Tillbaka till verkligheten igen

Idag har jag vart glad. Idag har jag inte känt ångest. Gårdagen var hemsk, men den avslutades på ett sätt som gjorde det värt våndan. Tänk vad ett gulligt ord och en blinksmiley kan göra. Att det till och med kan röra en till tårar. Bra tårar, inte dem som runnit ner för ansiktet i en veckas tid och blåst upp det något groteskt. Igårkväll var en bra kväll och idag är en bra dag. Jag har nytt hopp.

så var man tillbaka från molnen igen. Jag sa de tre orden och kastade mig därmed ut för stupet. Nu ser det ut som att det är längre att falla än vad jag hade hoppats på. Eller det blev längre för bara en liten stund sen. Och jag förstår, det gör jag, både förstår och inte förstår egentligen. Självklart är det jobbigt, men snälla - försök förstå mig med, don't leave me hangin'! Om jag förstår dina känslor så snälla, snälla förstå mina!

Jag vet inte än. Men det känns bättre åtminstone. Tror jag. Ingenting kan få en att må så dåligt som vetskapen att man inte vet någonting. Eller jo, det är klart... Om det man får veta är negativt så kan det ju vara världens undergång, men hoppet finns alltid kvar fram tills valet är gjort. I måndags (igår) kände jag för första gången på länge en genuin lycka, ändå försökte jag instinktivt hålla den tillbaka, men så tänkte jag för mig själv att om jag nu inte känt glädje på så här länge, kan jag då inte tillåta mig att släppa fram det lilla (eller egentligen i det här fallet - den enormt stora) som finns? Det är farligt att vara glad, för det kan ryckas ifrån en på en halv sekund, men ska det då betyda att jag aldrig vågar vara glad igen? Är det värt att vara lycklig precis just nu, även om det betyder att jag senare kan falla så hårt att jag inte kan ta mig upp igen? Det känns som att det är ett bättre alternativ att vara negativ, då blir inte fallet så hårt om mattan dras undan. Men i grund och botten är jag nog optimist när det gäller allvarliga val och situationer. Eller bara naiv. Vad det än heter så är jag tacksam för att jag som människa alltid ser ljuset någonstans. Det jag menar med det är att jag hoppas att det där fallet aldrig kommer. Jag hoppas att jag kommer stå stadigt och fast, för jag har aldrig varit så här säker på vad jag vill och vad jag känner.

Har aldrig känt en större skräck i hela mitt liv, men nu måste jag satsa allt jag har.

Ibland önskar jag att den enklaste utvägen inte var den värsta.

Min kurator tycker att jag är cool:D

Hittade den här bloggen hos http://www.hemlighetsmakerii.blogg.se. Det finns inga ord för hur imponerad jag är av den här tjejen!

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.33757

Nu får du fan skärpa dig, din jävla tönt. Gå och göm dig i nån mörk vrå, jag orkar inte ha med dig att göra för tillfället.
Jag är trött på den sidan av mig själv, jag kan la fan få vara glad om jag vill det eller? Sluta säg åt dig själv att inte vara glad, sluta tryck ner dig själv.
Du är inte allt det där som du intalar dig själv att du är. Långt ifrån.

För en gångs skull är det verkligen jag som säger ifrån, mitt riktiga jag. Det jaget som hela tiden får stå ut med gliringar, fula ord, nedlåtande kommentarer, psykiskt och fysiskt våld, osv, det är det jaget som säger FUCK OFF!

Du kommer komma tillbaka, kanske starkare än innan, men just nu får du fan hålla dig på avstånd. Jag tänker vara glad, jag tänker skita i vad du tycker om mig och allt vad det innebär.

Jag är fan bra. Jag är någon och jag är värdefull. Tack ni underbara människor som rent spontant, utan tvång, påminner mig om det ibland. Ni vet vilka ni är:)

Ignorera mig inte när jag är märkbart upprörd, var inte så kall. Jag är fortfarande mänsklig, precis som du. Behandla mig inte som luft, jag känner mig redan som ingenting. Att bli ignorerad gör bara den känslan starkare.

Inte berättigad till ett värde.
Inte berättigad till några starkare negativa känslor.
Om jag inte får bli upprörd, om det bara leder till att folk vänder ryggen till, vad har jag då för värde?

En människa kommer med många sidor, bra som mindre bra. Om vissa sidor hos någon är mindre värda, vad säger det om individen? Om de sidorna inte är tillräckligt bra för att uppärksammas, då är ju hon mindre värd. Mänsklighetsfaktorn dras ned till hälften. En människa som inte kan visa sina sämre sidor är inte en hel människa. Jag tror inte ens jag är mer än 25-30 procent, allt inräknat.

Så här har du mig, en fjärdedels människa som tappar ännu fler procentenheter ju mer hon stänger in sig. Jag är bra på att vara glad, att inte ta illa upp, lugn och förbiseende. Jag har lärt mig. Det i sin tur har gjort att jag inte en enda gång kan visa någon av de här monstruösa sidorna som även jag har. Om jag gör det blir det kallt.

För varje gång mina mänskliga känslor blir ignorerade sluter sig skalet tätare omkring.
Vad är det ens skalet sluter sig om? Ett stort Ingenting.

Jag kan inte visa minsta tecken på irritation/ilska/frustration/missförståelse. Jag värd inte värd att få utlopp för sådana känslor.

Just smile and wave, boys. Smile and wave.

Eller kurator blev det denna gången, psykdoktorn är på semester. En start åtminstone.

Fy fan vilka jobbiga nätter jag har haft nu på sistone. Drömmer massor och inte många av drömmarna är positiva. Den röda tråden är väl förvirring, eller nej, kaos är ett bättre ord. Kaos med relationer och med mitt liv, med saker jag gör och försöker undvika att göra. Allt tenderar att bli exakt så som jag inte vill att det ska bli.
Det är mörka drömmar, inte mardrömmar, men jag vaknar upp med känslan av att ha kommit hem från ett ställe som jag aldrig vill tillbaka till igen. Det börjar bli jobbigt att drömma, innan var det inget jag reflekterade över om inte drömmen varit speciell på något sätt, men nu ser jag inte fram emot att somna.

Låg dessutom vaken i natt och hörde ljud överallt. Förmodligen var det bara vinden som blåste så att huset knakade lite här och var, men man kan ju inte låta bli att fundera över om man glömt låsa dörren eller stänga fönstret. Så jävla nojjig som jag är när jag är ensam hemma så är det ingen risk att jag glömmer se till att jag är i säkerhet...

Nej, jag mår inte bra just nu. Jag vet att jag säger att jag gör det men det är bara för att slippa prata om det. Ärligt talat vill jag inte prata om det, sparar pratet till skrynklaren. Jag borde egentligen inte ens skriva det här men jag vill att ni ska veta varför jag är osocial, tjurig, nere, osv. Jag vill hålla det för mig själv, vill inte blanda in någon, även om jag har några som står mig väldigt nära. Det enda jag vill ha är en trygghet, en famn, ett ställe att gå till där jag kan glömma bort mig lite. Jag vill inte att du leker psykolog åt mig, jag vill bara att du är där.
Jag vet inte om det är mycket begärt att du ska vara där utan att veta varför, men det är det jag behöver.

Resten klarar jag själv. Jag klarar av att hjälpa mig själv bara jag har en hamn att komma till ibland. Anledningen till att jag skriver det här är att det börjar gå överstyr nu, jag börjar tappa kontrollen, så innan det är för sent måste jag ha gjort något åt det.

Det är i princip bara de som står mig närmst som läser här då och då, så jag ber er, fråga inte. Bara var där. Känns det alldeles för fräckt att jag ber om det så bara låtsas som ingenting.

Jag orkar inte med det här mer

Vad menar man egentligen med att stryka över viss text i sitt blogginlägg? När man gör det helt random menar jag, typ så här: "Idag har jag vart och badat och ätit våfflor". WHAT? Va ere liksomm? Betyder det att man egentligen inte ville äta våfflor? Att man gjorde det mot sin vilja? Hatar man våfflor? Är de fula? Eller vadå? Då är det väl lika bra att skriva det istället för att stryka över det som om det vore en lista man checkar av eller? Har jag fel?
Det finns inte med i det svenska språket när man skriver text på papper, men bara för att man har det alternativet på datorn/bloggen så måste man ju såklart använda det, är det så? För att det är lite spejsat så där? Lite roligt, lite whateverIdon'tcare-orginellt?
Det har stört mig fruktansvärt länge och gör det fortfarande! Ge mig en jävligt bra förklaring på varför ni stryker över random ord!

Är det så här det ska va?
Näpp, det åker i soptunnan om jag får bestämma!

Ledsen när jag somnar, ledsen när jag vaknar. Jag orkar inte.

Längtar efter dig så jag blir tokig snart! Jag har tusen tankar i huvudet som vill ut, kan knappt försöka sätta ord på dem för allt blir en enda röra. Inget låter vettigt när man är kär, man vill säga så mycket men orden är inte tillräckligt fina eller beskrivande. Hjärtat slår så hårt att ord enbart skulle förminska känslan i slagen, sätta ett tak över och hindra hur högt det skulle kunna slå. Det vore som att ha hörselkåpor på öronen under en Metallicakonsert!

Du har glömt din tröja här, den doftar verkligen som du gör. Doften kommer försvinna ganska snart om du inte är här och kan "fylla på" den. Börjar redan avta, det är lite skrämmande att det försvinner så fort. Tröjan är det enda fysiska jag har, det enda jag kan röra vid och känna en liten förnimmelse av närhet, som påminner om dig. Det som dock är starkast är mina tankar på dig. Tänker på platserna där vi var, sakerna vi gjorde där, känslorna vi båda kände. Jag har verkligen tur som har hittat någon som jag i princip kan vara helt naturlig med. Det dröjer ju alltid en viss tid innan man kan vara exakt som man är när man inte har sällskap, men känns som att det ändå har gått fort att lära känna varandra, på riktigt den här gången.
Usch, det har varit så mycket till och från, speciellt från min sida. Jag är ändå väldigt glad att jag bröt kontakten de tre månaderna när jag mådde som sämst, jag tror inte att vi skulle trampa på samma väg över huvud taget idag om jag inte hade gjort det.
Trodde ett tag där att jag aldrig skulle se dig igen, att vi gjort vårt och var färdiga med varann. Oj, vad fel jag hade. Vad mycket vi hade och fortfarande har att hämta hos varandra!
Ibland är jag nästan nära att tänka/säga/skriva de där orden, men jag vet att det är alldeles för tidigt att göra det. Det är bara för att jag är så jäkla kär i dig som jag vill säga det, orden är dock alldeles för starka för att slösas bort vid det här stadiet. För det är just det man gör då, man slösar på dem. Svårt att föklara, jag tycker ju om dig så mycket, men jag vill spara just de orden till ett tillfälle då båda känner att det är rätt tid att säga det.
Jag var rädd för att nämna sådana här saker innan "pausen", men nu känns det som att vi är på samma våglängd. Du har sagt och skrivit så många fina saker nu det senaste att jag tappat andan och fått en overklighetskänsla, händer det här? Sa du just det där? Är det verkligen mig du menar? Och ja, det är mig du menar. Helt otroligt, kan fortfarande inte fatta att det är på riktigt men det är det. Du tycker faktiskt om mig, på riktigt.

Men avståndet... Det funkar inte. Jag ser massa roliga saker jag vill göra hela tiden, vill göra dem med dig. Käka sån där god kladdkaka med dig, sitta och se på solnedgången med dig, fiska med dig, campa med dig, softa med dig, vad som helst blir roligt bara du är med! 
Vi måste göra något åt avståndet.

Då var man tillbaka i Jerusalem igen. Både skönt och lite tråkigt. Hade en väldigt trevlig vecka hur som helst, fullt upp varenda dag. Önskar jag hade haft lite mer tid att träffa fler polare.

Min energi är helt borta. Jävlar i min lilla kista vilken utekväll det blev. Slutkörd. Minst sagt.
Den tiden i månaden igen, sovit ganska lite och högskoleprov i morgon. Det kommer gå riktigt bra. Känns ända in i själen att det kommer stå 2.0 i resultatet eller att det åtminstone kommer innehålla de siffrorna. 2.0, 0.2 - what's the difference? Det är en tvåa och en nolla.

Vill bara få skiten överstökad så man kan leva ett normalt liv igen och bara tänka på att skaffa jobb.

Nu ska jag bara sooooooooooooooooovaaaaaaaaaaa.................

God natt

Jag är inte den som tror på allmäktiga gudar, som ni kanske vet. Oftast har lustiga händelser logiska förklaringar. Det finns dock stunder då man får stanna upp, le åt sammanträffanden och fundera lite på om det kanske, kanske kan betyda något.
Jag vill tro på att det finns något oförklarligt, kanske för att känna att vi inte är ensamma på jorden. Kanske för att man inte vill vara helt och hållet död när man sedan ska dö. Att ha en tröst liksom. Hur som helst så kommer varenda människa få reda på det till slut. Jag kan hoppas på att det finns, men jag vet inte om jag vågar tro. Om det skulle visa sig att det faktiskt finns något mer än det fysiska jordliga livet så skulle jag vara öppen för att ta in det utan att känna mig chockad, skulle det inte finnas... Ja, då är ju det fullkomligt logiskt det med.

Anledningen till varför jag kom att tänka på det här är för att jag tappade en vante i höstas, några veckor innan snön kom. Promenerade runt Skinnersdal som vanligt och märkte när jag kom hem att en av vantarna (som jag hade i fickan) var borta. Det är en ganska lång runda att genomsöka så jag tänkte att jag tar det nästa gång jag går ut. Gick ut någon vecka efteråt, hittade ingen vante. Flera gånger gick jag rundan och spanade. Sen kom snön och det var för sent för att leta. Tänkte på vanten då och då, speciellt när snön sakta men säkert till slut började smälta bort och det var dags att ge sig ut igen. Så idag när jag bestämt mig för att springa (vilket var en dum idé eftersom jag inte druckit något vatten, så jag blev svimfärdig efter bara en liten stund) tänkte jag att jag ska hålla utkik. Ingen vante. Nähä, då ger jag väl upp då, den har säkert sköljts iväg av vattenflödena som blivit av snön. När jag bestämt mig för att ge upp letandet tänkte jag samtidigt att oftast sker ju positiva saker när man just gett upp allt hopp, när man slutat leta efter det man vill ha. Så gick jag några hundra meter till och såg att jag skulle få möte av en tjej på andra sidan vägen. Hon hade ridkläder på sig och skulle till stallet jag just gått förbi. Funderade på om jag skulle orka hälsa på henne, men av erfarenhet vet jag att yngre människor aldrig brukar hälsa på en, ens om man själv hejar högt, så jag lät bli i sista sekund och tittade bort åt sidan istället. Då fick jag tvärstanna, för just som jag var på väg förbi den så såg jag den blåa stickade vanten i ögonvrån. Där låg den. Hade jag valt att hälsa på tjejen hade jag inte sett vanten.
Nu är ju inte det här en jättegrej över huvud taget, det som fick mig att fundera var just det att jag bara några hundra meter innan tänkt att "Om jag ger upp och slutar spana efter den så kanske jag hittar den, även om den förmodligen ligger på ett ställe jag redan gått förbi för längesen. Det är ju oftast när man gett upp som man hittar vad man söker".

När jag hittat vanten och förundrats litegrann över sammanträffandet kom jag att tänka på andra sammanträffanden jag vart med om i livet. Första pojkvännen till exempel (nej, jag räknar inte den jag hade i låg- och mellanstadiet). Det hade vart ett jäkla ståhej fram och tillbaka med en kille som jag var dödligt förälskad i när jag gick i gymnasiet, till slut gav jag upp den ständiga jakten (där han jagade mig med blicken och jag jagade honom om vart annat) i tron om att jag aldrig någonsin skulle träffa en kille som var tillräckligt intresserad av mig för att starta ett förhållande. Då hände det. Då träffade jag Honom helt plötsligt. Vi var tillsammans i ca fyra år.

En annan gång, ganska nyligen egentligen, hände också en sak som fick mig att fundera på om det var mer än slumpen som avgjorde. Var lite samma sak där, mycket fram och tillbaka med den här killen också. När jag till slut bestämt mig för att bryta kontakten för bådas frid, och till och med börjat glömma bort det lite (hade nog gått nästan tre månader) så slog det ner som en blixt från klar himmel. Drömde en dröm som talade sitt tydliga språk och som fick mig att minnas allting igen. Fick mig att fatta att det inte alls var glömt, bara förträngt och borttvingat.
Blev förtvivlad när jag insåg det och att det var för sent. Jag ångrade inte att jag brutit kontakten, det gör jag fortfarande inte eftersom det nog var vad som behövdes just då, men jag hade velat göra allt för att få en ny start. Visste inte om jag skulle våga ta första steget eftersom jag brutit kontakten utan att säga ett ord om det. Dagen efter drömmen fick jag ett sms av honom. Det var visserligen relativt innehållslöst och dessutom inte ens menat till mig, men jag kunde inte låta bli att undra varför det hände när jag precis kommit att tänka på honom igen efter så lång tid.
The rest is history:)

Som sagt, jag vill gärna tro på att det var mer än slumpen men jag vet inte om jag vågar. Lite skeptisk är jag ju. Kanske är kontentan av det hela att det betyder något för just mig, för att det är jag som gör det speciellt? Det behöver inte vara något stort som bestämmer över dessa händelser, det blir kanske en större grej för just den individen som tycker att det är speciellt, just för att det är speciellt för just den individen? Man kanske skapar sina sammanträffanden och öden.

Någon mer som vart med om något liknande?

Ok, nu är jag sent uppe idag igen men anledningen till det är att jag somnade riktigt sent i natt. Runt tre tror jag det blev. Låg och vred och vände på mig och kom på att det var väldigt längesen jag var på yoga, så jag provade att göra ...vad fan heter den nu igen... Dödsstilla position tror jag. Iaf den "ställning" där man slappnar av mest. Man ligger i princip bara på rygg och försöker känna efter vilka kroppsdelar som spänner sig, för att kunna slappna av i precis hela kroppen. Låter musklerna runt ögonen slappna av, munnen får gapa lite, ryggen och korsryggen får sjunka ner mot underlaget, händerna ligga öppna med handflatorna uppåt, osv, osv. Och så det viktigaste av allt förstås: andas djupt och med jämna andetag ner i magen. Det funkade faktiskt, kände att jag började bli trött redan efter fem minuter.
På morgonen halv åtta ringde telefonen så jag fick ta ett samtal om kommande resa, vilken blir imorrn. Då kände jag att jag behövde sova lite till, så ställde klockan på nio och snoozade till tio. Drömde om bussresekrångel... Nu är jag uppe any how, har druckit två koppar kaffe för att få i mig koffein innan jag ska ut och springa (koffeinet tar jag väl av gammal vana, innan tog jag det i tabletter). Vädret är vackert så ska passa på att sola lite också om solen är så snäll att stanna framme.
Jag tror inte att morgonångesten har vart lika stark idag, men jag känner mig avtrubbad. Eller bedövad kanske. Bättre än att känna sig vissen i alla fall.

Just det! Koffe och Madde; jag glömde lägga till en sak på listan igår - gitarren måste jag ju öva mer på!:)

Har inte lyssnat på så mycket musik det senaste, ingen Metallica alls. Vad dum jag kände mig när jag kom på det, Metallica har ju varit min klippa förr och hjälpt mig när jag vart nere. Hur kunde jag glömma att musiken är det som helar mest?

Sen blir det nog gymmet tror jag. Om man orkar med att vistas bland alla grymtande hormonstinna tonåringar och besserwissers.

Peace out!