Tillbaka till verkligheten igen

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



HAHAHHAHAHAHAH!!!!!!!!!!

Nu måste jag fan äta nåt innan jag svimmar.


 Något utmanade bilder kanske, men vissa är riktigt vackra

Ibland känner jag för att säga FUCK YOU!!


Inte till någon särskild, bara känner för det...
Don't we all?

Läs det här jävligt noga nu, för det här är en av de viktigaste sakerna att komma ihåg när du går igenom ditt liv.
Läs det flera gånger, pränta in det i huvudet. Du kanske tror att det inte är så men du kommer få lära dig det förr eller senare så ju förr du verkligen förstår att det är så, desto mindre kommer du skada dig när det slår ner på dig.

Lita aldrig på någon annan än dig själv. Aldrig.


Du är den enda personen i ditt liv som du alltid kan luta dig mot. Det bara är så. Jag är inte en pessimist även om det här låter jävligt pessimistiskt. Det är bara fakta.
Du kommer lära dig det du med.

Förhoppningsvis har du en familj att känna dig trygg i också, ska du lita på någon annan så lägg tilliten hos dem.

De vet och förstår mer än du tror.

Du finns alltid där och det gör förhoppningsvis din familj också.




Och en sak till;

Förlåt... Jag är bara så trött och nere just nu... Som vanligt... Jag orkar ingenting.. Huvudet snurrar konstant, jag stavar fel hela tiden. Orkar inte koncentrera mig på skärmen... Jag är trött, känner mig ensam och liten... Nära att bryta ihop när som helst...
 Fuckfuckfuck, shitshitshit. Klaga och klaga.
Fan.
Men eftersom jag inte tar ut känslorna på någon annan eller berättar hur jag mår så får det komma ut här. Enda stället jag verkligen kan skriva precis vad jag vill, tror inte att någon jag känner vet om den här bloggen... Tur det. Hade blivit jobbigt att se nära och kära i ögonen annars.
Ingen som frågar varför man ljög om att må bra. Ingen som tar illa upp för att man inte anförtrodde sig åt just honom/henne.
Jag kommer alltid vara ensam. Söka ensamhet.
Har gjort misstaget att anförtro mig åt någon som jag tyckte stod mig ganska nära, delat med mig av det jag bär på. Det gör jag inte igen.

Fy fan, hela den här bloggen känns som en lång, eländig, jävla martyrsida... Men jag vill bara få ut det någonstans.

Vill spy ut all jävla skit som trycker i bröstet, spy ut all ångest och allt äckligt jävla ... Usch, vill inte ens tänka på det.

Men man kan inte spy ut något av det där. Man har det i sig hela tiden. Eller så läggs det på mer.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen...

Lyssna på texten! Hör musiken! Förstå mannen!
Tror jag sagt det förut men säger det igen: förstår man bara vad Marlilyn Manson står för och vad hela hans/deras image handlar om så får musiken helt ny innebörd!
Det är så intelligent, så samhällskritiskt - främst mot USA, men texterna kan riktas mot alla!

Jag har återupptäckt och börjat uppskatta honom och jag säger bara det,
FY FAN I HELVETE VAD BRA DET ÄR!



Speciellt om du är lite nere och behöver lite FUCKING JÄVLAR ANAMMA i dig!

Var inne på My Ana Life och hittade två videos där som verkligen fick mig att tänka efter... Men varenda gång jag tänker efter blir jag rädd för att misslyckas. Samtidigt som jag vet att det jag försöker lyckas med är sjukt och fel. Det jag gör mot mig själv är så fel.
Men jag vågar inte släppa det.
Så jag låter bli att tänka efter.

Video nr 1

 
Och video nr 2 som jag hittade bland kommentarerna

 Jag vill inte tro att jag är ytlig, men jag vill inte tro att jag har en sjukdom heller.
Något av de alternativen är det i alla fall...

Jag är helt jävla förstörd. Ännu en natt åt helvete på grund av tankar. Jag vill så gärna släppa men jag kan inte. När jag sover drömmer jag om det som hela tiden ockuperar mina tankar innan jag somnar.
"Bra" drömmar som ger hopp varvas med dåliga drömmar som speglar verkligheten. På samma natt. Jag drömmer om dig - vaknar, somnar om igen och drömmer ytterligare en dröm. Gång på gång.
Det förföljer mig och gör mig så jävla svag.
Jag hatar mig själv för att jag är så svag. Personer i min närhet säger ibland att jag är starkare än jag tror... Det är jag inte. Jag är svagare än vad de tror.
Jag är så jävla naiv, godtrogen och blåögd... Jag vet hur situationen ser ut, ändå hoppas jag och tror att det finns en liten chans att det inte är så!
Men det är så.
Jag hatar att jag är så patetisk, så låg mot mig själv.
Jag vet inte vad jag mer ska säga... Låter bilderna tala för resten av tankarna.

                

Jag får i alla fall en klump i bröstet när jag hör den...



Lay your head
Lay your lovely head
Down on my knee
Early Morning time

Tonight was alright will you stay once the morning has come
Will the look in your eye be the same once the darkness is gone

Do you love me
Do you love me, time

Or did the wine intensify you’re feelings made it all seem right
And now the day is not at all as magic, as the night
Oh no, oh no

Lay your head
Lay your lovely head
Down on my knee
Early morning time

Caressing your hair as the morning comes inevitably
Just holding you close not knowing what tomorrow might be

Do you love me
Do you love me, time

Or did the wine intensify your feelings made it all feel right
And now the day is not at all as magic, as the night
Oh no, oh no.

Feelings, feelings, that grows
Feelings that grows stronger in the dark will be lost in the light
Will be lost in the light

Feelings that grows stronger in the dark, feelings that grows stronger in the dark
Will be lost in the light, will be lost in the light.
Oh no, oh no

Jag är så trött på allt... Trött på att spela andras spel och att foga mig efter vad som anses vara ett bra beteende. Om jag inte gör precis, exakt rätt så är jag inte värd deras "erbjudande". Då dras det tillbaka. Sedan läggs det fram igen när det passar dem. När det inte var så kul längre att vara själv.
(Nu pratar jag absolut inte om att bo hemma, det är jätteskönt att kunna slappna av här)
Jag har mitt eget liv och integritet jag med, precis som alla andra. Det kanske är dags för mig att börja tänka på det. Det är jag som bestämmer vad och vem jag vill släppa in i mitt liv, de som ger mig ångest på något plan släpps inte in längre. Jag orkar inte dansa efter deras pipa. Det får ju mig att tro att jag är en ond person om jag inte gör det som är förväntat av mig. Jag tror verkligen inte att jag är en ond person.

Varför ska jag kämpa för att ha just dig i mitt liv? Kan inte du kämpa för att ha mig i ditt liv? Är jag inte värd det bekymret? Är jag inte värd att bli kämpad för? Tog du det du ville ha av mig och sen slängde resterna - känslorna, i soptunnan?
Jag vill inte ha sådana personer i mitt liv. Jag är inte mindre värd än någon annan och jag borde fatta att det finns människor runt omkring mig som verkligen vill vara nära mig, som tycker att jag är värd något.
Jag vill bli sedd, jag vill vara omtyckt, jag vill känna trygghet och närhet.
Inte nödvändigtvis (verkligen inte) pojkvän/flickvän. Bara att man är med någon som uppskattar ens närhet. En universell kärlek, inte privat. En närhet på lika villkor. Inget krävs mer än just närheten och ömheten som den ger.
Jag måste släppa taget om sådant som gör mig illa, som får mig att må dåligt.
Det kanske inte var uppsåtet men det får mig att göra mig själv illa.

Det här är inte riktat till bara en person... Delar av det är riktad till dig, andra delar är riktade mot en annan person.
 

Jag är kryptisk som vanligt men kanske inte lika mycket som förr. Jag antar att det är ganska lätt att lista ut vad det här handlar om om man känner mig...

Jag är så dum. Jag är så fruktansvärt jävla dum.
Ge upp någon gång Emelie. Gör dig själv en tjänst och glöm det.

Sovit dåligt (som vanligt), ätit dåligt och motionerat dåligt idag.
Imorrn ska jag gå upp tidigt, trampa så in i helvete på CT:n, städa rent i hela huset, baka brownies och jordnötskakor till morsan som fyller år... Sen ska man visst kanske äta också eller? Dagens ångestmoment... Jag hatar att vara hungrig för det gör så ont och jag känner hur jag misshandlar magen när jag gör som jag gör. Jag hör hur den krånglar och vrider sig. När jag vaknar på morgonen (vadå morgonen, förmiddan menar jag väl...?) så är magen det första jag hör.
Jag hatar vägen från sängen till morgonrocken som hänger på väggen, den känns oerhört lång när det är ljust i rummet. Hatar den speciellt när jag inte kunnat hålla igen på kvällen innan. Blir så jävla hungrig på kvällarna och när mackorna står framme nere hos morsan och farsan så är det svårt att stå emot.
Kan äta tre fyra mackor och få fruktansvärd ångest över att jag fortfarande är hungrig. Men så blir det ju om man inte äter på dagen.
Är nästan aldrig hungrig på dagarna så jag låter bli att äta. Skönt att slippa suget och hungern liksom. Då kan man ju lika gärna avstå.

Egentligen har jag väldigt goda kunskaper om hur man äter rätt och hur man äter för att gå ner i vikt. När man ska äta, hur ofta, hur man bygger upp ett kaloriintag under en dag. Hur man får i sig alla näringsämnen. När man helst ska äta protein och när man kan äta mycket kolhydrater. Vad som innehåller vad och hur mycket kcal en maträtt innehåller. Jag vet även hur man ska träna, både styrka och annat. Jag kan tillskott, allt från vitaminer till fettförbrännare och hur man använder dem för bästa resultat. Vilka som är bra och vilka som är ren skit (tro mig, det mesta är skit men det finns de som fungerar).

Jag låter jävligt självgod och kaxig när jag skriver så, men jag har också haft en jävligt bra lärare.

Hur som. Allt det där skiter jag i. Varför gör jag det? Det är så mycket lättare att bara svälta. Det handlar i grund och botten om ren lathet blandat med ångest.
Eller så är det något slags självbestraffningsbeteende. Jag kan tänka mig att det också har med det här att göra.

Jag borde starta en helt anonym blogg så att ingen jag känner läser sånt här och försöker hjälpa mig.
Jag hjälper mig själv när jag insett hur korkad jag är.

Varför är det så fruktansvärt svårt? Varför är det fortfarande så jävla omöjligt att släppa taget? Varför hoppas jag fortfarande och vad är det jag hoppas på? Om det jag väntar på mot alla odds faktiskt skulle hända, vad gör jag då?
Jag vet vad jag bör göra, men det är inte vad jag vill göra.
Jag fortsätter hoppas och jag fortsätter längta men det är redan försent,
varför har jag inte insett det?
Jag märker ju hur lite det betyder,
om det hade betytt något så hade det jag väntar på redan hänt.
Nu väntar jag bara på slutet.
Det här betyder väl dock inte så mycket att jag får en chans att avsluta det så att jag får frid i sinnet.
Det ligger inte på mitt bord nu.
Det kommer bara försvinna bort utan att jag kan göra något.
Det har inte varit värt något på länge verkar det som.


Och alla dessa tankar som håller mig vaken om nätterna... Igår somnade jag tidigt, innan tolv på natten, trots att jag vaknat kl 13 den dagen. Det var såklart för bra för att vara sant. Innan jag somnade tänkte jag "Vad skönt att jag faktiskt är trött ändå" men så vaknar jag en timma senare och är vaken till minst halv fyra på mornen. Vågade inte se vad klockan var, det hade bara gjort mig mer stressad och hållt mig vaken längre. Sent var det i alla fall.

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och ändra på saker och ting.
Jag hatar det här. Jag känner mig svag och obetydlig som människa. Jag är rädd för att må bra och tänka positivt. Jag är rädd för att misslyckas med det jag gör just nu om jag gör något åt det som håller mig nere. Och barnen i Afrika svälter. Boo-fuckin-hoo vad jävla synd det är om mig då...
Ibland hatar jag min ynkliga, självömkande uppenbarelse.
Det är inte ett jävla dugg synd om mig.
Jag står ivägen för min egen lycka och jag tänker inte flytta på mig, så jag får skylla mig själv. Men jag orkar inte kämpa för att vara glad i ett par dagar för att sen sjunka ännu djupare ner i skiten.
Har upptäckt det mönstret nu. Varenda gång jag ryckte upp mig när jag var nere så dök jag längre ner nästa gång jag tappade gnistan. Nu vågar jag inte försöka må bra för då tar jag väl livet av mig nästa neråtkurva.
Det där var halvt på skämt. Tror inte jag har det i mig att ta livet av mig, men med det här mönstret vet jag faktiskt inte. Jag spekulerar inte i det hur som helst.

Fan

 Eller har jag en förvrängd bild av hur en sund kropp ser ut?

En av de bästa låtarna han gjort. Kan vara svårt att se bakom sminket och showen, men Marilyn Manson är en riktigt bra och intelligent artist när man väl börjat förstå vad det han gör handlar om.

Kan inte fatta att jag sov till kl 13 idag! Vaknade av mig själv 13:03 och fick en mindre chock när jag såg hur länge jag sovit. Tror jag somnade runt tolv så jag borde vaknat senast 10 i alla fall!
Så lite halvdeprimerad låg jag kvar en stund, sen när jag satt mig upp och stirrat in i väggen i en kvart gick jag upp. Då var klockan strax två.
Fixade lite med tvätten innan jag satte på en Metallicakonsert på dvd:n och trampade igång på crosstrainern. (Jävligt mobbat jag vet, men det är åtminstone motion)
Stod och trampade i en och en halv timma för att kompensera allt jag fått i mig i helgen...
Men om man sköter sig en hel arbetsvecka kan man väl få släppa lite på tyglarna iaf när det är helg.
Åsikterna kan ju dock gå isär när man pratar om att sköta kosten. Det vet jag att de skulle göra om jag diskuterade det med någon som inte förstod.
Men det finns många som förstår, alldeles för många. Ingen jag känner personligen, men personer man har kontakt med på internet.



Hur kunde det bli så?
Varför gör jag så?
När blev det så?
Hur länge har jag haft det i mig?
Kommer det försvinna eller bli värre?

Det blir vad jag gör det till, jag vet det. Men jag vill inte göra något åt det. Jag vill klara det.
Det har varit nära att hon kommit tillbaka några gånger nu, men jag stängde ute henne för jag vill inte att hon ska förstöra det jag byggt upp hittills.
Eller är det jag som försöker komma tillbaka och förstöra det hon byggt upp?
Fan.
Jag vill att de ska se, men jag vill inte berätta något som vanligt.
Jag ljuger. Ljuger hela jävla tiden.
För mig själv, för mina vänner och min familj.
Jag visar inte upp någon fasad, jag ÄR en fasad.

Snälla, fråga inte hur jag mår. Inte på riktigt. Inte om ni verkligen vill veta. Låt bara bli att fråga.

Jag klarar mig alltid.

Fan vad tiden går när man sitter och fixar med bloggen... Nyss var klockan bara 22 och nu är den tjugo i tolv.
Det som märks på de få bilder och texter jag lagt upp hittills är väl att perioden jag är inne i nu inte är den ljusaste kanske. Jag vet inte vart jag är eller vart jag kommer komma, känns inte som att det är upp till mig att bestämma vart jag ska. Det är ett jäkla virrvarr av mörka moln just nu (fan vad pretto det lät då...)
Har sovit till tolv på dagarna för jag orkar inte vara uppe en hel dag. Jag är vaken sent, igår var jag uppe till halv tre på natten. Imorrn kommer jag väl dock vakna kl 7 på mornen av gubbarna som ska tömma oljepannan nere i källaren... Lika bra det. Då är ju iaf farsan hemma en stund antar jag, så man slipper vara helt ensam.
Det är därför jag inte orkar vara vaken på dagarna.
Är jag vaken och ensam så tänker jag och jag orkar inte tänka. Jag tänker, blir deppig, får ångest och bara ligger i sängen, vill inte gå upp och klä på mig, vill inte känna eller se på mig själv. Jag har ingen glöd till någonting.
Det beror på två saker, det vet jag.
Det ena är redan gjort och oåterkalleligt, det andra är på väg neråt och jag vill inte ha någon hjälp för att stoppa det från att hända. Jag tror att jag kan stoppa det själv när jag känner att det är nog.
Korkade fanskap...

Här kommer jag skriva om fler tankar och jag kommer förmodligen vara mindre kryptisk också. Det kommer bli mörkare än den första bloggen, tills det börjar gå uppåt igen. Men den här gången vet jag inte när det kommer vända.
Jag vet ingenting, jag bara håller fast vid det som känns tryggt och det som jag med säkerhet vet vad det innebär.

Så... Första tankarna uppladdade...

På återseende kanske.

 Vartenda. Jävla. Ord.