Tillbaka till verkligheten igen

...och hoppas på att ärlighet alltid varar längst. Har man något vackert ska man inte besudla det med lögner eller hemlighetsmakeri. Är det verkligen fortfarande något vackert då?

Allt har sin tid. Alla behöver tid. Allt tar tid. Vill man utvecklas så måste man få tid till det. Vill man komma över något eller låta någon komma över något måste man ge den personen tid. Tålamod. Tiden läker mycket och tiden utvisar mycket. Tiden bestämmer vad som ska hända och vad som inte ska hända. Tiden bestämmer att det som har hänt inte går att ändra på. Det enda man kan göra är att ha tålamod och låta tiden rikta dina steg i den riktning dina fötter skall gå. Tid kan göra saker och ting bättre, men den kan också göra dem sämre. Mitt i allt det här ska man dessutom behärska konsten att vara människa? Den intensiva, frågande, kunskapskrävande "Jag-måste-veta-hur-det-kommer-bli"-sidan? Det är nästan att fråga efter det omöjliga. Jag vet att jag måste låta tiden gå, jag måste ge tid och jag måste låta mig själv få ta tid. Jag måste låta andra få ta den tid de behöver utan att vara för intensiv och vetgirig.

Idag har jag vart glad. Idag har jag inte känt ångest. Gårdagen var hemsk, men den avslutades på ett sätt som gjorde det värt våndan. Tänk vad ett gulligt ord och en blinksmiley kan göra. Att det till och med kan röra en till tårar. Bra tårar, inte dem som runnit ner för ansiktet i en veckas tid och blåst upp det något groteskt. Igårkväll var en bra kväll och idag är en bra dag. Jag har nytt hopp.

så var man tillbaka från molnen igen. Jag sa de tre orden och kastade mig därmed ut för stupet. Nu ser det ut som att det är längre att falla än vad jag hade hoppats på. Eller det blev längre för bara en liten stund sen. Och jag förstår, det gör jag, både förstår och inte förstår egentligen. Självklart är det jobbigt, men snälla - försök förstå mig med, don't leave me hangin'! Om jag förstår dina känslor så snälla, snälla förstå mina!

Jag vet inte än. Men det känns bättre åtminstone. Tror jag. Ingenting kan få en att må så dåligt som vetskapen att man inte vet någonting. Eller jo, det är klart... Om det man får veta är negativt så kan det ju vara världens undergång, men hoppet finns alltid kvar fram tills valet är gjort. I måndags (igår) kände jag för första gången på länge en genuin lycka, ändå försökte jag instinktivt hålla den tillbaka, men så tänkte jag för mig själv att om jag nu inte känt glädje på så här länge, kan jag då inte tillåta mig att släppa fram det lilla (eller egentligen i det här fallet - den enormt stora) som finns? Det är farligt att vara glad, för det kan ryckas ifrån en på en halv sekund, men ska det då betyda att jag aldrig vågar vara glad igen? Är det värt att vara lycklig precis just nu, även om det betyder att jag senare kan falla så hårt att jag inte kan ta mig upp igen? Det känns som att det är ett bättre alternativ att vara negativ, då blir inte fallet så hårt om mattan dras undan. Men i grund och botten är jag nog optimist när det gäller allvarliga val och situationer. Eller bara naiv. Vad det än heter så är jag tacksam för att jag som människa alltid ser ljuset någonstans. Det jag menar med det är att jag hoppas att det där fallet aldrig kommer. Jag hoppas att jag kommer stå stadigt och fast, för jag har aldrig varit så här säker på vad jag vill och vad jag känner.

Har aldrig känt en större skräck i hela mitt liv, men nu måste jag satsa allt jag har.

Ibland önskar jag att den enklaste utvägen inte var den värsta.

Sa ju att det hade vart bättre om jag inte fanns. Är inte kontaktbar just nu, går under jorden och försvinner ett tag. Det uppskattas om inga försök görs att nå mig, jag orkar inte prata. Mobilen är avstängd och borta. Finns bara en person jag vill prata med.

...Teknikmagasinet. Skämt åsido.
 

...skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Det är en av de värsta känslorna jag vet. Inget gör så ont som det och inget är så jobbigt som vetskapen att man egentligen inte ens har några fog för den känslan.