Kärlek och galenskap
Sitter och tänker på allt som hänt de senaste månaderna och mitt bland all sorg och hopplöshet känner jag små glimtar av sinnesförvirring och desperation helt plötsligt. Jag vet inte vad jag ska göra, när ska jag gråta, ska jag börja prata med kuratorn igen? Jag orkar inte det, jag orkar inte sitta där och gråta inför någon jag inte känner. Och jag vill ju inte prata heller, jag vill inte gråta, jag vill inte utreda och prata om.. hur många är det nu... sex st källor eller "incidenter" som fått mig att upplösas i en total känslomässig sörja.
Det är ju ganska skrattretande att allt det där ska hända när man verkligen bestämt sig för att göra något åt sin "situation".
Men det finns det som är positivt också, de problemen jag hade innan har skjutits väldigt mycket åt sidan, kanske till och med försvunnit helt. Åtminstone ett av dem. Jag är inte alls deprimerad eller tänker låga tankar om mig själv längre, tvärtom känner jag att jag faktiskt är värd kärlek och vänskap. Ganska mycket av det till och med. Och jag får väldigt mycket av det också, Sanna och Bella - ni är de bästa vänner man kan få. När man mött så många otrevliga människor eller personer som helt enkelt inte bryr sig om man börjar må dåligt, då fattar man verkligen vad den kärleken och vänskapen ni ger betyder. Vad hade jag gjort utan er? Det är ju bara er jag vågar prata med utan att vara rädd för att ni ska försvinna. Ni är fan otroliga.
Idag ska jag åka upp till Teknikmagasinet och köpa en sån här. Den ska jag vid ett passande tillfälle och rätt plats tända och se när den höjer sig upp i luften med Marvins namn på den.
Drömde om honom igår natt. Drömde att jag skulle prova en hallucinogen drog och att Bella skulle hålla i mig så att inget gick fel. Det var bestämt att jag skulle ligga ner på sidan och hon bakom med armarna om mig. När den började verka och jag började se saker så tänkte jag på Marvin och på att jag inte hade älskat honom tillräckligt, på att jag hade försummat honom och inte ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet. Då började jag gråta i drömmen och skaka för att jag trippade. Så vaknakde jag av att det kändes som att det brann av tårar bakom ögonlocken och att jag låg på sidan och spände mig och skakade som om jag trippade och blev fasthållen. Väldigt surrealistiskt att vakna så, men det var skönt att inse att det var en dröm. Och att jag faktiskt hade älskat Marvin väldigt mycket, myst med honom, gett honom lite för mycket godsaker att äta, pussat honom, kramat honom, sovit med honom, lekt med honom, verkligen älskat honom. Jag gjorde faktiskt det. Min älskade lilla vovve. Nu mår han bra och är trygg. För såna hundar hamnar i hundhimmeln, inte i hundhelvetet. Även om han var en liten odåga, galen, aggressiv och lite bitchig ibland. Han var god och fin innerst inne. Bara väldigt väldigt osäker och rädd.
Det är ju ganska skrattretande att allt det där ska hända när man verkligen bestämt sig för att göra något åt sin "situation".
Men det finns det som är positivt också, de problemen jag hade innan har skjutits väldigt mycket åt sidan, kanske till och med försvunnit helt. Åtminstone ett av dem. Jag är inte alls deprimerad eller tänker låga tankar om mig själv längre, tvärtom känner jag att jag faktiskt är värd kärlek och vänskap. Ganska mycket av det till och med. Och jag får väldigt mycket av det också, Sanna och Bella - ni är de bästa vänner man kan få. När man mött så många otrevliga människor eller personer som helt enkelt inte bryr sig om man börjar må dåligt, då fattar man verkligen vad den kärleken och vänskapen ni ger betyder. Vad hade jag gjort utan er? Det är ju bara er jag vågar prata med utan att vara rädd för att ni ska försvinna. Ni är fan otroliga.
Idag ska jag åka upp till Teknikmagasinet och köpa en sån här. Den ska jag vid ett passande tillfälle och rätt plats tända och se när den höjer sig upp i luften med Marvins namn på den.
Drömde om honom igår natt. Drömde att jag skulle prova en hallucinogen drog och att Bella skulle hålla i mig så att inget gick fel. Det var bestämt att jag skulle ligga ner på sidan och hon bakom med armarna om mig. När den började verka och jag började se saker så tänkte jag på Marvin och på att jag inte hade älskat honom tillräckligt, på att jag hade försummat honom och inte ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet. Då började jag gråta i drömmen och skaka för att jag trippade. Så vaknakde jag av att det kändes som att det brann av tårar bakom ögonlocken och att jag låg på sidan och spände mig och skakade som om jag trippade och blev fasthållen. Väldigt surrealistiskt att vakna så, men det var skönt att inse att det var en dröm. Och att jag faktiskt hade älskat Marvin väldigt mycket, myst med honom, gett honom lite för mycket godsaker att äta, pussat honom, kramat honom, sovit med honom, lekt med honom, verkligen älskat honom. Jag gjorde faktiskt det. Min älskade lilla vovve. Nu mår han bra och är trygg. För såna hundar hamnar i hundhimmeln, inte i hundhelvetet. Även om han var en liten odåga, galen, aggressiv och lite bitchig ibland. Han var god och fin innerst inne. Bara väldigt väldigt osäker och rädd.
Kommentarer
Trackback
