Tillbaka till verkligheten igen

och inatt en vild och krokig stig

Jag känner så mycket kärlek, känner mig så fylld av lycka och kärlek, hopp och förväntan. Nästan på ett lite sentimentalt och sorgset sätt, men ändå har en varm och lycklig känsla spridit sig i mitt bröst.

Faller man så måste man ta sig upp, även denna gång. Men jag är rädd att jag ska glömma att sörja bara för att jag börjar må lite bättre. Fast å andra sidan kanske jag mår lite bättre just för att jag inte har gråtit än och att jag har kopplat bort det lite. Inte tänkt på det så mycket. Blir ju nere så fort något påminner om det. Det kommer nog till slut. Förmodligen kommer jag gråta flera gånger. Jag är ju hyfsat bra på att trycka undan saker ur skallen nu för tiden, men det är inte bra, man blir fucked up om man gör det för mycket.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag behöver ingen psykolog som analyserar mina känslor, det enda jag behöver är att veta att jag har någon som vill finnas där för mig. Jag vill bara känna mig omtyckt och trygg, mina känslor kan jag analysera och reda ut själv.

Fan vad flummigt det här blev, bara för att jag vart stressad som fan idag. Och nu kan jag inte koncentrera mig när någon pratar.

Dags att åka och jobba.
Over and out.

Tack till er som ställer upp och finns där för mig när jag behöver er som mest, ni är ovärderliga och betyder väldigt mycket. Det är så skönt att känna att man har någon att ringa när man känner sig som lägst. När jag är ensam är jag inte mänsklig, jag känner mig trasig, sprucken, tom, utsliten och känslomässigt död. När jag är eller pratar med er så känns det så naturligt att bara koppla bort det och kunna skratta en liten stund.

...men frågan är om man kan känna det när man läser det?

Tornet fortsätter växa, nu har sistera mi kastats av sin häst och fått en hjärnskakning. Vad fan är det som händer egentligen? Och varför händer allt på en gång? Vad kommer hända här näst? Jag börjar fan bli riktigt jävla orolig nu.

Jag önskar att något jävligt bra händer snart. Tack och lov att du kommer hit nästa vecka, Bella. Jag överlever inte själv. Nu har det helt enkelt blivit för mycket. Jag orkar inte med det här. Känns som att massor av saker börjar staplas på hög och jag hinner inte komma över allt så fort som egentligen är nödvändigt. Jag börjar tappa taget.

Och livet fortsätter att bara bli bättre.

Med ens var humöret nere på botten igen. Jag vill ge upp. Gå ut i skogen och slippa vara - eller slippa försöka vara - social. Koppla bort allt. Försvinna. Slänga bort mobilen och slänga bort internet. Vara okontaktbar och utan möjlighet att själv kontakta någon. Två månader eller tre. Eller ett helt år kanske. Slippa mänsklig kontakt under ett års tid.
Trodde jag var på väg uppåt, men så lite krävs det alltså för att jag återigen ska nå botten. Trodde jag var på väg att bli starkare, men jag är lika svag och bräcklig som jag någonsin har varit.

Men jag ska nog försöka ta mig upp igen, det är en större kraftansträngning än man tror. Åtminstone för hjärnan. Jag har ju lovat mig själv att den här gången ska jag ta mig upp för gott. Inte falla tillbaka. Jag kan ju inte ge upp för småsaker då, även om det känns hopplöst ibland.
Tänk positivt, Emelie. Jag vill må bra, jag vill känna den där glöden i bröstet. Man får inte tillbaka den genom att sitta och känna sig oälskad, man måste kämpa för att vara omtyckt och det tänker jag göra. Man får svälja sin stolthet ibland och försöka ge så mycket av sig själv som man bara kan, även om man känner sig dränerad efteråt.
Jag vill ge, jag vill verkligen det. Allt jag har. 

Jag kommer fortsätta kämpa för det här med blod, svett och tårar.

Spellista - Nationalteatern

Jaga och anpassa mig och vara försiktig och framför allt att låtsas vara glad för att man ska vilja prata med mig! Varför ska jag behöva mjuka upp någon för att den ska vilja prata? Känns som att jag fjäskar för ingenting och jag förminskar mig själv genom att göra så! Bjud till lite för fan om du vill ha mig i ditt liv! Inte för att jag är oumbärlig eller bättre än någon annan, men jag är fan värd mer än att behöva slicka röv för ingenting! Jag är en människa och en bra person och jag kommer INTE finnas där för alltid om jag blir behandlad som luft! Jag är inte någon att ta för givet och JAG ÄR INTE LUFT!

Igår var jag glad och det har hänt förr att jag varit det också, trot eller ej! Hur som helst så, efter ett långt och mycket givande samtal som lade mycket på plats och fick mig att se väldigt klarsynt på saker och ting, har jag kommit fram till att mitt dagsläge är ohållbart. Inte nog med att det jag tänker och lever efter inte stämmer, jag ska nu börja jobba bort det själv. Jag ska vara min egen psykoterapeut. Inga mediciner och inga andra hjälpmedel, mer än min dagbok som kommer fungera som "skrivterapi" för mig.

Mina dåliga sidor ska jag förminska, man kan aldrig ta bort dem helt, men de är onödigt stora just nu. Mitt självförtroende och min självkänsla ska jag förbättra, mina tankegångar ska jag ändra på. Jag är någon och jag har många som tycker om mig, när ska jag fatta det? När ska jag fatta att det enda jag behöver göra för att få folk att tycka om mig är att vara mig själv? Nu.

DET ÄR SÅ JÄVLA ONÖDIGA TANKAR SOM SNURRAR I MITT HUVUD!

Fuck you, det är dags för dig att försvinna igen. För gott. Jag vill aldrig se eller känna den sidan av mig själv igen. Den måste bort, annars riskerar jag att förstöra så mycket under mitt livs gång.

Nu är det dags att dra till gymmet och boosta "Kick-ass"-sidan lite. Nu tar jag över och den gamla Emelie åker ut med huvudet före! Jag orkar inte med dig mer, du förstör mig. Jag är värd mer än det.