...and no play...
Soft
Här kommer en ny spellista med lite sköna låtar. Kommer dock inte ihåg om jag postat den innan.
At work
Först och främst: Lianna! Du har fortfarande inte hört av dig och vad jag vet så är du hyfsat aktiv på internet. Här med efterlyses du! Vill ju veta mer om de senaste veckorna efter att jag fått det där sms:et som jag inte kunde svara på! :)
Nu skiter jag i jävla Jantelagen - jag mår så jävla bra just nu! De senaste dagarna alltså... Säger bara det. Det går bra nu. Jag har ett underbart jobb (som tyvärr bara sträcker sig till 25:e juni), underbara vänner och bekanta, sommaren är på gång och jag har till och med blivit lite brun! Fast bara lite. Sen finns det ju en annan ganska självklar anledning till varför jag går på moln (måååln), som är minst lika underbar :)
Tror att det är jobbet som lyfter min vardag väldigt mycket. Lätt att deppa ihop när man bara sitter hemma, man får alldeles för mycket tid att tänka. Finns ju fortfarande mycket tid över till tankar, men när man jobbar så tenderar man att tänka på det som är positivt, istället för att fokusera sig på allt negativt.
Sen skadar det ju inte att ha det jobbet jag har heller - jag går hur mycket som helst hela dagarna, så kroppen får jobba mycket. Tiden flyger förbi, arbetskamraterna är väl i princip de bästa man kan ha och man ser saker på ett helt annat sätt när yrket går ut på att jobba med människor. Man möter så många starka personligheter och man lyssnar på deras livshistorier, otroligt fascinerande vad många gått igenom, vad som gjort dem till dem. Man pratar med arbetskompisarna och får reda på vårdtagarnas situation och varför vissa hamnat där de är, osv, osv. Man lär sig så mycket hela tiden och man växer som människa så man nästan får växtvärk! Så mycket erfarenhet på så kort tid! Vill fortsätta på den här banan, i någon form i alla fall. Finns ju många yrken inom ungefär samma område som lär vara minst lika spännande.
Idag bjöd de på kladdkaka och jordgubbar. De hade lika gärna kunnat låta bli att bjuda mig eftersom det var till deras månatliga möte, men de såg till att jag tog en bit först, sen gick de in till konferensrummet för att påbörja mötet. De är så jäkla goa och glada hela tiden (tror bara det är en som har lite svårt för mig), och en av dem påminner starkt om min fantastiska asballa faster!
Fan vad jag trivs, synd att det bara är ett sommarjobb.
En annan sak som alltid gör mig glad är Linn och Kaj. De passar perfekt ihop och jag är så glad att de har hittat varandra. Efter Jesper är Kajjen den enda som jag sett som en brorsa, inte bara nån som Linn är ihop med ett tag. Det här kommer hålla, det känns så. De förtjänar varandra för de är lika jävliga båda två, kanske därför det känns så naturligt att han är en i familjen. Tja, en av anledningarna i alla fall.
Oj, nu blev jag snurrig. Bäst jag lägger mig ner en stund. Kanske börjar bli alldeles för cheesy det här. Min hjärna säger ifrån när det blir för mycket sentimentalitet och känslosamhet, haha.
Anyway, ville bara skriva av mig lite.
Nu skiter jag i jävla Jantelagen - jag mår så jävla bra just nu! De senaste dagarna alltså... Säger bara det. Det går bra nu. Jag har ett underbart jobb (som tyvärr bara sträcker sig till 25:e juni), underbara vänner och bekanta, sommaren är på gång och jag har till och med blivit lite brun! Fast bara lite. Sen finns det ju en annan ganska självklar anledning till varför jag går på moln (måååln), som är minst lika underbar :)
Tror att det är jobbet som lyfter min vardag väldigt mycket. Lätt att deppa ihop när man bara sitter hemma, man får alldeles för mycket tid att tänka. Finns ju fortfarande mycket tid över till tankar, men när man jobbar så tenderar man att tänka på det som är positivt, istället för att fokusera sig på allt negativt.
Sen skadar det ju inte att ha det jobbet jag har heller - jag går hur mycket som helst hela dagarna, så kroppen får jobba mycket. Tiden flyger förbi, arbetskamraterna är väl i princip de bästa man kan ha och man ser saker på ett helt annat sätt när yrket går ut på att jobba med människor. Man möter så många starka personligheter och man lyssnar på deras livshistorier, otroligt fascinerande vad många gått igenom, vad som gjort dem till dem. Man pratar med arbetskompisarna och får reda på vårdtagarnas situation och varför vissa hamnat där de är, osv, osv. Man lär sig så mycket hela tiden och man växer som människa så man nästan får växtvärk! Så mycket erfarenhet på så kort tid! Vill fortsätta på den här banan, i någon form i alla fall. Finns ju många yrken inom ungefär samma område som lär vara minst lika spännande.
Idag bjöd de på kladdkaka och jordgubbar. De hade lika gärna kunnat låta bli att bjuda mig eftersom det var till deras månatliga möte, men de såg till att jag tog en bit först, sen gick de in till konferensrummet för att påbörja mötet. De är så jäkla goa och glada hela tiden (tror bara det är en som har lite svårt för mig), och en av dem påminner starkt om min fantastiska asballa faster!
Fan vad jag trivs, synd att det bara är ett sommarjobb.
En annan sak som alltid gör mig glad är Linn och Kaj. De passar perfekt ihop och jag är så glad att de har hittat varandra. Efter Jesper är Kajjen den enda som jag sett som en brorsa, inte bara nån som Linn är ihop med ett tag. Det här kommer hålla, det känns så. De förtjänar varandra för de är lika jävliga båda två, kanske därför det känns så naturligt att han är en i familjen. Tja, en av anledningarna i alla fall.
Oj, nu blev jag snurrig. Bäst jag lägger mig ner en stund. Kanske börjar bli alldeles för cheesy det här. Min hjärna säger ifrån när det blir för mycket sentimentalitet och känslosamhet, haha.
Anyway, ville bara skriva av mig lite.
Sköna dagar
Lianna
Jag ersatte ditt gamla nummer med ditt nya och jag når inte fram! Din blogg är borta! Jag hittar dig inte! Hör av dig!:)
<3
Längtar efter dig så jag blir tokig snart! Jag har tusen tankar i huvudet som vill ut, kan knappt försöka sätta ord på dem för allt blir en enda röra. Inget låter vettigt när man är kär, man vill säga så mycket men orden är inte tillräckligt fina eller beskrivande. Hjärtat slår så hårt att ord enbart skulle förminska känslan i slagen, sätta ett tak över och hindra hur högt det skulle kunna slå. Det vore som att ha hörselkåpor på öronen under en Metallicakonsert!
Du har glömt din tröja här, den doftar verkligen som du gör. Doften kommer försvinna ganska snart om du inte är här och kan "fylla på" den. Börjar redan avta, det är lite skrämmande att det försvinner så fort. Tröjan är det enda fysiska jag har, det enda jag kan röra vid och känna en liten förnimmelse av närhet, som påminner om dig. Det som dock är starkast är mina tankar på dig. Tänker på platserna där vi var, sakerna vi gjorde där, känslorna vi båda kände. Jag har verkligen tur som har hittat någon som jag i princip kan vara helt naturlig med. Det dröjer ju alltid en viss tid innan man kan vara exakt som man är när man inte har sällskap, men känns som att det ändå har gått fort att lära känna varandra, på riktigt den här gången.
Usch, det har varit så mycket till och från, speciellt från min sida. Jag är ändå väldigt glad att jag bröt kontakten de tre månaderna när jag mådde som sämst, jag tror inte att vi skulle trampa på samma väg över huvud taget idag om jag inte hade gjort det.
Trodde ett tag där att jag aldrig skulle se dig igen, att vi gjort vårt och var färdiga med varann. Oj, vad fel jag hade. Vad mycket vi hade och fortfarande har att hämta hos varandra!
Ibland är jag nästan nära att tänka/säga/skriva de där orden, men jag vet att det är alldeles för tidigt att göra det. Det är bara för att jag är så jäkla kär i dig som jag vill säga det, orden är dock alldeles för starka för att slösas bort vid det här stadiet. För det är just det man gör då, man slösar på dem. Svårt att föklara, jag tycker ju om dig så mycket, men jag vill spara just de orden till ett tillfälle då båda känner att det är rätt tid att säga det.
Jag var rädd för att nämna sådana här saker innan "pausen", men nu känns det som att vi är på samma våglängd. Du har sagt och skrivit så många fina saker nu det senaste att jag tappat andan och fått en overklighetskänsla, händer det här? Sa du just det där? Är det verkligen mig du menar? Och ja, det är mig du menar. Helt otroligt, kan fortfarande inte fatta att det är på riktigt men det är det. Du tycker faktiskt om mig, på riktigt.
Men avståndet... Det funkar inte. Jag ser massa roliga saker jag vill göra hela tiden, vill göra dem med dig. Käka sån där god kladdkaka med dig, sitta och se på solnedgången med dig, fiska med dig, campa med dig, softa med dig, vad som helst blir roligt bara du är med!
Vi måste göra något åt avståndet.
Du har glömt din tröja här, den doftar verkligen som du gör. Doften kommer försvinna ganska snart om du inte är här och kan "fylla på" den. Börjar redan avta, det är lite skrämmande att det försvinner så fort. Tröjan är det enda fysiska jag har, det enda jag kan röra vid och känna en liten förnimmelse av närhet, som påminner om dig. Det som dock är starkast är mina tankar på dig. Tänker på platserna där vi var, sakerna vi gjorde där, känslorna vi båda kände. Jag har verkligen tur som har hittat någon som jag i princip kan vara helt naturlig med. Det dröjer ju alltid en viss tid innan man kan vara exakt som man är när man inte har sällskap, men känns som att det ändå har gått fort att lära känna varandra, på riktigt den här gången.
Usch, det har varit så mycket till och från, speciellt från min sida. Jag är ändå väldigt glad att jag bröt kontakten de tre månaderna när jag mådde som sämst, jag tror inte att vi skulle trampa på samma väg över huvud taget idag om jag inte hade gjort det.
Trodde ett tag där att jag aldrig skulle se dig igen, att vi gjort vårt och var färdiga med varann. Oj, vad fel jag hade. Vad mycket vi hade och fortfarande har att hämta hos varandra!
Ibland är jag nästan nära att tänka/säga/skriva de där orden, men jag vet att det är alldeles för tidigt att göra det. Det är bara för att jag är så jäkla kär i dig som jag vill säga det, orden är dock alldeles för starka för att slösas bort vid det här stadiet. För det är just det man gör då, man slösar på dem. Svårt att föklara, jag tycker ju om dig så mycket, men jag vill spara just de orden till ett tillfälle då båda känner att det är rätt tid att säga det.
Jag var rädd för att nämna sådana här saker innan "pausen", men nu känns det som att vi är på samma våglängd. Du har sagt och skrivit så många fina saker nu det senaste att jag tappat andan och fått en overklighetskänsla, händer det här? Sa du just det där? Är det verkligen mig du menar? Och ja, det är mig du menar. Helt otroligt, kan fortfarande inte fatta att det är på riktigt men det är det. Du tycker faktiskt om mig, på riktigt.
Men avståndet... Det funkar inte. Jag ser massa roliga saker jag vill göra hela tiden, vill göra dem med dig. Käka sån där god kladdkaka med dig, sitta och se på solnedgången med dig, fiska med dig, campa med dig, softa med dig, vad som helst blir roligt bara du är med!
Vi måste göra något åt avståndet.
