Epilepsianfall here we go!
Sen...
Nu: bort från datorn!
Morgonstund har ångest i mund
På kvällen verkar det vara mer okej, kan sitta uppe mitt i natten utan att vara orolig. Jag antar att jag är rädd för att vara ensam. Det är när jag stänger av datorn på kvällen/natten sen som ångesten kommer. Jag drar ut på det, Family Guy, avsnitt efter avsnitt. Klockan blir mycket men jag vill inte stänga av datorn för det betyder att sekunden jag klickar på "Stäng av" så är jag ensam. Då är det bara jag i mitt lilla rum.
Sitter vid datorn alldeles för mycket, det är förmodligen också det som bidrar till att jag mår sämre. Det blir en ond spiral som går neråt. Sitta vid datorn - må sämre, sitta mer vid datorn pga ångest att gå därifrån och göra något helt ensam - få mer ångest för att jag inte gör något vettigt, till slut sitter man bara där helt tom i skallen och vill att tiden ska gå så man kan få lägga sig igen. Eller på att något ska hända, men jag är tillräckligt medveten att jag kan inse att inget kommer hända om jag inte gör det själv.
Att ha datorn avstängd är jävligt obehagligt. Det betyder att ingen är här. När den är på kan vem som helst titta in, det är ett fönster ut mot världen. Som en ruta där man kan se alla sina polare och även personer man inte känner. Man är inte ensam då, det är bara att sticka in huvudet genom rutan så har man sällskap samma sekund.
Jag har sagt flera gånger att jag vet hur man tar sig ur skiten om man hamnar där igen, och det vet jag. Vad jag däremot hade glömt är hur förlamad av skräck man blir när man går ner sig igen. Varför man inte vågar ta sig ur det. Det är lätt att säga att det inte är någon fara, jag har vart här förut så jag känner igen mönstret, men det är inte lika lätt att göra något åt det.
Man kan inte vara glad hela tiden, det är sant, men när det drar ut över veckor, till och med månader, då måste man sluta vara bekväm och sluta låta sig själv vara nere (får panik bara över att tänka på att göra något åt det, som förra gången). När det har gått veckor utan att man inte varit utan ångest en hel dag så är det verkligen dags att inse att det här är ingen "lugn och fin, jag bara vilar lite från må-bra-tänkandet"-svacka, det är på väg utför igen.
Jag orkar inte kämpa för att ha mina bra perioder om det bara resulterar i att man kanar ner i backen igen, jag orkar inte inse att det kanske är ett mönster som kommer följa mig ett tag. Jag kanske lever i förnekelse, men varför skulle det vara något fel på mig? Jag menar inte att jag är felfri och att man är en dålig människa om man är sjuk, vad jag menar är att jag kan inte vara så egocentrerad att jag tror jag är sjuk bara för att jag går ut och in i bra och dåliga moods hela tiden. Jag måste kolla upp det här men jag vill inte ha någon jävla diagnos, det är inte jag! Ingen i min familj har det, jag vet inte ens om någon i min släkt har det så varför skulle JAG vara sjuk?! Det vill jag inte tro på. Men jag kan inte ställa en diagnos på mig själv, det måste en läkare göra om det nu skulle vara något.
Shit, jag insåg just en väldigt viktig men fullkomligt självklar sak: om jag nu inte vill ha en diagnos på att något är fel med mig så måste jag börja göra något åt det här. Jag ska kämpa själv först, innan jag går till psykdoktorn.
Så vad behövs? Jo, en lista på what to do.
Hjärnan är otroligt invecklad, men det fina med den är att den tror på vad man tänker och reagerar på olika sätt beroende på vad man gör och vad man tror fungerar. Placebo kallas det. Om jag intalar mig själv att jag är fullt frisk, jag mår bra, det är bara en liten skitsak och inget att oroa sig över, då kommer hjärnan ändra sitt mönster. Om jag däremot tänker att jag kanske är sjuk utan att ha någon diagnos, att jag förbereder mig på att bra och dåliga perioder kommer komma, ja då kommer de komma. Det är en sak som är säker. Jag tänker inte acceptera att jag blir deppig med jämna mellanrum bara för att det har varit ett mönster de senaste två åren. Bryt mönstret, bryt tankebanorna om att det skulle vara normalt för dig Emelie. Det har inte varit din vardag förr, gå tillbaka till där du var innan, när du var glad så gott som hela tiden.
Okej, så what to do?
- Börja manipulera hjärnan, positive thinking.
- Se till att få tummen ur röven och gör saker.
- Träning mår du bättre av, gå till gymmet. Ut och spring, nu har snön smält bort.
- Sök jobb.
- Våga stänga av datorn och ägna dig åt något vettigt.
- Var mer aktiv med vänner, var inte ute i sista sekunden när alla är uppbokade.
- Börja skissa igen, det har du tappat totalt.
- Läs mer böcker.
- Gör roliga saker som får dig på gott humör.
Dags att börja kämpa för att behålla tankemönstret även när jag går ifrån datorn. Även när känslan jag har just nu börjar försvinna. Just nu brinner jag av "kämparglädje", av viljan att må bra. Jag får inte glömma det när jag vänder mig om och märker att jag befinner mig i ett mörkt tomt hus.
Jag får inte glömma vem jag är.
Vårdepression?
Jag vet verkligen inte vad som är på gång med min hjärna och min kropp just nu, det enda jag vet är att kroppen känner sig vissen så gott som hela tiden. Hjärnan är tung och dyster, den känns bara som en stor svart klump. Från stunden jag vaknar känner jag så och jag vet inte varför.
Vädret är underbart men jag får bara ångest av att se ut genom fönstret. Speciellt när jag ser det genom persiennerna, kanske borde dra upp dem så känns det mindre som ett fängelse. Så. Tror det hjälpte lite.
Jag önskar att jag kunde kasta allt åt helvete just nu. Allt som man måste göra, bry sig om, ta ställning till. Jag vill bara få vara helt obekymrad. Som om man är på en semester långt, långt bort.
Jag orkar inte träna, jag orkar inte plugga, jag orkar inte vara social eller glad, orkar inte bry mig om någonting över huvud taget.
Jaha och nu började jag gråta utan anledning också... Great, just great.
Otippat
Jag ska skärpa mig snart
Ville bara uppmärksamma de som läser här om den här fb-gruppen. Ni har säkert sett på nyheterna/internet att en flicka i Bjästa har blivit våldtagen och utfryst av hela sin by, eller två flickor egentligen. Gruppen är till stöd för dem.
Peace out så länge.
Och tack för fina kommentarer:)
Utkast: Mars 23, 2010
Ok, dags att skärpa dig Emelie
Jag får minsann vara en bitch för jag har mens och du får inte säga emot ett jävla skit
"Jag kan bete mig precis hur jag vill, ändå står killarna i kö för att få vara med mig. Vi kan vara hur slyniga vi vill, ändå kan inte karlarna leva utan oss"
Get a fuckin grip! Hur jävla trevligt är det egentligen? Om killar skulle bete sig som svin mot oss och ha något månatligt att skylla på så skulle det vara en helt annan sak! Det skulle minsann inte gå för sig, näädå! Nu måste han skärpa sig, du vet väl hur du tämjer din man? Så får han inte göra.
Tjejer får alltså bete sig hur fan de vill och inte bara när de har mens, nej de får vara "slynfittor" året om! Det är tillåtet för vi är ju tjejer! Passar det inte så är det bara att fortsätta gå. Jag kommer få skrika på dig, slå på dig, jag kommer få säga att jag hatar dig och bete mig precis som jag vill. Du får inte göra ett skit tillbaka för då är du en mansgris och kvinnohatare. Take it or leave it, 'cause I aint changin!
Det är för jävla lågt att skylla på mens och sån bullshit! Var en människa för fan, inte ett djur! Är man ett par så är det samma villkor och samma nivå som gäller!
Så fort det är dags för min helvetesperiod försöker jag tänka på hur jag beter mig. Det slår lätt slint, det gör det, men man kan inte skylla på mens och tycka att det är okej att vara en fitta mot allt och alla, eftersom de måste förstå att man får bete sig hur som helst. Nej, det måste de fan inte! De måste inte stå ut med skit bara för att man inte känner eller orkar bry sig om att kontrollera sig!
Hur jävla kul och trevligt är det att bete sig som en bitch egentligen? Är det någon som vinner på det? Definitivt inte tjejen i alla fall. Som sagt, det slår lätt slint, men är man mogen och självmedveten så kan man hejda sig och tänka "Vänta lite, glöm inte vilken vecka det är. Glöm inte att andas. Skitsaker är inget att hetsa upp sig för".
Jag menar ju givetvis inte att man ska stå där och ta skit bara för att man har sin lingonvecka (fult jävla ord), det beror ju givetvis på hur man blir behandlad också, men försök tänka som en människa, som du skulle gjort i vanliga fall. Inte som ett mensmonster. Är det en skitsak så är det inget att bry sig om, men man måste kunna skilja på skit och skit.
Peace...
Fan, jag orkar inte
Ikväll känner jag mig helt jävla fucked up i huvudet och har skrivit av mig i ett dokument i datorn för att få ur mig lite av skiten.
God natt
Konsten att göra sig könlös
Har vart hos mormor och morfar idag, på vägen dit satt hela familjen inklusive syrrans pojkvän inklämda i vår lilla Golf. Det låter kanske inte så farligt, men om man tänker på att farsan är nästan två meter lång, jag själv är runt 172, Kajjan är inte liten han heller och Linn som sitter med största dunjackan hon kan hitta så ökar kanske förståelsen något mer. Om jag då tillägger att varenda familjemedlem (utom jag givetvis, någon måste ju gå mot strömmen) sitter med solbrillor och visslar och sjunger med till Calle Moraeus hippieshclagerlåt samtidigt som min kära syster med jämna mellanrum lyfter på arslet och släpper av en brakare à la familjen Dolittle så kanske jag kan få full sympati.
Anyway. Jag brukar vara den som står för musiken i bilen, tar alltid med mig skivor från min kära samling, så nu tänkte jag att eftersom vi är fler i bilen så kan jag vara mild nog att inte enbart ta med mig metalskivor. Det blev Springsteen, Mark knopfler och en samling med No 1 hits från 1970-71.
Och så börjar den här låten spelas upp. Varenda gång jag hör introt börjar jag digga, så sjukt jävla grymt intro. Låten är så sjukt jävla bra instrumentalt över huvud taget! Men så börjar de sjunga. Man får den där känslan av kör/gospelsången att Ojojoj.... Någonting börjar kännas jävligt obehagligt, det är något som inte stämmer... Det passar inte ihop riktigt. Som att äta pizza med kolasås ungefär.
I andra versen lyder texten som så här: Prepare yourself, you know it's a must. Gotta have a friend in Jesus. So you know that when you die, He's gonna recommend you to the spirit in the sky.
Hopp, det var det. Där tappade låten all sin groove. Borta. Man kan lika gärna stänga av och gråta en skvätt. De har mixat vad som skulle kunna ha varit en grym rocklåt med något så fruktansvärt som en gospelkör i stil med "Kyrkans Glada Gospelpojkar" i något som verkar vara ett desperat försök att få kristendom att "rocka fett".
Åh vad jag önskar att den hade gjorts av någon annan, om den hade vart i stil med Bad to the bone så hade den vart en av de bästa rocklåtarna ever made! Nej, jag säger som farsan sa när han ovetande avbröt mig i mina funderingar om låten: Man kan ju bara hoppas att de var jävligt höga när de gjorde den
Samma sak med killar. Om jag till exempel skulle bli intresserad av en kille. Låt oss säga att han har allt. Utseende, personlighet, humor - allt. Vi kommer överens alldeles utmärkt och han är i princip det hetaste som någonsin gått i ett par skor. Säg nu att han helt plötsligt berättar för mig att han vigt sitt liv åt Gud, han är djupt troende och för honom har Big Bang aldrig hänt. Han är en fullkomlig fundamentalist. På en sekund har han vänt min totala attraktion för honom till en känsla som motsvarar det man känner när man ser på en moluck.
Han har precis gjort sig själv könlös. All attraktion jag någonsin känt för honom skulle försvinna. Hur kåt man än vart, kvittar om han såg ut som Johnny Depp himself. Jag kan inte se det längre. Han har blivit ett "det". En könlös varelse.
Känns hyfsat depraverande, för att inte säga tragiskt, det där med kristendom. Själva grundstenen i kristendom är ju att man föds som synd. Man är människa, alltså har man syndat stort bara genom att födas. Att vara människa är den största synd du kan begå. Ditt liv går nu ut på att göra så många goda gärningar som möjligt och att leva så gudfruktigt du kan så att du kanske skulle kunna få ett hyfsat liv i himlen när du sedan dött. Hela ditt liv är en resa och målet är att få dö lite mindre syndig än vad du var när du föddes. Om man som kristen inte blir deprimerad och självmordsbenägen med den vetskapen så vet jag inte vad.
Oh well...
Oj...
Speciellt posterna från halva november, hela december och januari fick mig att inse det. Det är så skönt att känna ibland att "Hey, jag är ganska ball ändå. Jag är någon. Någon som folk vill lära känna och som faktiskt är omtyckt" istället för att tänka att man är misslyckad, ful, patetisk, äcklig, tragisk, tråkig, dum i huvudet och korkad. Ja, i princip allt dåligt man kan komma på om sig själv.
Anyway... Dags att gå och lägga sig nu. Upp tidigt imorrn också, hann inte träna något idag men det är lika bra, knäet måste vila så att jag kan springa snart igen.
Ska nog slå på en film att somna till.
Peace out så länge
Serious shit
Just den musiken i sig är perfekt för att fånga den känslan, att man flyger genom rymden. Även om man inte nödvändigtvis måste känna så för någon så förmedlar och projicerar musiken de bilderna i ditt huvud om du skulle blunda.
Men den får mig också att vilja gråta, ångest kryper sakta upp längs ryggraden och försöker ta sig in i min hjärna underifrån. Vemod, sorg och saknad. Är alldeles yr i huvudet, det snurrar så fort. Jag mår illa, jag vill att det ska ta slut, jag vill stänga av musiken men samtidigt vill jag bara höra mermermer! Ta mig tillbaka till det stället. Jag känner det så tydligt, som att jag skulle vara där precis just nu. Är det det här man kallar "bittersweet"?
Det är inte så långt dit ändå, kanske är det därför jag kan lyssna på låtarna utan att en ångestattack bryter ut i full styrka och gör mig till en sängliggande grönsak för resten av dagen.
Här är låtarna som är de absolut starkaste triggarna.
Musik måste vara den starkaste faktorn som finns när det gäller att få en att känna något. Vad vore vi utan musik? Det är det mäktigaste människan har uppfunnit. Alla kan relatera någonting till en viss låt eller genre. Musik får varenda mäniska på jorden att känna något. Även den mest cyniske misantropen kan få något att blomma långt inne i själen, även om det kanske bara är mer hat. Något känner han i alla fall.
Todays to do's
Då så. Dags att vara lite för jävla nyttig. Att göra idag:
- Plugga till högskoleprovet
- Plugga matematik i låneböckerna
- Handla på Willys
- Hämta morsan på jobbet
- Uppdatera uppgifter på Arbetsförmedlingen
- Söka jobb
- Ringa Staffan på Tollare -Ringt men ej svar - Svar!
- Köpa en mp3hållare till morsan
- Förhoppningsvis hinna träna litegrann
Ny spellista på G förresten...
Intresseklubben antecknar
Det jag ville dela med mig om var att jag har vart på teater - Kabaret Kalabalik. Ja, recension kommer. Inte nu dock. Orkar inte. Det var något mer jag ville säga... Kommer inte ihåg vad... Jo, imorrn kommer de och fixar solceller på taket. Då måste jag vara vaken. Varför lät det så mycket mer intressant i mitt huvud? Var det något jag missade att ta med som skulle gjort det hela sensationellt underhållande? Nej, jag tror inte det... Tragiskt.
Nah, screw it.
Ordbajsa.
Har jag förresten nämnt hur mycket jag hatar idioterna på gymmet efter kontorstid? När alla kommer från jobbet? Inte tillräckligt många gånger i alla fall.
En viss typ av killar där, inte alla, men vissa. De är störst bäst och vackrast. Killar kan. Allt. Speciellt träning. Som tjej på ett gym är man rätt utsatt vad gäller just dessa killar. För tjejer kan ju inget, de går ju bara från maskin till maskin och vevar lite. Herregud, vad skulle en tjej rimligtvis kunna veta om träning? Riktig hardcoreträning? Kosttillskott? Finns inte en chans att hon slår killarna på det i alla fall.
Gå du och stoppa tummen i röven, göm dig i en grotta där du hör hemma och kom aldrig tillbaka. Jag kan nog fan så mycket mer om det än vad du både tror och kan själv.
Synd och skam bara att man får tunghäfta i varenda situation där man ska försöka låta intelligent. Där har ni min brist. Jag tror mig vara någorlunda smart, men it all goes out the window när jag ska försöka formulera mig. Antar att det är pressen jag ställer på mig själv. "Måste låta smart så de tar dig på allvar". Jag bryts sönder av stress. Kan ingenting. Kapsejsar. Om jag kunde få ge dem en lapp istället så skulle jag kunna sätta dem på plats, men med uttalade ord...
Dessutom har jag märkt att jag har ytterst svårt att kontrollera mina uttryck när jag blir arg. Snubblar över ord, kommer på massa bra idéer och tankar, men inga vill komma fram och ut ur munnen.
Naahh, shit the same. Bara lite mundiarré...
Och så var det ju det där med snö ja...
Jag ska bara hålla min stora jävla käft stängd i fortsättningen! Ni kanske minns det här inlägget? Mm, nu har Emelie kommit på att det kanske inte är så jävla fruktansvärt roligt längre när MAN INTE ENS SER UT GENOM ETT ENDA FÖNSTER I HUSET!! 
Plus att bussar är inställda så att man inte kommer till gymmet utan får trampa på den där förnedringsmaskinen, a.k.a crosstrainern istället. Nej! Jag tänker fan inte ställa mig på den! Jag protesterar! Om det inte slutar snöa så tänker jag bli FET!
Just det, dagen blir bättre! Det är ju lustigt hur man i sådana här stunder kommer att tänka på allt man annars tränger undan till ett senare tillfälle. Får syn på den där förbannade räkningen jag måste betala, räkningen i sig påminner mig om vad det är jag ska betala - en övningsbok till högskoleprovet som jag inte ens har öppnat än! Plugga var det ja. Sen ska man ju ansöka om att plugga Matte fucking B och lite andra betyg som man inte orkade bry sig om i gymnasiet. Jag skulle ju ändå inte plugga vidare.
Det får mig osökt att tänka på jobb och att jag måste hitta något slags sätt att få in cash på. Vi har ju en strippklubb här i Barnarp i och för sig, det kanske dock inte går så bra ihop varken med att jobba på Tjejjouren eller att vara fet. Där sket det sig.
Och på tal om skit, det där jävla kaffet står och osar fränt upp i näsan på mig och väntar på att få sörplas upp. Kaffe är ett ont påfund vars enda uppgift är att få en beroende av det så man per automatik tar en kopp varje morgon utan att tänka på det, trots att det smakar unket råttpiss. Jag hatar kaffe, jag HATAR KAFFE!!
Men jag vill ju bara bajsa!
Vilket brings me back to matvanor, skuldkänslor, logiskt tänkande vs övrigt tänkande, and so on and on and on.
Ok, nu till frågan som ni kanske ställt er redan i början av inlägget.
Svaret är Ja.
Ja, jag ska förmodligen ha min glorious kvinnovecka snart. Normalt sett är jag något mindre schitzofren, inte fullt så omogen (förhoppningsvis) och kort och gott mer fredlig och in peace med mitt sinne.
Det är tur att man har en blogg att ta ut aggressioner på.
Tjejjouren
Har börjat volontera på Tjejjouren i Jönköping, var där igår och pratade med dem. Ska bli jättekul att få jobba där. Ja, eller kul och kul, det där kan ju lätt misstolkas. Det är ju givetvis tråkigt att sådana jourer behövs och det är hemskt vad vissa har vart med om, men det ska bli roligt och framför allt intressant att få jobba med människor!
Känns som att jag äntligen har hittat mitt kall i livet, nu vet jag vad jag vill göra och vad jag ska satsa på. Får en sådan kunskapstörst, vill suga åt mig allt som finns om personlighetsstörningar, ätstörningar och om psykologi i allmänhet!
Ser det här som den bästa start man kan få om man vill jobba med människor, framför allt med unga tjejer och personer som har det svårt.
Man kan gå på föreläsningar, kurser och utbildningar genom tjej/kvinnojouren och jag ämnar att gå så många jag bara kan!
Fan vad bra det här känns, nu är jag på G!
Alltså... Det där med Melodifestivalen
Jag har börjat fundera på dess egentliga underhållningsvärde. Har bojkottat det helt i några år, men såg några bitar av deltävlingarna förra året och har sett lite av detta årets upplaga också. I brist på annat liksom. Har tänkt att det är ju ändå underhållning, om än oerhört simpel.
Jag tror jag får ändra min ståndpunkt där lite. Tillbaka till där den var innan.
För det första så kan de ju inte ens ta en ton om de så anlitade sångcoacher för miljonen, för det andra - kan man kalla något som får en att vilja skära upp handlederna i ren desperation på grund av alltför påträngande ångest för underhållning? När man hellre - 1: spyr, 2: konsumerar sin nylagda spya och 3: intensivt slickar sin engelska bulldog i brunögat än att fortsätta se på detta epilepsitriggande, incestosande familjeprogram?
Linder (som tydligen alla vet vem det är och är totalt superförälskade i?) framför något som liknar en extra svängig pingstgudstjänst, Bah Kuhnke tar i för kung och fosterland och lyckas ändå bara låta som att han just fått det därbak av sin kära Alice iförd strap-on, Lanto låter som ett Britney Spearsplagiat och allas vår hunk Darin har gått och blivit rultig på senare dar och sjunger som han har astma.
Varför? Man blir ju endast och enbart deprimerad. Det här är alltså vad svenska folket vill se?
De enda som hade något att tillföra programmet var ju (och det här säger jag inte för att jag är ett inbitet metalfan) Crucified Barbara. De spelade och de sjöng helt okej. Sen att själva låten var rätt tam för att passa in i sammanhanget och att jag hellre hade hört något i stil med "Motorfucker" eller "I wet myself" är ju lite av en partypooper, men man kan inte förvänta sig vad som helst, det är ju trots allt barn som tittar. Å andra sidan, får inte barnen grava personlighetsstörningar bara av att se Alcazar framträda så lär ju inget ge dem det.
Kärleksförklaring
Sen finns det musik.
När du lyssnar på den upptas hela din hjärna och ditt hjärta av låten, hela din kropp går in i musiken. Du känner hur den har makten att mentalt klä av dig och krypa in på bara skinnet. Under skinnet. Den tar hela dig - ditt sinne och din kropp, allt ger efter för tonerna du hör och du vill bara upplösas i atomer. Du får ett rus och känner hur allt snurrar när du hör den biten i låten du tycker mest om.
Den ger dig rysningar så du får gåshud på hela kroppen även om det är 30 grader varmt ute. Det enda som existerar är du och musiken, den finns för dig och du finns för den. Det känns som att textraderna är skrivna bara för dig och du blir oslagbar, odödlig och oövervinnlig. Det finns inget som du inte klarar av.
Det är din närmsta vän som alltid finns där.
Så känner jag varje gång jag lyssnar på Metallica. Vet inte varför, har gått igenom och älskat så många bra band genom åren, men de har inte haft det antar jag. Har bara slutat lyssna och återgått till Metallica igen. Det är lustigt, jag som tröttnar så fort på att lyssna på samma artist för länge. Borde tröttnat på dem för längesen, men jag får fortfarande samma rus varje gång jag hör solot i Ride the Lightning eller introt till For Whom the Bell Tolls.
Förstår inte varför deras fans gnäller på dem om att vara sellouts. Är man ett fan ska man uppskatta den musik de gör! Det är de som gör den och den betyder något för dem, det är en annan fas i deras liv och karriär! De har vågat förändra sin musik i samma takt som de själva vuxit och förändrats. Deras låtar har utvecklats med dem!
Det kan man inte kalla sellout! Skit i att de klippte sitt hår, personligheten och talangen sitter inte i håret.
Ta Metallicafans som övergått till t.ex Slayer, för att Slayer minsann håller fast vid sina rötter och inte ändrar sin stil. Är inte det sellout? Att aldrig våga förändras för att man vet att det man gör funkar och säljer?
Metallica har vågat göra något nytt, de har vågat ta chanser och risker och se på dem idag! Gubbarna kan än! De är odödliga!
Det är nog just precis därför jag kunnat lyssna på dem så länge utan att tröttna, vilket humör man än är på kan man passa in det med ett album eller en låt. Vad man än känner för att lyssna på. Deras låtbibliotek är så oändligt stort!
Nåja, det var min lilla kärleksförklaring till bandet som har följt mig sen jag var 13-14 år gammal.
The Big Bad Wolf
Jag tror allvarligt talat att jag var en man i mitt förra liv. En riktigt manlig man. Manly man. Typ Quagmire-stuket. Yeah... Ok, inte riktigt så sjuk kanske.
Men något liknande i alla fall. Jag tror att jag tänker på killar nu på ungefär samma sätt som killar tänker på tjejer. De synar, dömer, gillar, fantiserar en liten stund, osv...
När jag var liten blev jag kär hur lätt som helst. Iofs hade man ju inte särskilt seriösa förälskelser i lågstadiet, men jag börjar fundera på om det gått över till lite mer djuriska känslor istället! Inte mig emot alltså, det är bara så annorlunda mot förr. Då brydde man sig inte ett skit, ens om killen på stan såg ut som Johnny Depp. Har ju förmodligen att göra med att jag var i ett förhållande då, alla andra killar blev ointressanta.
Men nu, fan jag spanar ju in varenda snygging medan en röst i mitt huvud säger "Well, hello there...."!
Jag bryr mig inte om det inte skulle leda någonstans. Alltså, jag menar att man bara spanar in varandra och börjar snacka, inte hoppar i säng så fort man får chansen till det. I do have my restrictions. Dessutom är det ju inte det jag är ute efter heller, bara tjöta lite, flirta lite, skiljas åt. Inget mer med det.
Så, nu var det ute.
Hehe, kom osökt att tänka på den här gamla byrackarn. Rödluvescenen börjar ca 1.20 in i klippet.
