Tillbaka till verkligheten igen

Jag vill inte vara sån här längre, så tystlåten jämt. Jag vill kunna prata igen.
Prata och skratta och slappna av med andra människor, som förr.

Men jag känner mig så tom. När det blir tyst har jag inget att tillägga längre. Jag bara sitter där med en nästan sorgsen känsla i bröstet.

Om man själv inte är glad, utan deppig för det mesta, så märker man det så fort det tystnat runt omkring en. Man kan hålla igång ett samtal, man kan skratta, tycka och tänka, men när tystnaden lägger sig så läggs ett lock på och man får inte fram något, inte ens i tankeväg.
Man blir bara så fylld av tomhet att det är det enda man tänker på.
Det slukar allt annat.

En sak som jag däremot ser positivt på är att jag verkar ha hittat en balans nu. Skrev om att vara ärlig för en tid sedan, att människor gärna drar vita lögner istället för att säga som det är för att de tror att sanningen sårar en.
Skrev också i ett annat inlägg, helt nyligen, att jag kommer förstöra något. Att jag inte visste vad det betydde, ens för mig.
Sådant - ovetskap, kan göra att jag sitter och grubblar och "känner" mer än vad jag egentligen gör.
Behöver inte känna något nämnvärt alls, men bara för att jag inte vet läget så rusar tankar och placebokänslor iväg.
Nu vet jag läget och det är underbart! Jag är så jävla fri just nu, fri från de tankarna. Nu vet jag vad det betyder, tack vare att någon för en jävla gångs skull sa sanningen!
Det sårade inte ett dugg, blev enbart lättad av att få veta det.
Det betyder att jag kan sluta fundera, behöver inte tänka på hur jag ska vara eller hur jag ska formulera mig för att inte trampa snett och misslyckas.
Det finns inget att misslyckas med! Har aldrig funnits något och kommer förmodligen inte att bli något heller. Och det är lugnt! Så länge jag vet läget så är jag med på noterna.

Tack :)

Det kommer gå åt helvete. Som förra gången. Så fort något känns så börjar tankarna komma.
Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vad känner jag ens? Finns det något där att hämta eller är det bara mitt huvud som fantiserar igen?
Är det bara jag som känner så för att jag är svag och låter mig själv känna?
Det kanske inte är så för andra menar jag; andra kanske kan ha kontakt med varandra utan att det behöver betyda något.
Jag tror inte att det här betyder något. Det är bara jag som virrar omkring bland känslorna.
Det är jag som beter mig onormalt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Jag borde inte ha mänsklig kontakt med en enda jävla själ.
Hjärnan trasslar ihop sig direkt till en hård knut.
Så förstör jag allt.

Mina starka stunder blir allt färre, de stunder när jag tänker att jag inte behöver något/någon annan än mig själv.
Just nu nu känner jag mig som hud utan ett skelett. Det finns ingenting som håller mig uppe, jag ligger bara där helt hjälplös och patetiskt ynklig.
Jag vill be någon vara mitt skelett men jag kan inte.

Ibland önskar jag att jag blev inlagd för jag orkar inte stå upp själv, jag orkar inte koncentrera mig på mig själv eller att leva ett normalt liv.
Vill koppla bort allting som kallas ansvar och bara bli omhändertagen.
Morsan har ju märkt på mig ibland att det är något som är fel. Har faktiskt pratat lite med henne om vad som pågår i mig när jag blir sådan.
Vi har pratat om att jag ska börja gå till en psykolog, men jag vågar inte det. Jag vill inte få reda på saker om mig själv som jag alltid jobbat på att skjuta undan.

Bara det faktum att jag fick en mindre panikattack på Gekås i onsdags var ju chockerande, för mig i alla fall. Jag har aldrig fått sådan panik av att befinna mig i en folkmängd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ändå har jag vart där så många gånger och tyckt det vart lika kul varje gång.
Denna gången var annorlunda, satt bara vid toaletterna och väntade på att morsan skulle bli färdig med sin runda.

Satt och tänkte på förra gången jag var på Gekås och planerna efter det. Det var så annorlunda då.
Det är konstigt hur man tror att man glömt och gått vidare när man märker att man bara tvingat sig själv att inte tänka på det.
Gamla känslor dök upp igen, inte lika starka, men de fanns där.
Saknar det ibland och har tänkt mycket på det den senaste tiden. Ibland önskar jag att jag var tillbaka där, bara en liten stund. Bara en natt.

Nu känns det som att jag har börjat om på nytt, startat en ny omgång som kommer gå åt helvete den med.
Och jag hatar mig själv för att jag gör det en gång till.
Den här gången vet jag inte ens om det är det minsta besvarat.

Har nog inte fattat hur mycket det påverkade mig.
Insåg det för några timmar sedan. Det har påverkat mig sjukt mycket, och till det negativa dessutom.
Jag har fått en ny egenskap.
Jag litar inte på att någon egentligen vill vara med mig. Jag tror bara att det är på grund av medlidande för den svagare individen.
Jag undrar varför någon skulle vilja umgås med mig bara för att.
Om någon mot alla odds faktiskt bara var ute efter mitt sällskap så tror jag att personen i fråga skulle tröttna efter några gånger och börja undvika mig istället.
Det är bara en tidsfråga.
Vad har jag att erbjuda? Jag är bara ett skal, trots allt.
Jag är tom och jag har så jävla svårt att lita på både mig själv och på andra.
Vågar inte lita på ord, de kan alltid betyda något annat. De kan alltid ha uttalats för att inte såra ens känslor.
Vad skulle jag kunna ha som får andra att vilja vara med mig?

Jag vet att det låter jävligt tragiskt, för att inte säga patetiskt. Men de tankarna höll mig vaken till sent in på natten och ju mer jag tänkte på det, desto sannare blev det.

Det är en vacker dag, solen lyser, har vart ute med kameran och njutit av vädret, lyssnat på bra musik (vad vore livet utan musik?), hittade en blogg med underbara bilder och citat (http://runawaytrain.tumblr.com/), är för första gången på länge helt utvilad och en lustig känsla sjuder - eller ska man säga pyr, i kroppen...

Idag känner jag mig...vet inte riktigt hur jag ska beskriva det... Fylld? Fullständig? Komplett? Fridfull?

Lycklig?


Det känns i alla fall som att hålet i bröstet har minskat en aning.
Som om man var full av ett milt men varmt ljus. Ett sådant där ljus som liksom ...blir när solen börjar gå ner i horisonten och man känner att dagen har varit bra.

Tog precis bild på det för att kunna illustrera vad jag menar, klicka på bilden så blir den större:



Låter kanske konstigt att man skulle ha känslan av det här ljuset i sig, men det är precis så jag känner idag.
Ska försöka komma ihåg den här känslan när det blir mörkt.

Så vill jag känna när det är dags för mig att dö.
Fridfull och lätt

Har aldrig velat bara försvinna så mycket som jag vill nu.
Dö vill jag inte, bara sluta finnas tills det vänder igen.
Vill bort från alla förväntningar,
bort från verkligheten ett litet tag... Eller ett långt tag.
Bort från mig själv.
Bara gå upp i rök utan att någon skulle märka det eller leta efter mig.
Vill sluta existera.
Inga fler tankar, ingen mer ångest. Ingen panik. Inga fler tillbakapressade tårar.
Inga fler lögner eller bortförklaringar.

Ingenting.

Förr behövde jag aldrig fylla mina dagar med något. Jag var lycklig när jag bara var. Behövde ingenting. Nu får jag panikkänslor så fort jag inte har något att göra, någon att vara med, så fort ingenting distraherar mitt huvud blir jag helt apatisk. Känner mig som en zombie.
Slutar nästan existera på ett sätt.
Kan sitta och stirra på datorskärmen i en halvtimme utan att märka av att tiden går.

Allt försvinner. Allt som betyder liv.
Bara det fysiska finns kvar.

Är nära att bryta ihop hela tiden.
Varför?
På grund av mig själv och de tankar som snurrar i mitt huvud hela tiden.
Så fort allting blir stilla. Så fort jag inte är med någon.
Då kommer de.
Tankar om allt.
Allt som hänt de senaste dagarna. Allt som jag vill ska hända och som jag inte vill ska hända.
Jag måste lära mig att sluta tänka snart.
Låta saker ha sin gång.

Vill bara krypa ner i sängen och tyna bort, det här är inte bra.

Jag borde inte ha något socialt nätverk över huvud taget på minst ett år, jag kommer bara stöta bort alla jag tycker om...

Vill bara försvinna bort från allt. Kommer ändå bara vara en börda och en last för så många till slut.

Jag vill att folk ska få en positiv känsla i magen när de tänker på mig, inte känna sig tvingade till att prata och vara med mig för att de inte vill såra mig.
Så trött på att människor ljuger för att de tror att man inte tål att höra sanningen. Grejen är bara att jag plågar mig själv så mycket mer då. Jag tänker och grubblar, gråter, stänger in mig i mig själv.
Om någon vågade säga som det var så skulle det kännas som en stor sten lyftes från mina axlar. Som en orolig ande som äntligen fått frid.
Jag föredrar sanning framför en vit lögn. Även om den lögnen är till för att inte såra mig så gör den så mycket ondare än att få veta sanningen, även om sanningen gör ont ibland.

Jag är så van vid att alltid höra sanningen, plågsamt van. Känns som att jag kan ta allt så länge det är sant. Jag är däremot inte van vid att folk ljuger. Jag drar en liten jämförelse som många känner igen; "Ser min rumpa stor ut i de här jeansen?" "Nej då, du är jättefin (...)".
Om jag hade ställt en sån fråga hade jag fått till svar "Ja det gör den, men det gör inget"

Jag hör direkt om någon ljuger för mig, fattar ni då vilken omställning det är?

SANNINGEN SÅRAR MIG INTE SÅ MYCKET SOM LÖGNEN GÖR!

I can handle the fucking truth!

Nu pratar jag om människor i allmänhet, det är så vanligt att dra vita lögner.
Om du inte vill umgås med mig - lugnt, du behöver inte! Om du inte tycker om mig - fine, säg det då! Låtsas inte att du gör det. Alla kan inte tycka om en. Om du inte håller med mig om en grej så är det lugnt, I can take it!

Men! Det finns något jag gör fel jämt och ständigt. Det kan ha en liten, men även en stor del med det ovannämnda att göra.
Jag vill ha koll. Jag vill veta vad som händer och vad man känner.
Det är det jag gör fel i hela tiden. Varför kan jag aldrig fatta att man inte kan veta allt? Varför ska jag försöka ta reda på allt?

Jag säger till mig själv så ofta att ta det soft, lugna ner dig. Det går som det går. Du kan inte bestämma ett skit.

Varför lyssnar jag inte på mig själv när jag vet att jag har rätt?

HELVETE SATANS JÄVLA SKIT OCH FITTA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

DET GÖR SÅ JÄVLA ONT!!!

ÖVERALLT, INIFRÅN OCH UT

Flippar fan på allt...

...inte mer ångest nu, gör det inte en gång till.

Hjärtat har slagit mycket hårdare än vanligt senaste veckan. Inte bara att det känns så, det slår bokstavligen sjukt jävla hårt från det jag vaknar tills jag somnar. Känner det ända uppe i halsen och ner i magen en bit under revbenen och även bak i ryggen. Känns som att jag precis sprungit ett maraton, skillnaden är bara att jag aldrig slutar vara andfådd. 
Ibland snurrar huvudet till så jag måste sitta ner en stund för att inte falla.
Blir varm och ansträngd av minsta lilla, till och med av att gå i trappor eller springa tio meter.
Sover dåligt varenda natt och vaknar tidigt på mornen. Men vem fan vill gå upp kl 7 om man inte har ett jobb att gå till?
Är det såhär det är att vara ..... fast värre?