Skogsvandringar
Jag var ute i tre och en halv timma i fredags, vandrade omkring i skogen. I söndags var jag och mamma ute i drygt två timmar. Jag visade henne några av de platser jag brukar gå till och hon plockade mossa och annat som hon ska dekorera trädgården med. Hon var förundrad över hur jag hittade överallt och hur jag visste exakt vart jag var någonstans på kartan (teoretiskt alltså, har ju inte med mig någon karta). "Jag vet inte," svarade jag, "det bor väl kanske en liten hobbit i mig, ändå". "Du är precis som morfar", sa hon. Han brukade tydligen också vara ute flera timmar i skogen och vandra runt, när han var yngre. Hobbitmorfar.
Jag är glad att hon orkade gå så långt, trodde faktiskt att hon skulle börja prata om att vända hem redan efter en timma, men då har jag ju inte hunnit visa någonting! Vi gick och gick och när vi kom hem var hon glad och nöjd, hon tyckte det var lika härligt som jag att vara ute, och hon sa att hon nog inte behöver oroa sig för mig längre när jag är ute själv utan mobilen.
"Tänk om du snubblar och stukar foten?" Ja, då får jag väl halta hem.
"Men om du bryter den då?" Då får jag halta ännu mer, men hem kommer jag förmodligen. Eller så tar jag mig någonstans där jag kan bli upphittad. Jag ligger ju inte och dör i skogen, uppgiven och ensam.
Hon var rädd att jag skulle vara så djupt in i skogen att jag gått vilse, men efter att hon märkt att jag faktiskt alltid hittar och vet var jag är så lugnade hon ner sig och sa "Ja, du klarar dig nog alltid. Jag ska sluta oroa mig"
Jag nämnde även att mördare och våldtäktsmän förmodligen inte är så långt in i skogen, de är snarare i samhället. Och kossor är jag inte rädd för, attackerar de så kan jag springa snabbt, om jag befinner mig i en av de många kohagar som ligger lite här och var.
Det har vart så himla skönt att ha vandrat igen, det är precis vad jag behöver för att må bra. I fredags när jag var ute för första gången på... två månader tror jag, kunde jag känna den där barnsliga lyckan fylla hela min kropp, jag grät till och med lite, när jag trampade in på första stigen. Det var så underbart att vara hemma i skogen igen.
Skogsvandringar är precis vad jag behöver för att må bra. Jag kände: ta ifrån mig alla intressen, gymkort, jobb, bil, film. Får jag bara gå i skogen och ha kvar musiken, mina vänner och min familj så är jag världens lyckligaste människa.
De e stabilt.
Nej, någon depressionssvacka var det nog inte tal om, snarare en rädsla för att det skulle kunna vara det. Hade det vart depressionen som slagit till igen så hade den förmodligen gnagt hål på magen vid det här laget eftersom första "hugget" kom för någon månad sen. Jag känner mig inte ihålig, tänker inte på att det skulle vara något grått, melankoliskt moln som omgett mig, känner ingen hopplöshet när jag tänker på att göra något som skulle göra mig glad. För så brukar det ju vara, jag vill bara ligga i sängen och gråta när jag är deprimerad. Skita i att försöka aktivera mig, tänka saker som "Det hjälper ändå inte, jag orkar inte, jag är en värdelös och ointressant människa", och jag hatar mig själv för att jag borde vara glad för det jag har men inte kan känna tacksamhet, vilket i sin tur tar mig ännu längre ner i ett bottenlöst hål. Sen kommer ätstörningarna som på beställning och då har jag även det problemet att handskas med.
Inget sådant. Jag mår rätt bra, även om jag saknar sommaren och alla saker jag kan göra då. Det är ju faktiskt mer eller mindre bevisat att de negativa jonerna i luften blir fler när det är sämre väder, samt att det förmodligen påverkar humöret mer än man hittills trott. Illustrerad Vetenskap... Bra tidning.
Många mår sämre på hösten och vintern. Bara för att man lider av depression behöver inte det betyda att det är den som slår till igen, det är helt enkelt en fysisk reaktion på väderförändringarna. Sen kan det ju givetvis leda till att man blir deprimerad, men inte nödvändigtvis.
Känner mig ganska stabil.
Nu är jag trött på designen igen....
Den är faktiskt lite gay.
En avlägsen bekant hälsar på
Jag känner igen det. Tunghäftan, nervositeten, den avvaktande bubblan som väntar på att omsluta mig om jag låter den göra det. Den här gången ska jag försöka hålla den på avstånd. Vara mig själv. Ha självförtroende. Komma ihåg att jag är en intressantare människa om jag inte bryr mig om att verka dum. Jag vet ju att jag är en person som många tycker om att umgås med, så varför ska jag försöka anstränga mig att bete mig "rätt" så fort jag misstänker att någon vill veta mer om mig? Personen i fråga har ju fattat intresse för mig på grund av att jag varit mig själv från början. Det är lustigt hur man anpassar sitt beteende efter vad man tror någon vill se.
Jag har väl misstänkt det en tid, att det kan vara något svagt som vaknat till liv igen. Uppenbarligen har folk runt omkring mig varit mer observanta än jag själv i den här situationen, då de himlat med ögonen och proklamerat "Det visste jag väl redan, det är ju uppenbart!"
Jaha... Det kanske det är... Jag vet inte. Jag vet knappt själv vad jag känner. Jag vet bara att jag är bekant med den här känslan, fast inte hur långt den kommit eller hur långt den kan ta sig. Om det är på riktigt eller om jag inbilliar mig något bara för att jag kan. Bara för att det är tillgängligt och teoretiskt sett nog skulle kunna funka ganska bra. En lämplig kandidat, helt enkelt. Många kriterier som stämmer in. Men frågan är - är det rätt bara för att det är praktiskt fördelaktigt, och är jag i rätt fas att faktiskt klara av något sådant?
HejjagheterEmelieochjagäranalytiker.
Jag är ett mos.
Trött som ett as. Ingen aptit. Inget sockersug som jag brukar ha. Mår mest illa. Inte fått tag i terapeuten idag heller. Bokat tid för check-up på bröstet iaf... Jäkla klump, blivit större tror jag. Är nog inget att oroa sig för, men man vill ju veta. Just det, jag vet en sak som gör mig glad! Att umgås med D & G. Känner inte ens av det där sugande hålet i magen när jag är där. Fan vilka goa killar, är så glad att jag lärt känna dem. Snuskig humor, bra musiksmak, glada, snälla, roliga. Underbara människor. Glömmer helt av allt vad depression heter. Och snart kommer R till Jkpg, ser fram emot det med. Fan vad jag är lyckligt lottad som känner så jävla fina personer. Jag blir alltid så glad när jag tänker på att jag skaffat mig vänner som man bara kan dra ner till och glo på film med. De bor inte flera mil bort och man är alltid välkommen.
På tisdag blir det Arch Enemy, Engel och Embodied! Kuuul!
Nu är det höst.
Jag trodde inte jag kunde bli deprimerad igen, nu när jag mått så bra så länge. Flera månader i sträck, minst ett halvår utan att vara deppig. Nån dip då och då, visst, men överlag har jag vart så glad att jag nästan lyft från marken varje dag.
Detta är föreställningen jag har varje gång jag mår bra. Det där var sista gången jag halkade ner. Nu har jag inga problem längre, nu borde jag inte vara deprimerad. Ingen kille att fundera på, inga ätstörningar, inga nya skärsår i armarna, jag tränar nästan varje dag - varför skulle jag vara deprimerad?
Jo, för att det är en sjukdom. Jag har börjat inse det mer och mer nu, mot min vilja. Jag är sjuk. Jag är sjuk... Nu är det dags att utnyttja KBTn till max. Trodde jag skulle sluta gå efter nästa gång. Då är det tänkt att vi ska prata om beteendehantering för säkerhets skull, ifall jag trillar dit, sen skulle jag sluta för en liten period. Tror nog det får bli några fler besök.
Gick ner i källaren till boxningssäcken idag. Det är märkligt hur man kan växla på sekunder mellan sorg och aggression. Som om hjärnan kortslutits och inte kunde bestämma sig för vilken känsla den ville förmedla. Slog några slag utan handskar, så nu är knogarna lite uppslitna och ömma, sen gjorde jag några armhävningar. Åkte ner till stan för att distrahera mig, köpte lite grejer jag behöver och ett par skitsnygga Dr. Martenskängor. Vinterskor. Har nog inte haft det sedan jag var liten. Men jag kände det där hålet i bröstet. Det har börjat öppna sig igen. Det gnager hela tiden.
Jag är dock ganska säker på att det beror väldigt mycket på att jag inte skogsvandrat på någon månad. Måste ge mig ut och gå igen, några timmar om dagen. Se om det hjälper. Skippa Facebook.
Den här hösten ska jag klara av.
