Tillbaka till verkligheten igen

Kanske beror det på HUR du säger det och inte ATT du säger det? Som om JAG inte skulle tolerera att andra har åsikter?! Brister har jag, men brist på respekt för andras åsikter, det har jag inte. Skulle utan att skämmas kunna säga att jag förmodligen är en av de mest toleranta, förstående och fördomsfria människorna som vandrar omkring här på jorden. Vad jag INTE tolererar däremot, är om någon pratar till mig som om jag vore en idiot. Om någon talar ner till mig och inte ger mig en syl i vädret utan avbryter mig gång på gång med sina åsikter. Det var DET som fick mig att flippa och får mig att flippa varje gång jag inte får en jävla chans att försvara mig eller uttrycka varför jag har den åsikten jag har. Jag vet inte hur många gånger jag känt mig korkad enbart på grund av ditt sätt att uttrycka dig. Förmodligen inget du tänkt på eller ens vet om att du gör, men så är det.

Idag och i kväll har jag blivit... besviken ska jag inte säga, definitivt inte... men chockad och förvånad kanske, och reagerat på ett sätt som jag inte trodde jag skulle reagera. Jag har blivit förbannad (av andra orsaker, som ovannämnda stycke), äcklad (ytterligare en annan orsak), jag har spytt, blivit förbannad igen (samma som innan), ledsen för att jag velat ha tröst i en famn och i och med det kommit ihåg chocken och obehagskänslan i magen förut. Återigen - ingen besvikelse. Ingen som gjort fel eller vart elak, bara min oväntade reaktion på det.
Nu orkar jag inte mer för ikväll, nu går jag och lägger mig.

Känner för att dunka huvudet hårt i en betongvägg och sen lägga mig i sängen och böla hela natten. Men det är bara i kväll, så det är lugnt. Annars är det bra. Om jag går och lägger mig nu så kan jag komma upp tidigt imorrn och dra till gymmet. Fy fan för helger. Och fy fan för dålig disciplin.
Just det ja, ska ju till mormor och morfar i morgon. Fuck. Vill inte ut och springa när vädret är så in i helvete kasst. Jävla rövgym som inte kan ha öppet tidigare än halv elva på förmiddagen en söndag. Friskis & Svettis, jävla hobbyverksamhet. Skulle träna på Atlantis i stället, fast där träffar man väl antagligen på gamla spöken. Lika bra att hålla sig undan det.

Har haft halvt hjärnsläpp hela kvällen. Förvirrad, förbannad, förjävlig. Varför är jag så lättretad?

Nu ska jag bara köra in biljäveln i garaget (vilket jag glömde innan), sen ska jag sova. Hoppas att jag drömmer lugna, softa drömmar om personer jag tycker om. Har hänt ganska ofta på senaste tiden faktiskt.
Då känns det skönt att vakna, när man har den där tillfredsställande känslan av närhet, trygghet och värme i kroppen när man vaknar, kanske till och med av kärlek ibland. Inte stress och ont i magen av oro.

God natt.

Då var man tillbaka i Jerusalem igen. Både skönt och lite tråkigt. Hade en väldigt trevlig vecka hur som helst, fullt upp varenda dag. Önskar jag hade haft lite mer tid att träffa fler polare.

Min energi är helt borta. Jävlar i min lilla kista vilken utekväll det blev. Slutkörd. Minst sagt.
Den tiden i månaden igen, sovit ganska lite och högskoleprov i morgon. Det kommer gå riktigt bra. Känns ända in i själen att det kommer stå 2.0 i resultatet eller att det åtminstone kommer innehålla de siffrorna. 2.0, 0.2 - what's the difference? Det är en tvåa och en nolla.

Vill bara få skiten överstökad så man kan leva ett normalt liv igen och bara tänka på att skaffa jobb.

Nu ska jag bara sooooooooooooooooovaaaaaaaaaaa.................

God natt

Hann inte med nåt sommarfotogalleri, försöker sitta så lite vid datorn som möjligt nu. Det hjälper faktiskt, big surprise...
Nu ska jag iväg en vecka, försöker komma ihåg att andas och att se det positivt. På extremt dåligt humör, lättretad, förbannad. På väg att börja gråta när som helst. Bella, tur att du och många andra finns där och gör det värt besväret. Ett stort jävla ångestmoment annars, paniken kryper i hela kroppen och händerna är helt darriga. Andas, andas...

Kommer säkert inte ha tillgång till dator så mycket nu, vilket är bra.

Trevlig påskhelg eller nåt.

Pöss

Någon som har förslag på lite trevliga bloggar? Privata alltså, inte humorbloggar a la Schulman och INTE om mode och sån skit, det ger jag inte mycket för.

Känner att jag läser alldeles för många bloggar som handlar om ångest. Missförstå mig inte, dem jag följer följer jag för att jag vill och för att det finns något mer än ångest och ätstörningar där. Speciellt din Lianna, bakom din ätstörning finns en sån jävla färgstark personlighet som lyser igenom mer och mer ju friskare du blir! Och Madelli ska vi inte ens tala om, herregud vilken brud! Du har ju, vad det verkar som i alla fall, kommit över väldigt många av dina problem!

Bloggar jag följer är:
Lianna
Madelli
Jennie
Jessica (är inte säker på om jag bör länka)
Twiggy
Sara
My Ana Life
Medusa
Amy (håller adressen hemlig av olika anledningar)

Och så klart mina kära vänner:
Bella (fast du vill la hålla din åtkomlig enbart för vänner, så jag låter bli att länka)
Anna
Icus
Sanna
Linn (syrran)

Till slut humorbloggarna:
Decadent Lifestyle
Stureplans Vackraste
Style by Mats
Vesslan
Alex Schulman
Calle Schulman

Det vore roligt med lite nya sköna bloggar att följa!

Jag är inte den som tror på allmäktiga gudar, som ni kanske vet. Oftast har lustiga händelser logiska förklaringar. Det finns dock stunder då man får stanna upp, le åt sammanträffanden och fundera lite på om det kanske, kanske kan betyda något.
Jag vill tro på att det finns något oförklarligt, kanske för att känna att vi inte är ensamma på jorden. Kanske för att man inte vill vara helt och hållet död när man sedan ska dö. Att ha en tröst liksom. Hur som helst så kommer varenda människa få reda på det till slut. Jag kan hoppas på att det finns, men jag vet inte om jag vågar tro. Om det skulle visa sig att det faktiskt finns något mer än det fysiska jordliga livet så skulle jag vara öppen för att ta in det utan att känna mig chockad, skulle det inte finnas... Ja, då är ju det fullkomligt logiskt det med.

Anledningen till varför jag kom att tänka på det här är för att jag tappade en vante i höstas, några veckor innan snön kom. Promenerade runt Skinnersdal som vanligt och märkte när jag kom hem att en av vantarna (som jag hade i fickan) var borta. Det är en ganska lång runda att genomsöka så jag tänkte att jag tar det nästa gång jag går ut. Gick ut någon vecka efteråt, hittade ingen vante. Flera gånger gick jag rundan och spanade. Sen kom snön och det var för sent för att leta. Tänkte på vanten då och då, speciellt när snön sakta men säkert till slut började smälta bort och det var dags att ge sig ut igen. Så idag när jag bestämt mig för att springa (vilket var en dum idé eftersom jag inte druckit något vatten, så jag blev svimfärdig efter bara en liten stund) tänkte jag att jag ska hålla utkik. Ingen vante. Nähä, då ger jag väl upp då, den har säkert sköljts iväg av vattenflödena som blivit av snön. När jag bestämt mig för att ge upp letandet tänkte jag samtidigt att oftast sker ju positiva saker när man just gett upp allt hopp, när man slutat leta efter det man vill ha. Så gick jag några hundra meter till och såg att jag skulle få möte av en tjej på andra sidan vägen. Hon hade ridkläder på sig och skulle till stallet jag just gått förbi. Funderade på om jag skulle orka hälsa på henne, men av erfarenhet vet jag att yngre människor aldrig brukar hälsa på en, ens om man själv hejar högt, så jag lät bli i sista sekund och tittade bort åt sidan istället. Då fick jag tvärstanna, för just som jag var på väg förbi den så såg jag den blåa stickade vanten i ögonvrån. Där låg den. Hade jag valt att hälsa på tjejen hade jag inte sett vanten.
Nu är ju inte det här en jättegrej över huvud taget, det som fick mig att fundera var just det att jag bara några hundra meter innan tänkt att "Om jag ger upp och slutar spana efter den så kanske jag hittar den, även om den förmodligen ligger på ett ställe jag redan gått förbi för längesen. Det är ju oftast när man gett upp som man hittar vad man söker".

När jag hittat vanten och förundrats litegrann över sammanträffandet kom jag att tänka på andra sammanträffanden jag vart med om i livet. Första pojkvännen till exempel (nej, jag räknar inte den jag hade i låg- och mellanstadiet). Det hade vart ett jäkla ståhej fram och tillbaka med en kille som jag var dödligt förälskad i när jag gick i gymnasiet, till slut gav jag upp den ständiga jakten (där han jagade mig med blicken och jag jagade honom om vart annat) i tron om att jag aldrig någonsin skulle träffa en kille som var tillräckligt intresserad av mig för att starta ett förhållande. Då hände det. Då träffade jag Honom helt plötsligt. Vi var tillsammans i ca fyra år.

En annan gång, ganska nyligen egentligen, hände också en sak som fick mig att fundera på om det var mer än slumpen som avgjorde. Var lite samma sak där, mycket fram och tillbaka med den här killen också. När jag till slut bestämt mig för att bryta kontakten för bådas frid, och till och med börjat glömma bort det lite (hade nog gått nästan tre månader) så slog det ner som en blixt från klar himmel. Drömde en dröm som talade sitt tydliga språk och som fick mig att minnas allting igen. Fick mig att fatta att det inte alls var glömt, bara förträngt och borttvingat.
Blev förtvivlad när jag insåg det och att det var för sent. Jag ångrade inte att jag brutit kontakten, det gör jag fortfarande inte eftersom det nog var vad som behövdes just då, men jag hade velat göra allt för att få en ny start. Visste inte om jag skulle våga ta första steget eftersom jag brutit kontakten utan att säga ett ord om det. Dagen efter drömmen fick jag ett sms av honom. Det var visserligen relativt innehållslöst och dessutom inte ens menat till mig, men jag kunde inte låta bli att undra varför det hände när jag precis kommit att tänka på honom igen efter så lång tid.
The rest is history:)

Som sagt, jag vill gärna tro på att det var mer än slumpen men jag vet inte om jag vågar. Lite skeptisk är jag ju. Kanske är kontentan av det hela att det betyder något för just mig, för att det är jag som gör det speciellt? Det behöver inte vara något stort som bestämmer över dessa händelser, det blir kanske en större grej för just den individen som tycker att det är speciellt, just för att det är speciellt för just den individen? Man kanske skapar sina sammanträffanden och öden.

Någon mer som vart med om något liknande?

Ok, nu är jag sent uppe idag igen men anledningen till det är att jag somnade riktigt sent i natt. Runt tre tror jag det blev. Låg och vred och vände på mig och kom på att det var väldigt längesen jag var på yoga, så jag provade att göra ...vad fan heter den nu igen... Dödsstilla position tror jag. Iaf den "ställning" där man slappnar av mest. Man ligger i princip bara på rygg och försöker känna efter vilka kroppsdelar som spänner sig, för att kunna slappna av i precis hela kroppen. Låter musklerna runt ögonen slappna av, munnen får gapa lite, ryggen och korsryggen får sjunka ner mot underlaget, händerna ligga öppna med handflatorna uppåt, osv, osv. Och så det viktigaste av allt förstås: andas djupt och med jämna andetag ner i magen. Det funkade faktiskt, kände att jag började bli trött redan efter fem minuter.
På morgonen halv åtta ringde telefonen så jag fick ta ett samtal om kommande resa, vilken blir imorrn. Då kände jag att jag behövde sova lite till, så ställde klockan på nio och snoozade till tio. Drömde om bussresekrångel... Nu är jag uppe any how, har druckit två koppar kaffe för att få i mig koffein innan jag ska ut och springa (koffeinet tar jag väl av gammal vana, innan tog jag det i tabletter). Vädret är vackert så ska passa på att sola lite också om solen är så snäll att stanna framme.
Jag tror inte att morgonångesten har vart lika stark idag, men jag känner mig avtrubbad. Eller bedövad kanske. Bättre än att känna sig vissen i alla fall.

Just det! Koffe och Madde; jag glömde lägga till en sak på listan igår - gitarren måste jag ju öva mer på!:)

Har inte lyssnat på så mycket musik det senaste, ingen Metallica alls. Vad dum jag kände mig när jag kom på det, Metallica har ju varit min klippa förr och hjälpt mig när jag vart nere. Hur kunde jag glömma att musiken är det som helar mest?

Sen blir det nog gymmet tror jag. Om man orkar med att vistas bland alla grymtande hormonstinna tonåringar och besserwissers.

Peace out!

Morsan modellar på headerbilden, om någon undrar. Tänkte slänga upp lite goa semesterbilder imorrn för att lyfta humöret lite och för att sommaren ju faktiskt är på väg nu! Så det blir ett litet kollage snart.








And by the way...