Löprunda
Det är märkligt hur mycket det påverkar humöret att motionera. Har precis vart ute och sprungit, det gick inte så jättebra, men man presterar ju så gott man kan och jag var dödstrött efteråt. Nu är jag på mycket bättre humör än igår. Jag är ganska säker på att jag var nere för att jag motionerat dåligt i helgen. För mycket godis och för lite springande sliter på kroppen och på psyket. Dessutom är ju varenda jävel omkring mig sjuk, så immunförsvaret är förmodligen lite vekt just nu.
Dags att ringa KBT-terapeuten och boka nytt möte också...
Dating
Jag tänkte på hur frustrerande det är att behöva spela spel man inte vill spela, bara för att alla andra går efter regler som jag inte vill följa.
Det här med dating till exempel. En öl med en kille betyder inget annat än just det - en öl och ett trevligt samtal. Jag vill ha vänner - inte dater! Jag vill inte att mitt intresse för människor ska förväxlas med ett intresse för att ligga med med dem! Jag vill inte ligga! Jag är så jävla trött på att be om råd på hur man ska bete sig för att inte behöva förklara att "Alltså, jag är inte intresserad av dig på DET sättet". Kan man inte umgås med någon utan att ha baktankar? Jag må vara naiv och blåögd när det kommer till att umgås med män, men jag föredrar fan det framför att skärma av mig bara för att jag måste tänka på hur jag ska bete mig så att de inte tror jag ska ha sex med dem!
Samtidigt som jag vill vara naiv så börjar det bli för mycket nu. Jag har börjat se signaler jag inte vill se, jag har börjat få ett medvetande och blivit uppmärksam på ett alldeles för stort plan för att känna mig glad och bekväm när jag umgås med killar. Jag hatar att det är en sån jävla köttmarknad där ute. Jag vill vara ung och naiv och kunna umgås med alla.
Nu låter det som att jag är självupptagen och antar att alla killar jag pratar med vill ha mig, naturligtvis vet jag att det inte är så. Däremot tror jag att de flesta vet om att det är ett spel som pågår i singelvärlden, tjejer och killar emellan. Det som är svårt är att hitta de människor som - precis som jag, inte vill vara med i spelet. De som står utanför planen och tittar på. Vänner.
Man kanske utvecklar något med tiden, men det är inte huvudsyftet till att man vill umgås med varann. Huvudsyftet är att man gillar varandras sällskap, sen får det gå som det går.
Jag börjar ge upp det här snart, känner mig alltmer cynisk...
Kol
Igår när jag skulle sova kände jag mig förvirrad. Den generella känslan - om man ska sätta den i bilder, var som om mitt bakhuvud öppnat upp sig och slängde ut en massa information om mig själv till alla som var i närheten att kunna se den. Jag springer och försöker dra tillbaka känsloinfon i huvudet igen för att folk inte ska se den. Stänga till och pussla ihop skallen så att bilderna inte kommer ut, men det går inte. Bilderna fortsätter att ta sig ut och de följer mig som en bisvärm.
Resten av kroppen hade en annan känsla. Jag låg med armarna korsade över bröstet och benen uppdragna mot magen, som man ligger när man fryser. Fast jag frös inte, jag försökte snarare skydda bröstkorgen. Jag kunde inte låta bli att känna det som att mina revben var bara, inget skinn och inga muskler runt dem. De var brända till kol och inuti bröstkorgen var det fortfarande något som glödde, det jag försökte beskydda. Samtidigt visste jag att det inte fanns något där att skydda längre. Revbenen var inte tillräckliga för att hålla kvar glöden, och glöden var inte det som var viktigt att hålla kvar. Det mest väsentliga av mig själv hade redan försvunnit ut i rymden och jag försökte förgäves stänga in något som egentligen inte fanns där.
Jag grät igår, jättemycket. Tänkte på Marvin, önskade att han låg hos mig och var levande och glad. Jag tänkte på saker som hänt, sådant man tagit sig igenom. Alla som inte är delar av mitt liv längre.
Jag undrar hur det känns att inte se allt det här i bilder. Hur känns det att bara vara? Att inte se din kropp utifrån som en svart kolbit? Det låter säkert jättekonstigt för den som inte känner på det här sättet, men vissa fungerar så här. Samtidigt som det låter väldigt jobbigt då man förmodligen mår mycket sämre än "icke-känslo-människor" när man mår dåligt, så skulle jag aldrig byta bort mitt filter.
När jag mår bra så mår jag bäst i världen, när jag vet att uppskatta något så kan jag börja gråta av lycka över att jag får vara med om något som många andra aldrig kommer få vara med om. När jag är lycklig så är jag så lycklig att jag nästan går sönder av sprudlande känslor. Jag skulle aldrig vilja jämna ut det, jag älskar att känna. Jag älskar att skratta, känna den där barnsliga lusten till livet. Jag älskar att gråta, för då känner jag att jag är en människa. Jag är sårbar. Jag vet att jag lever. Dessutom kan man ju inte uppskatta känslan av att vara lycklig om man inte får vara lite ledsen ibland, eller hur?:)
Höstrenovering!
Näfan, nu är det dags att ändra på bloggen så den passar mig. Eller det gör den ju, men jag vill ändra ändå. Hårdrock!
Det är bara tjockisar som inte springer när det regnar
Ja, det är väl ingen hemlighet - jag blir EXTREMT provocerad av extrem fetma. Eller fetma över huvud taget. Inte övervikt eller kurvor, storlek 44 eller där runtomkring, utan FETMA. När man riskerar sin hälsa för att man inte orkar träna. När man kostar pengar för skattebetalarna för att man inte kan låta bli all den där colan, inte kan hålla sig borta från McDonald's, när man måste ha något onyttigt att käka till filmen - VARJE DAG! När man kostar pengar för att man är lat helt enkelt. Jag säger inget om sjukdomar som diabetes, eller viktuppgång p.g.a depression osv. När fetman SJÄLV blir en sjukdom, då har det gått för långt!
Anyway.... Det jag tänkte komma till var att det regnar. Och jag har druckit kaffe. Jag har skitit. Klätt på mig för en löprunda. Och det spöregnar. Jag vill inte ut. Men jag ska springa ändå. Det är bara tjockisar som använder regn som ursäkt för att slippa motionera.
Det hjälper att skriva.
Vad jag än känner - lycka, kärlek, sorg eller saknad, så hjälper det alltid att skriva. Det är så skönt att veta vad man ska ta sig för när en massa känslor vill ut och man inte har någon i närheten som förstår eller vill höra.
Jag har kommit till så många insikter hittills i år, lärt känna mig själv så mycket mer än jag någonsin vågat tro. Förr när jag tänkte på mig själv hade jag ingen aning om någonting, det negativa tog en sådan plats i mitt huvud att det inte fanns utrymme för en personlighet. Aldrig något bra, aldrig en positiv tanke. Bara melankoli, ledsamhet, osäkerhet, hat, förvirring och ensamhet. Jag fanns inte. Jag var ett "Inget".
Hur kunde jag känna så? Hur kan någon ha så låga tankar om sig själv?
En stor skillnad från förr är att jag tillåter mig själv att vara ledsen en liten stund. Jag ser det inte som ett nederlag eller en svaghet, bara som en våg med känslor som vill ut. Jag kan ju skratta, le och fnissa utan en specifik anledning, varför skulle jag inte kunna gråta, varför är det fel? Varför skulle jag vara mindre värd bara för att jag är sårbar en liten stund? Det är energikrävande, men det är så skönt när all gråt är borta och man bara kan ligga ner och lyssna på fantastisk musik och känna att man lever.
Ikväll har varit en sådan kväll. Jag är dödstrött nu, men jag behövde en riktig urladdning. Har inte gråtit mycket alls de senaste månaderna, så det här har nästan varit efterlängtat.
Nu ska jag se på film, ta en snus, dricka ett glas vin och till slut ska jag somna. Imorgon ska jag springa. Då mår jag som bäst.
Göra rätt
Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
De fyra första raderna stämmer fortfarande, men jag skulle inte göra om det, jag skulle inte vrida tillbaks tiden. Texten är inte längre för mig.
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
De fyra första raderna stämmer fortfarande, men jag skulle inte göra om det, jag skulle inte vrida tillbaks tiden. Texten är inte längre för mig.
Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill ha. Jag vet vad jag förväntar mig av en partner, jag vet kriterierna och det allra viktigaste för att ett förhållande ska fungera.
Inte göra om det, men om det kom en chans till någon gång, längre fram i framtiden, skulle jag ta den och göra det helt annorlunda.
