Tillbaka till verkligheten igen

Var ute och promenerade en stund alldeles nyss. Strosade omkring i mina gamla hemkvarter (där jag även för tillfället bor). Förbi skolan, gamla kompisars hus, dagmamma, församlingsgården, osv. Såg en ny generation småttingar åka pulka och stjärtlapp i en av skolans backar och mindes tillbaka när det var jag och mina kompisar som satt på pulkorna. När vi byggde snögubbar och hade snöbollskrig. Det var så länge sedan... Ca 15 år sedan för att vara lite mer exakt. Wow, vad tiden går fort... Vissa saker man gjorde och sa då minns man ju så tydligt att det känns som att det inte var mer än ett par år sedan! Men det har gått 15 år. Femton!
Sommarloven kändes som en evighet, tio veckor liksom! Det är ju hur lång tid som helst! Nu hinner man knappt blinka innan ett år till har rusat förbi. Det har snart gått fyra år sedan jag gick ut gymnasiet och det om något känns ju som igår!
Jag fyller 23 i år. När jag gick i mellanstadiet trodde jag att man var vuxen och hade barn vid den åldern, men jag känner mig fortfarande som ett barn. Vill inte växa upp och bli stor, jag vill fortsätta vara lika obekymrad som jag var då. Ens största bekymmer var ju (ja, förutom lite mobbing) att se till att man fick exakt lika mycket lördagsgodis som lillasyster så att det inte blev orättvist. Jag var alltid den storsinta, hon kunde få lite mer än mig, det var okej så länge hon blev glad. Men vilket jävla liv det blev om jag råkade få ett kinderägg mer eller, gud förbjude, den största bullen!
När jag blev trött och arg på henne brukade jag påstå att eftersom jag var den som föddes först så hade jag fått alla de goda egenskaperna, Linn hade fått de dåliga restprodukterna som blev över.
Kan tyckas vara elakt, men tro mig, hon är nog den som vart jävligast!

Ja, det var tider det... Men skönt är det väl att tiden går framåt i alla fall:)