Tillbaka till verkligheten igen

Sitter och tänker på allt som hänt de senaste månaderna och mitt bland all sorg och hopplöshet känner jag små glimtar av sinnesförvirring och desperation helt plötsligt. Jag vet inte vad jag ska göra, när ska jag gråta, ska jag börja prata med kuratorn igen? Jag orkar inte det, jag orkar inte sitta där och gråta inför någon jag inte känner. Och jag vill ju inte prata heller, jag vill inte gråta, jag vill inte utreda och prata om.. hur många är det nu... sex st källor eller "incidenter" som fått mig att upplösas i en total känslomässig sörja.
Det är ju ganska skrattretande att allt det där ska hända när man verkligen bestämt sig för att göra något åt sin "situation".
Men det finns det som är positivt också, de problemen jag hade innan har skjutits väldigt mycket åt sidan, kanske till och med försvunnit helt. Åtminstone ett av dem. Jag är inte alls deprimerad eller tänker låga tankar om mig själv längre, tvärtom känner jag att jag faktiskt är värd kärlek och vänskap. Ganska mycket av det till och med. Och jag får väldigt mycket av det också, Sanna och Bella - ni är de bästa vänner man kan få. När man mött så många otrevliga människor eller personer som helt enkelt inte bryr sig om man börjar må dåligt, då fattar man verkligen vad den kärleken och vänskapen ni ger betyder. Vad hade jag gjort utan er? Det är ju bara er jag vågar prata med utan att vara rädd för att ni ska försvinna. Ni är fan otroliga.

Idag ska jag åka upp till Teknikmagasinet och köpa en sån här. Den ska jag vid ett passande tillfälle och rätt plats tända och se när den höjer sig upp i luften med Marvins namn på den.

Drömde om honom igår natt. Drömde att jag skulle prova en hallucinogen drog och att Bella skulle hålla i mig så att inget gick fel. Det var bestämt att jag skulle ligga ner på sidan och hon bakom med armarna om mig. När den började verka och jag började se saker så tänkte jag på Marvin och på att jag inte hade älskat honom tillräckligt, på att jag hade försummat honom och inte ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet. Då började jag gråta i drömmen och skaka för att jag trippade. Så vaknakde jag av att det kändes som att det brann av tårar bakom ögonlocken och att jag låg på sidan och spände mig och skakade som om jag trippade och blev fasthållen. Väldigt surrealistiskt att vakna så, men det var skönt att inse att det var en dröm. Och att jag faktiskt hade älskat Marvin väldigt mycket, myst med honom, gett honom lite för mycket godsaker att äta, pussat honom, kramat honom, sovit med honom, lekt med honom, verkligen älskat honom. Jag gjorde faktiskt det. Min älskade lilla vovve. Nu mår han bra och är trygg. För såna hundar hamnar i hundhimmeln, inte i hundhelvetet. Även om han var en liten odåga, galen, aggressiv och lite bitchig ibland. Han var god och fin innerst inne. Bara väldigt väldigt osäker och rädd.

...helvetet är verkligen andra människor.

men jag har svårt att tro dig för det känns inte som att det är så.

Jahopp, vad ska man hitta på för att inte deppa ihop idag då? Det är verkligen sjukt jävla lätt att bli deppig om man inte har något att göra.  Känner verkligen av att jag jobbat över 220 timmar i två månader nu och en tredje kommer det bli. Inget fel på jobbet, absolut inte, och får ju in pengar som jag kan spara till flytt och till Nya Zeeland, men trots att jobbet är lugnt och skönt så tär det ju ändå lite på en att ha så lite fritid. Men det är inte långt kvar nu innan jag rör på mig. Fan vad jag behöver det.
Jag ska citera en viss hobbit (ja, jag skriver hobbit för jag gillar inte Åkes svenska översättning "hob"): 

I feel... thin. Sort of stretched, like... butter scraped over too much bread. I need a holiday. A very long holiday. And I don't expect I shall return. In fact I mean not to.  -Bilbo Baggins

Precis så känns det faktiskt, jag känner mig alldeles tom och utsträckt, som om jag har stannat på ett ställe alldeles för länge. Som om jag har använt den här platsen alldeles för mycket. Jag undrar om jag kommer bli en sån som aldrig kommer vilja bo på ett ställe för länge, någon som alltid kommer leta efter nya utmaningar, nya ställen att utforska. Jag undrar vart jag till slut kommer slå mig ner och leva resten av mitt liv. Eller kommer jag alltid leta efter det som är bättre, roligare, mer spännande?
Just nu har jag svårt att föreställa mig att jag skulle hitta ett perfekt ställe att bo på resten av mitt liv, men så är det väl att vara ung antar jag. Man har väl det där naturliga suget efter att utforska världen. Jag vill bort, jag vill sluta begränsa mig själv, bara leva utomlands och ha det gott i värmen och goda vänners sällskap.

Snart har jag inget som binder mig här längre. Det har tagit längre tid att vilja komma härifrån än vad jag först trodde det skulle göra, men det har verkligen behövts. Nu vet jag vad jag vill, jag har min närmsta framtid löst planerad i huvudet och är fullkomligt tillfreds med att inte veta vad jag ska göra efter det.

Jag vet vad jag vill, vet du vad du vill?
Är du med mig?

- Var inte rädd.

och inatt en vild och krokig stig

Jag känner så mycket kärlek, känner mig så fylld av lycka och kärlek, hopp och förväntan. Nästan på ett lite sentimentalt och sorgset sätt, men ändå har en varm och lycklig känsla spridit sig i mitt bröst.

Faller man så måste man ta sig upp, även denna gång. Men jag är rädd att jag ska glömma att sörja bara för att jag börjar må lite bättre. Fast å andra sidan kanske jag mår lite bättre just för att jag inte har gråtit än och att jag har kopplat bort det lite. Inte tänkt på det så mycket. Blir ju nere så fort något påminner om det. Det kommer nog till slut. Förmodligen kommer jag gråta flera gånger. Jag är ju hyfsat bra på att trycka undan saker ur skallen nu för tiden, men det är inte bra, man blir fucked up om man gör det för mycket.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag behöver ingen psykolog som analyserar mina känslor, det enda jag behöver är att veta att jag har någon som vill finnas där för mig. Jag vill bara känna mig omtyckt och trygg, mina känslor kan jag analysera och reda ut själv.

Fan vad flummigt det här blev, bara för att jag vart stressad som fan idag. Och nu kan jag inte koncentrera mig när någon pratar.

Dags att åka och jobba.
Over and out.

Tack till er som ställer upp och finns där för mig när jag behöver er som mest, ni är ovärderliga och betyder väldigt mycket. Det är så skönt att känna att man har någon att ringa när man känner sig som lägst. När jag är ensam är jag inte mänsklig, jag känner mig trasig, sprucken, tom, utsliten och känslomässigt död. När jag är eller pratar med er så känns det så naturligt att bara koppla bort det och kunna skratta en liten stund.

...men frågan är om man kan känna det när man läser det?

Jag önskar att något jävligt bra händer snart. Tack och lov att du kommer hit nästa vecka, Bella. Jag överlever inte själv. Nu har det helt enkelt blivit för mycket. Jag orkar inte med det här. Känns som att massor av saker börjar staplas på hög och jag hinner inte komma över allt så fort som egentligen är nödvändigt. Jag börjar tappa taget.

Och livet fortsätter att bara bli bättre.

Med ens var humöret nere på botten igen. Jag vill ge upp. Gå ut i skogen och slippa vara - eller slippa försöka vara - social. Koppla bort allt. Försvinna. Slänga bort mobilen och slänga bort internet. Vara okontaktbar och utan möjlighet att själv kontakta någon. Två månader eller tre. Eller ett helt år kanske. Slippa mänsklig kontakt under ett års tid.
Trodde jag var på väg uppåt, men så lite krävs det alltså för att jag återigen ska nå botten. Trodde jag var på väg att bli starkare, men jag är lika svag och bräcklig som jag någonsin har varit.

Men jag ska nog försöka ta mig upp igen, det är en större kraftansträngning än man tror. Åtminstone för hjärnan. Jag har ju lovat mig själv att den här gången ska jag ta mig upp för gott. Inte falla tillbaka. Jag kan ju inte ge upp för småsaker då, även om det känns hopplöst ibland.
Tänk positivt, Emelie. Jag vill må bra, jag vill känna den där glöden i bröstet. Man får inte tillbaka den genom att sitta och känna sig oälskad, man måste kämpa för att vara omtyckt och det tänker jag göra. Man får svälja sin stolthet ibland och försöka ge så mycket av sig själv som man bara kan, även om man känner sig dränerad efteråt.
Jag vill ge, jag vill verkligen det. Allt jag har. 

Jag kommer fortsätta kämpa för det här med blod, svett och tårar.

Spellista - Nationalteatern

Jaga och anpassa mig och vara försiktig och framför allt att låtsas vara glad för att man ska vilja prata med mig! Varför ska jag behöva mjuka upp någon för att den ska vilja prata? Känns som att jag fjäskar för ingenting och jag förminskar mig själv genom att göra så! Bjud till lite för fan om du vill ha mig i ditt liv! Inte för att jag är oumbärlig eller bättre än någon annan, men jag är fan värd mer än att behöva slicka röv för ingenting! Jag är en människa och en bra person och jag kommer INTE finnas där för alltid om jag blir behandlad som luft! Jag är inte någon att ta för givet och JAG ÄR INTE LUFT!

Igår var jag glad och det har hänt förr att jag varit det också, trot eller ej! Hur som helst så, efter ett långt och mycket givande samtal som lade mycket på plats och fick mig att se väldigt klarsynt på saker och ting, har jag kommit fram till att mitt dagsläge är ohållbart. Inte nog med att det jag tänker och lever efter inte stämmer, jag ska nu börja jobba bort det själv. Jag ska vara min egen psykoterapeut. Inga mediciner och inga andra hjälpmedel, mer än min dagbok som kommer fungera som "skrivterapi" för mig.

Mina dåliga sidor ska jag förminska, man kan aldrig ta bort dem helt, men de är onödigt stora just nu. Mitt självförtroende och min självkänsla ska jag förbättra, mina tankegångar ska jag ändra på. Jag är någon och jag har många som tycker om mig, när ska jag fatta det? När ska jag fatta att det enda jag behöver göra för att få folk att tycka om mig är att vara mig själv? Nu.

DET ÄR SÅ JÄVLA ONÖDIGA TANKAR SOM SNURRAR I MITT HUVUD!

Fuck you, det är dags för dig att försvinna igen. För gott. Jag vill aldrig se eller känna den sidan av mig själv igen. Den måste bort, annars riskerar jag att förstöra så mycket under mitt livs gång.

Nu är det dags att dra till gymmet och boosta "Kick-ass"-sidan lite. Nu tar jag över och den gamla Emelie åker ut med huvudet före! Jag orkar inte med dig mer, du förstör mig. Jag är värd mer än det.

...och hoppas på att ärlighet alltid varar längst. Har man något vackert ska man inte besudla det med lögner eller hemlighetsmakeri. Är det verkligen fortfarande något vackert då?

Allt har sin tid. Alla behöver tid. Allt tar tid. Vill man utvecklas så måste man få tid till det. Vill man komma över något eller låta någon komma över något måste man ge den personen tid. Tålamod. Tiden läker mycket och tiden utvisar mycket. Tiden bestämmer vad som ska hända och vad som inte ska hända. Tiden bestämmer att det som har hänt inte går att ändra på. Det enda man kan göra är att ha tålamod och låta tiden rikta dina steg i den riktning dina fötter skall gå. Tid kan göra saker och ting bättre, men den kan också göra dem sämre. Mitt i allt det här ska man dessutom behärska konsten att vara människa? Den intensiva, frågande, kunskapskrävande "Jag-måste-veta-hur-det-kommer-bli"-sidan? Det är nästan att fråga efter det omöjliga. Jag vet att jag måste låta tiden gå, jag måste ge tid och jag måste låta mig själv få ta tid. Jag måste låta andra få ta den tid de behöver utan att vara för intensiv och vetgirig.