Alltså... Det där med Melodifestivalen
Jag har börjat fundera på dess egentliga underhållningsvärde. Har bojkottat det helt i några år, men såg några bitar av deltävlingarna förra året och har sett lite av detta årets upplaga också. I brist på annat liksom. Har tänkt att det är ju ändå underhållning, om än oerhört simpel.
Jag tror jag får ändra min ståndpunkt där lite. Tillbaka till där den var innan.
För det första så kan de ju inte ens ta en ton om de så anlitade sångcoacher för miljonen, för det andra - kan man kalla något som får en att vilja skära upp handlederna i ren desperation på grund av alltför påträngande ångest för underhållning? När man hellre - 1: spyr, 2: konsumerar sin nylagda spya och 3: intensivt slickar sin engelska bulldog i brunögat än att fortsätta se på detta epilepsitriggande, incestosande familjeprogram?
Linder (som tydligen alla vet vem det är och är totalt superförälskade i?) framför något som liknar en extra svängig pingstgudstjänst, Bah Kuhnke tar i för kung och fosterland och lyckas ändå bara låta som att han just fått det därbak av sin kära Alice iförd strap-on, Lanto låter som ett Britney Spearsplagiat och allas vår hunk Darin har gått och blivit rultig på senare dar och sjunger som han har astma.
Varför? Man blir ju endast och enbart deprimerad. Det här är alltså vad svenska folket vill se?
De enda som hade något att tillföra programmet var ju (och det här säger jag inte för att jag är ett inbitet metalfan) Crucified Barbara. De spelade och de sjöng helt okej. Sen att själva låten var rätt tam för att passa in i sammanhanget och att jag hellre hade hört något i stil med "Motorfucker" eller "I wet myself" är ju lite av en partypooper, men man kan inte förvänta sig vad som helst, det är ju trots allt barn som tittar. Å andra sidan, får inte barnen grava personlighetsstörningar bara av att se Alcazar framträda så lär ju inget ge dem det.
