Tillbaka till verkligheten igen

Jag undrar hur man gör för att släppa taget om paranoian för att inte vara perfekt. En perfekt vän, en perfekt flickvän. En perfekt människa.

Jag undrar hur man går vidare från något som inte funkar.

Jag undrar hur man gör för att ta dagen som den kommer.

Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda. Skulle jag låtit bli att öppna upp mig, ska jag sluta berätta om mig själv? Jag hade inte sagt det om du inte frågat, men du frågade och jag kan inte ljuga. Eller jag hade kunnat ljuga för någon annan som frågat, men pga att du själv är en ärlig person fick jag inte ur mig ett lögnaktigt "Självklart har jag inte skurit mig". Tro mig, jag försökte verkligen pressa fram det, men det kändes som att du ändå hade genomskådat mig. Vissa kan man inte ljuga för.

Jag undrar om det är det som är felet, att du upptäckte att jag, trots min avslappnade attityd utåt, faktiskt inte är helt all right.

Jag undrar hur man hittar människor som grubblar och funderar lika mycket som jag, så man slipper vara nojjig över att ha berättat för mycket.

Felet jag gör är att jag får en känsla av att något inte stämmer, sen går jag omkring och överanalyserar denna känsla om och om igen. Detta i sin tur gör att jag beter mig annorlunda mot personer i min närhet, i synnerhet dem som den nämnda känslan gäller, de tar avstånd och jag försöker förstå varför de tar avstånd. Jag ser inte hur jag verkar och har därför svårt att sluta oroa mig. Till slut får jag ångest då jag är medveten om att jag inte är mig själv men ändå inte kan ändra på det.

Jag vill ju bara att allting ska vara som vanligt, men jag måste ha gjort något fel som orsakat att förändring har skett.

Den här känslan upphör när allt gått tillbaka till hur det var innan, eller när jag fått bekräftat att något är uppochned och jag fått en chans att vända det rätt. Med andra ord, när personen i fråga berättat vad det är eller fått mig att förstå att jag inbillat mig alltihop. För den allra farligaste triggern för mig är att gå omkring i någon slags dimma utan att veta vad som kommer hända. När någon undviker mig, det är då jag mår som sämst.