Tillbaka till verkligheten igen

Dagarna blir allt längre, våren kommer snart att knacka på dörren och vårhormonerna kommer börja dansa runt i kroppen. Fast jag tror att de redan gör det:) Det känns inte som att det är en "bra period" som kommer, om man alltid ska tro att livet går i upp- och nerperioder så kommer man aldrig känna genuin lycka - livets lycka. Då kommer man alltid gå och vänta (även om man inte är medveten om det) på nästa period. Har man en bra period kommer man cyniskt nog oroa sig för när den ska ta slut. Man kan inte se det så - skit händer, det gör det. Men det är en del av livet. Rent praktiskt kan man väl säga att det består av perioder, eftersom det ibland händer många dåliga saker och ibland många bra på en gång. Men på det psykiska planet tror jag inte att man bör koncentrera sig på om man tycker att det är en bra eller dålig period. Det bara är. Det bara händer. Så nu ser jag inte det här som en bra period, mer som att jag faktiskt har lärt mig att det inte finns bra eller dåliga perioder. Det blir vad man gör det till. Jag tänker inte gå och vänta på nästa gång det vänder neråt, för det behöver det inte nödvändigtvis göra. Jag är inte naiv, jag vet att det kan gå fel och att man kan må dåligt och bli ledsen av olika anledningar, men man behöver inte göra det till en svacka. Man behöver inte benämna det som en depression. Man är ledsen helt enkelt, men det blir bättre snart igen, när man gått vidare.

Jag hoppas (och jag antar) att det är värt det. De sidor jag sett av personen i fråga skrämmer mig. Jag fick en bild av denna person och trodde att den var en fin och bra människa, nu är jag inte så säker längre. Det jag har sett är ett starkt narcissistiskt drag samt tunnelseende, att denna enbart kan tänka på sig själv och vägrar se något ur ett annat perspektiv. Ett sjukligt beteende och ibland tecken på psykologiska problem som får denna att nästan verka omänsklig. Skapar fiender som inte existerar i verkligheten, utan som bara finns i dennes huvud. Vägrar inse att personen själv är den enda fienden den någonsin kommer ha. Så mycket kan gå fel om man inte förstår att problemet inte ligger hos andra, utan hos en själv. Men jag hoppas, det gör jag verkligen, att personen i fråga ger lika mycket som den tar, och det vill inte säga lite. Att denne har egenskaper som väger upp detta mer än tillräckligt. Om dessa egenskaper inte gör det kommer den aldrig lyckas med något, utan alltid vara koncentrerad att hitta fel hos andra. Mogna och utvecklas är två nyckelord för att garantera sin överlevnad i den här världen.

är till exempel när folk bara antar. Om jag säger en sak, då är det så. Då kvittar det om du antar att jag menar något annat, för mitt ord är det som gäller och det ska du respektera. Vad du än tror att jag menar så är det det jag säger som är det aktuella.

Ville bara sköjja te'et lite. Med rubriken alltså. Ni som fattar, ni fattar. Ni andra - lyssna mer på Black Sabbath. Ohh, bra idé! Upp med Spotify! Mmmm, nu så... Fan vilken bra låt...

En sak som suger getk*k är att behöva respektera ett sjukt och osunt beteende hos någon bara för att själv vara den större personen. Jag hatar att det finns så många som inte vet vad det är att respektera någon annan som medmänniska. Att ha tunnelseende och bara tänka på sig själv. Det är ett sjukt och osunt beteende. Och det suger. Men å andra sidan är det ju den personen med sjukdomen som mår sämst eftersom man söker efter det som får en att må dåligt. Sjukt. Men jag får åtminstone vara den storsinta i situationen. Även om det suger. Getk*k.

Måste ju såklart posta ett bildkollage så att ni ser hur lille Marvin såg ut och hur underbar han var:)

Sitter och tänker på allt som hänt de senaste månaderna och mitt bland all sorg och hopplöshet känner jag små glimtar av sinnesförvirring och desperation helt plötsligt. Jag vet inte vad jag ska göra, när ska jag gråta, ska jag börja prata med kuratorn igen? Jag orkar inte det, jag orkar inte sitta där och gråta inför någon jag inte känner. Och jag vill ju inte prata heller, jag vill inte gråta, jag vill inte utreda och prata om.. hur många är det nu... sex st källor eller "incidenter" som fått mig att upplösas i en total känslomässig sörja.
Det är ju ganska skrattretande att allt det där ska hända när man verkligen bestämt sig för att göra något åt sin "situation".
Men det finns det som är positivt också, de problemen jag hade innan har skjutits väldigt mycket åt sidan, kanske till och med försvunnit helt. Åtminstone ett av dem. Jag är inte alls deprimerad eller tänker låga tankar om mig själv längre, tvärtom känner jag att jag faktiskt är värd kärlek och vänskap. Ganska mycket av det till och med. Och jag får väldigt mycket av det också, Sanna och Bella - ni är de bästa vänner man kan få. När man mött så många otrevliga människor eller personer som helt enkelt inte bryr sig om man börjar må dåligt, då fattar man verkligen vad den kärleken och vänskapen ni ger betyder. Vad hade jag gjort utan er? Det är ju bara er jag vågar prata med utan att vara rädd för att ni ska försvinna. Ni är fan otroliga.

Idag ska jag åka upp till Teknikmagasinet och köpa en sån här. Den ska jag vid ett passande tillfälle och rätt plats tända och se när den höjer sig upp i luften med Marvins namn på den.

Drömde om honom igår natt. Drömde att jag skulle prova en hallucinogen drog och att Bella skulle hålla i mig så att inget gick fel. Det var bestämt att jag skulle ligga ner på sidan och hon bakom med armarna om mig. När den började verka och jag började se saker så tänkte jag på Marvin och på att jag inte hade älskat honom tillräckligt, på att jag hade försummat honom och inte ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet. Då började jag gråta i drömmen och skaka för att jag trippade. Så vaknakde jag av att det kändes som att det brann av tårar bakom ögonlocken och att jag låg på sidan och spände mig och skakade som om jag trippade och blev fasthållen. Väldigt surrealistiskt att vakna så, men det var skönt att inse att det var en dröm. Och att jag faktiskt hade älskat Marvin väldigt mycket, myst med honom, gett honom lite för mycket godsaker att äta, pussat honom, kramat honom, sovit med honom, lekt med honom, verkligen älskat honom. Jag gjorde faktiskt det. Min älskade lilla vovve. Nu mår han bra och är trygg. För såna hundar hamnar i hundhimmeln, inte i hundhelvetet. Även om han var en liten odåga, galen, aggressiv och lite bitchig ibland. Han var god och fin innerst inne. Bara väldigt väldigt osäker och rädd.

...helvetet är verkligen andra människor.

men jag har svårt att tro dig för det känns inte som att det är så.

Jahopp, vad ska man hitta på för att inte deppa ihop idag då? Det är verkligen sjukt jävla lätt att bli deppig om man inte har något att göra.  Känner verkligen av att jag jobbat över 220 timmar i två månader nu och en tredje kommer det bli. Inget fel på jobbet, absolut inte, och får ju in pengar som jag kan spara till flytt och till Nya Zeeland, men trots att jobbet är lugnt och skönt så tär det ju ändå lite på en att ha så lite fritid. Men det är inte långt kvar nu innan jag rör på mig. Fan vad jag behöver det.
Jag ska citera en viss hobbit (ja, jag skriver hobbit för jag gillar inte Åkes svenska översättning "hob"): 

I feel... thin. Sort of stretched, like... butter scraped over too much bread. I need a holiday. A very long holiday. And I don't expect I shall return. In fact I mean not to.  -Bilbo Baggins

Precis så känns det faktiskt, jag känner mig alldeles tom och utsträckt, som om jag har stannat på ett ställe alldeles för länge. Som om jag har använt den här platsen alldeles för mycket. Jag undrar om jag kommer bli en sån som aldrig kommer vilja bo på ett ställe för länge, någon som alltid kommer leta efter nya utmaningar, nya ställen att utforska. Jag undrar vart jag till slut kommer slå mig ner och leva resten av mitt liv. Eller kommer jag alltid leta efter det som är bättre, roligare, mer spännande?
Just nu har jag svårt att föreställa mig att jag skulle hitta ett perfekt ställe att bo på resten av mitt liv, men så är det väl att vara ung antar jag. Man har väl det där naturliga suget efter att utforska världen. Jag vill bort, jag vill sluta begränsa mig själv, bara leva utomlands och ha det gott i värmen och goda vänners sällskap.

Snart har jag inget som binder mig här längre. Det har tagit längre tid att vilja komma härifrån än vad jag först trodde det skulle göra, men det har verkligen behövts. Nu vet jag vad jag vill, jag har min närmsta framtid löst planerad i huvudet och är fullkomligt tillfreds med att inte veta vad jag ska göra efter det.

Jag vet vad jag vill, vet du vad du vill?
Är du med mig?

- Var inte rädd.