Herrejävlagud. Antingen händer inget eller så händer allt samtidigt. Det kan aldrig vara en sak åt gången. Jag är inte bitter, jag är bara förundrad. Hur ska man kunna följa sitt hjärta om det vill åt helt skilda håll på samma gång? Om man går åt ett håll vill man fortfarande vända sig om och gå åt andra hållet, och när man väl kommit dit så vill man åt ett tredje. Hur ska man veta vilket håll som är rätt? Jag är snart 25 år gammal, jag börjar få ont om tid. Jag vill inte gå in på villovägar och slösa på den tiden. Känner det mer och mer. En klocka har börjat ticka, vare sig jag vill det eller ej.
Saknad, sommar, Sanna.
Ibland kommer den tillbaka, saknaden. Sommar, pirr i magen och kärlek. Minnet av spänningen och nervositeten innan och känslan av att sväva på moln efter.
Det kommer nog alltid finnas där och kännas sorgligt och bitterljuvt. Jag ler för mig själv ibland när jag tänker på det, men jag kommer också ihåg det där som inte var så bra.
De minnen som är fina och ljuva kommer dock alltid vara dem jag tänker på i första hand.
Nu är jag en annan människa. Till och med Sanna sa det idag, att jag förändrats väldigt mycket det här året. Att jag är glad nästan hela tiden nu, till skillnad från hur jag var för ett år sedan. Då var jag nedstämd nästan hela tiden. Trots att hon inte är den typen själv, trots att hon inte förstår precis hur jag känner och hur jag tänker så har hon stannat kvar. Hon har låtit bli att undvika mig som är så lätt hänt när man inte riktigt vet hur man ska hantera en människa. Tack för det Sanna.
