Inledning, eller nåt liknande i alla fall...
Fan vad tiden går när man sitter och fixar med bloggen... Nyss var klockan bara 22 och nu är den tjugo i tolv.
Det som märks på de få bilder och texter jag lagt upp hittills är väl att perioden jag är inne i nu inte är den ljusaste kanske. Jag vet inte vart jag är eller vart jag kommer komma, känns inte som att det är upp till mig att bestämma vart jag ska. Det är ett jäkla virrvarr av mörka moln just nu (fan vad pretto det lät då...)
Har sovit till tolv på dagarna för jag orkar inte vara uppe en hel dag. Jag är vaken sent, igår var jag uppe till halv tre på natten. Imorrn kommer jag väl dock vakna kl 7 på mornen av gubbarna som ska tömma oljepannan nere i källaren... Lika bra det. Då är ju iaf farsan hemma en stund antar jag, så man slipper vara helt ensam.
Det är därför jag inte orkar vara vaken på dagarna.
Är jag vaken och ensam så tänker jag och jag orkar inte tänka. Jag tänker, blir deppig, får ångest och bara ligger i sängen, vill inte gå upp och klä på mig, vill inte känna eller se på mig själv. Jag har ingen glöd till någonting.
Det beror på två saker, det vet jag.
Det ena är redan gjort och oåterkalleligt, det andra är på väg neråt och jag vill inte ha någon hjälp för att stoppa det från att hända. Jag tror att jag kan stoppa det själv när jag känner att det är nog.
Korkade fanskap...
Här kommer jag skriva om fler tankar och jag kommer förmodligen vara mindre kryptisk också. Det kommer bli mörkare än den första bloggen, tills det börjar gå uppåt igen. Men den här gången vet jag inte när det kommer vända.
Jag vet ingenting, jag bara håller fast vid det som känns tryggt och det som jag med säkerhet vet vad det innebär.
Så... Första tankarna uppladdade...
På återseende kanske.
